Citat:
Det där förstår jag inte alls. Att få den eviga vilan förunnas de som 'har levt ett rikt och ärofyllt liv.'. De som är dödfödda, vad händer med dessa då? (Förr, inte så hemskt många är sedan, hade man ju Limbo inom den katolska kyrkan som begrepp för det.)
Om man inte hyllat 'eran' gud, för man inte ens kände till den eftersom man levt i en liten bergsby någonstans.
Så, vem avgör att ett liv varit rikt och ärofyllt då? Gud? Och vilka kriterier har han för det?
Att man bugar och hyllar honom 24/7 kanske, vilket verkar vara en regel inom de flesta religioner. För att citera Hitchens här, så är det värre än Nordkorea. Där kan man åtminstone dö, och slippa undan, men inte i guds värld inte. Där har han kontroll över dig för evigt.
Om man inte hyllat 'eran' gud, för man inte ens kände till den eftersom man levt i en liten bergsby någonstans.
Så, vem avgör att ett liv varit rikt och ärofyllt då? Gud? Och vilka kriterier har han för det?
Att man bugar och hyllar honom 24/7 kanske, vilket verkar vara en regel inom de flesta religioner. För att citera Hitchens här, så är det värre än Nordkorea. Där kan man åtminstone dö, och slippa undan, men inte i guds värld inte. Där har han kontroll över dig för evigt.
Själen kan inte avgöra vilken kropp den kommer att hamna i. Vilken kropp det blir avgörs i det fysiska livet man lever nu innan man dör. De som inte fått uppleva ett liv på jorden eller vilken planet det finns, som finns möjligheten till liv som det är för oss här på jorden, så de dödfödda blir automatiskt skickade till Guds himlavalv för en evig vila, så man kan säga att de inte utsätts för bestraffningar genom livet. De dödfödda skickas till himlavalvet direkt och de känner inget jobbigt med att inte fått leva ett liv på t.ex. jorden. Slutsats: Dödfödda barn straffas aldrig då de skickas direkt till ett evigt vila.
Man avgör själv om man levt ett rikt och ärofyllt liv med handling. Gud vill att själen skall ha en evig vila. Har inte själen fått ro stannar den kvar på den plats den ville vara kvar sist. Då tror vi på anden stannar kvar och spöka efter när en person har avlidit.
Kan även nämna Gud är varken en han eller hon, eller ett hen, utan Gud.