Äter Concerta sedan 1 månad tillbaka. Fungerar bra när jag tar 36 på morgon och 18 på eftermiddag, men har märkt att jag blivit mer osocial än innan vilket är illa 
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Citat:
Äter Concerta sedan 1 månad tillbaka. Fungerar bra när jag tar 36 på morgon och 18 på eftermiddag, men har märkt att jag blivit mer osocial än innan vilket är illa
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Jag käkar 54 på morgon och 18 efter lunch och jag upplever lite samma sak. Jag tror att det beror i hög grad på två saker.
1. Med medicinen är jag mer koncentrerad vilket gör att lång samvaro med andra människor "kostar på" mer än det gjorde förr då man socialiserade samtidigt som man halvdrömde om annat. Fokus är inget jag är van och med lite drygt en månad på medicinen har jag inte byggt någon vana heller. Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden.
2. När jag nu kan koncentrera mig väljer i alla fall jag att lägga energi på att ta tag i alla halvhjärtade och oavslutade projekt som man byggt på sig genom livet. När jag kommer hem från jobbet är det t.ex. raka spåret ner i källaren och röja som gäller istället för att som förr dra hem till någon polare och hänga. Dygnet har ju bara ett bestämt antal timmar vilket gör att det sociala livet plötsligt konkurrerar med ett gäng måsten. Med min nyfunna förmåga att "ta tag" i saker blir det det sociala som får stryka på foten.
En aning otippat eftersom jag inte trodde att medicinen skulle funka på mig, men jag misstänker att när vardagen blivit mer vardag med hjälp av medicinen kommer behovet av det sociala att öka igen. Känner du igen dig eller beror din osociala situation på annat?
Citat:
Äter Concerta sedan 1 månad tillbaka. Fungerar bra när jag tar 36 på morgon och 18 på eftermiddag, men har märkt att jag blivit mer osocial än innan vilket är illa
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Är det normalt att bli mer osocial av Concerta? Har mindre ångest sedan jag började äta den, tar inte kraft att umgås med vänner så jag borde ju bli mer social egentligen
Vad som nu är "normalt" vet jag inte, men för mig (med mera aspie-drag än egentliga AD(H)D-drag) så gör metylfenidat (Concerta-formen passade inte riktigt, så jag använder snabbverkande tabletter) mig "mera mig själv", för att citera min mamma. Och "jag själv" är inte speciellt social
Däremot så upplever jag raka motsatsen till det Brodermord beskrev - det sociala "kostar på" mycket mindre med metylfenidat i kroppen än tidigare. Jag blir m.a.o. mycket mindre trött av att umgås med människor än jag tidigare blev. Jag antar att det delvis beror på att hjärnan får litet hjälp, men också delvis på att jag är litet mer avslappnad.
Men fenomenet att "Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden" känns litet bekant - på kvällarna efter en effektiv dag när stimulanten tar slut är min hjärna som en våt disktrasa. Men i motsats till tidigare så är jag inte mera utslagen flera dagar av intensivt socialt umgänge.
Om du upplever att du blir väldigt passiv av Concerta så kan det löna sig att höra sig för om andra former av metylfenidat.
För mig så var det uppenbart efter en vecka att just Concerta hade en kumulativ förslöande/sederande verkan. Vilket inte snabbverkande metylfenidat eller andra depot-preparat hade. Efter mycket experimenterande har jag stannat för enbart snabbverkande, vilket visserligen är PITA vad gäller att komma ihåg att ta med jämna mellanrum under dagen, men istället s.g.s. utan biverkningar. (De depot-preparat jag provade råkade ha tråkiga "avtändningssymptom" för mig.)
__________________
Senast redigerad av Aspsusa 2014-01-04 kl. 13:14.
Senast redigerad av Aspsusa 2014-01-04 kl. 13:14.
Hur blir ni mottagna när ni berättar att ni har ADHD? Ni som fått diagnos på äldre dagar, hur reagerade folk när ni berättade det? Mina vänner som känner mig väl vet att jag gör en utredning som bör vara klar denna månad, dom känner mig ju redan och vet hur cp jag är
Men i övrigt, jag vet inte hur jag skall säga det, med tanke på hur mycket befogade och obefogade fördomar det finns om ADHD.
