Citat:
Ursprungligen postat av
Douche-chill
Unvis länkar för den som föredrar det:
http://unvis.it/www.aftonbladet.se/nyheter/article18020919.ab
http://unvis.it/www.aftonbladet.se/nyheter/article18018181.ab
Senare i artikeln berättas det att mannen tar tillbaka erkännandet, för att vidare bryta ihop fullständigt och börja missta förhörsledarna för att vara hans egen mamma och pappa. Helt absurt.
Skulle inte förvåna mig om mannen ångrade sitt erkännande av att vara inringaren och sedan började spela knäpp för att på något sätt då motivera handlingen att erkänna att vara inringaren utan att vara det. Detta förfarande att "skådespela" för att ta sig ur kniviga situationer verkar ju passa RO med tanke på karaktären av telefonsamtalet. Spännande det här.
Så här tror jag det ligger till:
Efter att ha lämnat röstprovet som han blev kallad till, sitter han åter på jobbet och oroar sig för vad detta kan medföra. Han får för sig att röstprov är lika bindande som fingeravtryck eller DNA, och att det ska kunna
bevisa att det är hans röst på bandet från SOS. Han tror då att han ska ha fördel av att förekomma analysen genom att direkt kontakta utredarna och erkänna att det var han som ringde SOS. Det han inte räknade med var att han skulle bli "tagen på sängkanten" genom att omgående anhållas som misstänkt för gärningen, så när detta sker blir han överrumplad och kan bara komma på ett sätt att spela sina kort; dra tillbaka sitt erkännande och fejka någon slags psykisk störning. Detta, eller "plötslig minnesförlust", är ett ganska vanligt initialt beteende hos icke-kriminella när de hamnar hos polisen; en slags första försvarsmekanism. Däremot är det nästintill obefintligt att en person utan missbruksproblem eller tidigare känd mental ohälsa får en såpass grav akut psykos att man blir verklighetsfrämmande och börjar identifiera personer omkring sig som andra, dvs. mamma och pappa i det här fallet. Detta är fejk. När han väl kört in på det spåret tycker han att han måste fortsätta för att inte röja sig. Hans utspel blir alltmer dramatiska, och han överförs till rätsspsyk, vilket av honom måste ses som ett "andrum", eftersom han slipper ut ur häktet som är en mycket mer isolerad miljö. Här får han ju åtminstone träffa andra än bara sin(a) förhörsledare och advokat. Nu sitter han alltså där, och hans tankar går nog i banorna "vill jag bli stämplad som psykiskt sjuk, eller ska jag erkänna gärningen och yrka på nödvärn?".
En pusselbit som vi inte har är vad han har uppgett i förhören om själva händelseförloppet; hur, varifrån och varför han bevittnade denna gärning, enligt egen utsago? Det är inga konstigheter med att han hållit sig undan så lång tid, det är mycket vanligt att vittnen inte vill bli "inblandade", och detta köper utredaren, så detta är i sig ingen direkt försvårande omständighet. MEN... ett fejkat psykbryt -eller för den del ett äkta- när det hettar till tyder på att han faktiskt är gärningsmannen. Frågan är hur länge det dröjer tills han erkänner, för det kommer han att göra. Han är arketypen för en engångsförbrytare, och sådana håller inte för trycket särskilt länge, utan med tiden i sin isolerade tillvaro börjar de resonera rationellt med sig själva och tycka att det är nog är bättre att få det hela överstökat. Vem som helst tycker till slut att det ändå är bättre att sitta på anstalt än på häktet/rättspsyk. Jag tror han erkänner innan den 20 december, så att rättegången kan komma igång innan helgerna.