Fint om ni svarar, för jag tycker detta är drygt. Känns som att folk kommer se mig på ett annat sätt om jag sätter stämpeln ADHD på mig.
Men i övrigt, jag vet inte hur jag skall säga det, med tanke på hur mycket befogade och obefogade fördomar det finns om ADHD. Fint om ni svarar, för jag tycker detta är drygt. Känns som att folk kommer se mig på ett annat sätt om jag sätter stämpeln ADHD på mig.
Citat:
Jag käkar 54 på morgon och 18 efter lunch och jag upplever lite samma sak. Jag tror att det beror i hög grad på två saker.
1. Med medicinen är jag mer koncentrerad vilket gör att lång samvaro med andra människor "kostar på" mer än det gjorde förr då man socialiserade samtidigt som man halvdrömde om annat. Fokus är inget jag är van och med lite drygt en månad på medicinen har jag inte byggt någon vana heller. Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden.
2. När jag nu kan koncentrera mig väljer i alla fall jag att lägga energi på att ta tag i alla halvhjärtade och oavslutade projekt som man byggt på sig genom livet. När jag kommer hem från jobbet är det t.ex. raka spåret ner i källaren och röja som gäller istället för att som förr dra hem till någon polare och hänga. Dygnet har ju bara ett bestämt antal timmar vilket gör att det sociala livet plötsligt konkurrerar med ett gäng måsten. Med min nyfunna förmåga att "ta tag" i saker blir det det sociala som får stryka på foten.
En aning otippat eftersom jag inte trodde att medicinen skulle funka på mig, men jag misstänker att när vardagen blivit mer vardag med hjälp av medicinen kommer behovet av det sociala att öka igen. Känner du igen dig eller beror din osociala situation på annat?
1. Med medicinen är jag mer koncentrerad vilket gör att lång samvaro med andra människor "kostar på" mer än det gjorde förr då man socialiserade samtidigt som man halvdrömde om annat. Fokus är inget jag är van och med lite drygt en månad på medicinen har jag inte byggt någon vana heller. Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden.
2. När jag nu kan koncentrera mig väljer i alla fall jag att lägga energi på att ta tag i alla halvhjärtade och oavslutade projekt som man byggt på sig genom livet. När jag kommer hem från jobbet är det t.ex. raka spåret ner i källaren och röja som gäller istället för att som förr dra hem till någon polare och hänga. Dygnet har ju bara ett bestämt antal timmar vilket gör att det sociala livet plötsligt konkurrerar med ett gäng måsten. Med min nyfunna förmåga att "ta tag" i saker blir det det sociala som får stryka på foten.
En aning otippat eftersom jag inte trodde att medicinen skulle funka på mig, men jag misstänker att när vardagen blivit mer vardag med hjälp av medicinen kommer behovet av det sociala att öka igen. Känner du igen dig eller beror din osociala situation på annat?
Citat:
Vad som nu är "normalt" vet jag inte, men för mig (med mera aspie-drag än egentliga AD(H)D-drag) så gör metylfenidat (Concerta-formen passade inte riktigt, så jag använder snabbverkande tabletter) mig "mera mig själv", för att citera min mamma. Och "jag själv" är inte speciellt social
Däremot så upplever jag raka motsatsen till det Brodermord beskrev - det sociala "kostar på" mycket mindre med metylfenidat i kroppen än tidigare. Jag blir m.a.o. mycket mindre trött av att umgås med människor än jag tidigare blev. Jag antar att det delvis beror på att hjärnan får litet hjälp, men också delvis på att jag är litet mer avslappnad.
Men fenomenet att "Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden" känns litet bekant - på kvällarna efter en effektiv dag när stimulanten tar slut är min hjärna som en våt disktrasa. Men i motsats till tidigare så är jag inte mera utslagen flera dagar av intensivt socialt umgänge.
Om du upplever att du blir väldigt passiv av Concerta så kan det löna sig att höra sig för om andra former av metylfenidat.
För mig så var det uppenbart efter en vecka att just Concerta hade en kumulativ förslöande/sederande verkan. Vilket inte snabbverkande metylfenidat eller andra depot-preparat hade. Efter mycket experimenterande har jag stannat för enbart snabbverkande, vilket visserligen är PITA vad gäller att komma ihåg att ta med jämna mellanrum under dagen, men istället s.g.s. utan biverkningar. (De depot-preparat jag provade råkade ha tråkiga "avtändningssymptom" för mig.)
Däremot så upplever jag raka motsatsen till det Brodermord beskrev - det sociala "kostar på" mycket mindre med metylfenidat i kroppen än tidigare. Jag blir m.a.o. mycket mindre trött av att umgås med människor än jag tidigare blev. Jag antar att det delvis beror på att hjärnan får litet hjälp, men också delvis på att jag är litet mer avslappnad.
Men fenomenet att "Batteriet tar slut snabbare eftersom hjärnan är igång utan att gå ner i viloläge hela tiden" känns litet bekant - på kvällarna efter en effektiv dag när stimulanten tar slut är min hjärna som en våt disktrasa. Men i motsats till tidigare så är jag inte mera utslagen flera dagar av intensivt socialt umgänge.
Om du upplever att du blir väldigt passiv av Concerta så kan det löna sig att höra sig för om andra former av metylfenidat.
För mig så var det uppenbart efter en vecka att just Concerta hade en kumulativ förslöande/sederande verkan. Vilket inte snabbverkande metylfenidat eller andra depot-preparat hade. Efter mycket experimenterande har jag stannat för enbart snabbverkande, vilket visserligen är PITA vad gäller att komma ihåg att ta med jämna mellanrum under dagen, men istället s.g.s. utan biverkningar. (De depot-preparat jag provade råkade ha tråkiga "avtändningssymptom" för mig.)
Tror jag fått svaret. Min situation som helhet gör att jag blir ganska apatisk (inget jobb, få vänner, få intressen). Concerta gör mig mkt lugnare i sociala sammanhang och gör det lättare men samtidigt är jag van att vara ensam; så har nog lite att jobba på helt enkelt
Är nyfiken på dexamfetamin, men svårt att få testa det efter en månad på Concerta gissningsvis. Tror snabbverkande ritalin skulle fungera ganska dåligt då jag är kass på att ha struktur. Men, men ska träffa psyk SSK snart så får väl fråga hur jag bör må och fungera på Concerta
Citat:
Hur blir ni mottagna när ni berättar att ni har ADHD? Ni som fått diagnos på äldre dagar, hur reagerade folk när ni berättade det? Mina vänner som känner mig väl vet att jag gör en utredning som bör vara klar denna månad, dom känner mig ju redan och vet hur cp jag är Men i övrigt, jag vet inte hur jag skall säga det, med tanke på hur mycket befogade och obefogade fördomar det finns om ADHD.
Fint om ni svarar, för jag tycker detta är drygt. Känns som att folk kommer se mig på ett annat sätt om jag sätter stämpeln ADHD på mig.
Men i övrigt, jag vet inte hur jag skall säga det, med tanke på hur mycket befogade och obefogade fördomar det finns om ADHD. Fint om ni svarar, för jag tycker detta är drygt. Känns som att folk kommer se mig på ett annat sätt om jag sätter stämpeln ADHD på mig.
Man behöver ju inte säga något om man inte vill. Och framförallt inte göra det allmänt känt för den delen heller.
Jag har t.ex. bara berättat för ett fåtal. De som står mig närmast och där behovet att förklara sina ibland fullkomligt ologiska ageranden genom livet är som störst.
För mig är hela skeendet av utredning - diagnos - medicineringsstart fortfarande tämligen nytt, så hur det blir längre fram och om jag inviger fler får tiden utvisa.
Men det ska nog mycket till innan någon reagerar negativt i alla fall. Precis som du skriver är nog de som står en närmast de som får den största Aha-upplevelsen när man ger dem pusselbiten som saknats när man berättar.
Bland övrigt kreti och pleti känns det mer som att de nog kan haka upp sig mer på själva medicinen än diagnosen. Vissa tror ju att folk med ADHD får ren amfetamin i stora doser och blir knarkare av det. Folk är så jävla okunniga ibland. Eller så kanske jag är jävligt okunnig om hur kunniga folk är istället? Fan vet. Oavsett hur det ligger till med den saken har jag valt bort att ADHD-outa mig offentligt. :-).
__________________
Senast redigerad av Brodermord 2014-01-04 kl. 23:45.
Senast redigerad av Brodermord 2014-01-04 kl. 23:45.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera