Allt om ADD!

ADD har inget med intelligens att göra.

Jag vet. Tänkte börja med concerta för att se om mitt beteende skärper till sig. Vet du eller någon annan om man får mer motivation med concerta?

Det är klart! Jag tror dock att många med ADD tolkas som korkade på grund av det ofta långsammare tempot samt den disträa utstrålningen. Detta trots att de egentligen är mer begåvade än genomsnittet på flera områden, i synnerhet det kreativa.

Hur har ni andra med ADD med bristande mental uthållighet? Just den punkten är vad som begränsar mig mest känns det som, tillsammans med att jag processar saker långsamt. Efter en viss tids fokus går jag in i ett mentalt svampmoln som gör mig så seg, vilket länge varit ett stort problem både när det gäller studier och arbeten. Jag mår så dåligt över det. Att jag testat det mesta i medicinväg och att inget riktigt hjälpt mig ur det får mig att känna sån hopplöshet.

När jag var yngre kände jag inga större problem med det tror jag.
Däremot nu i vuxen ålder har jag märkt av såna, stundvid stora, problem.

Intressant, för jag hade inte heller dessa problem då. Reflekterade över det just häromdagen att kanske mitt sätt att leva (som inte alltid varit tipptopp men inte så jättenedbrytande heller) kan ha lett fram till permanenta problem med "hjärndimma" som det kallas. Har du levt på ett ok sätt?

Svårt att veta, det bästa är väl att kolla upp det tror ja...

http://www.add.n.nu/
Är en liten och förhållandevis enkel sida om just ADD.
(hoppas att jag fick till länken nu..)

Är nu beviljad utredning, tog sin tid men det är ju skönt. I mitt län är väntetiden cirka ett år vilket så klart känns piss men får göra mitt bästa under väntetiden. Att det kommer ta nästan 2 år från första kontakt till att utredningen är klar är jävligt ovärdigt vårt land, och som jag ser det är det en förlustaffär för staten. Hade jag fått reda på min diagnos tidigare hade jag aldrig gjort lika mycket dumheter som jag nu gjort. Jag hade kunnat prestera efter min egentliga potential, istället fick lärarna slösa onödig arbetstid på mig. Jag hade orkat extrajobba, etc etc.

Tänk om lärarna hade haft kunskapen att identifiera våra problem och skicka oss till en kurator/psykolog i 12-årsåldern. Tänk hur annorlunda våra liv hade varit.

Vad har jag egentligen för rätt att neka pissprov? Någon insatt för gärna svara. Jag vet att om man t.ex. blir tagen av polisen så har man alltid rätt att välja blodprov istället. Jag är jävligt trött på att behöva gå och lämna urinprov var sjätte månad bara för att få Concerta utskrivet. Hade jag velat knarka hade jag kunnat göra det i fyra månader och vara ren två månader innan provet. Förstår ingen meningen. Men det hör egentligen inte hit. Måste jag lämna urinprov för att få min medicin? Har ADD.

Har alltid sedan barnsben haft stora problem med koncentrationen, utan att vara hyperaktiv eller överdrivet impulsiv och utåtagerande.

Drömmer mig bort väldigt lätt när jag finner något ointressant. Har ofta stora problem med att lyssna och ta in instruktioner. Saker som sägs till mig glöms bort efter 30 sekunder och det slutar oftast med att jag koncentrerar mig så mycket på att lyssna att instruktionerna blir en massa "ljud" och tillslut stänger mina öron av och hjärnan svävar iväg. Har sedan 3dje klass alltid medverkat i flera "specialgrupper" i skolan för oss som "störde" ordningen i klassrummet och hade lätt för att tappa fokus och inte få ett skit gjort på lektionen.

Var aldrig elak eller en skolmobbare. Massor vänner, alltid. Alltid folk som ringt mig och fortfarande ringer mig. Har aldrig varit ensam eller behövt att jaga folk för att hitta på något. Har alltid ändå kännt mig utanför och ibland ensam utan anledning. Kännt mig som ett jävla UFO hela mitt liv utan att veta varför.

Snöar in mig på allt möjligt från information om västindiska jätteskalbaggar till urstammar i nordöstra afrika. Detta i någon timme eller fyra för att sedan hoppa på något annat "intressant".

Känner mig urkorkad många gånger. Har alltid fått höra "du är konstig" eller "Du kan så jävla mycket skumma saker". Som om jag har en fot i barndommen kvar och en fot i pensionärsåldern vilket gör att jag aldrig kännt mig hemma någonstans, vilket bidragit och fortfarande bidrar till stundtals extremt låga perioder av 0 självkänsla och skam för att jag mår dåligt.

Nästintill 0 sinne för pengars värde. Det är ett under att jag inte är hos kronofogden, tack mamma.

Skjuter upp nästan allt. Inte för att jag är lat, vill jag inte tro i alla fall. Det är det jag fått höra hela tiden av alla runt omkring mig. Men det känns inte som en "vanlig" lättja, vad det nu är. Utan disk, tvätt, betala räkningar, ringa viktiga telefonsamtal blir ofta överdrivet mentalt höga berg att klättra upp för.

Behöver rutiner, bestämmer mig för att "nu är det dags att styra upp vardagen" men sen blir det pannkaka då jag inte vet hur man strukturerar upp saker. Skulle behöva att någon skriver lappar över exakt vad jag ska göra över hela dagen.

Otroligt disträ livet igenom. Trögtänkt, känner mig rent ut sagt "efterbliven" många gånger för att sedan känna mig så mycket klokare och mer eftertänksam och lyhörd än min omgivning.

Ständigt kaos i huvudet hela tiden men utåt sett är jag nog världens lugnaste person, det är vad jag får höra i alla fall. Blir nästan aldrig arg eller speciellt sur och förlåter nog folk snabbast i världen då jag anser att ilska och aggressioner oftast är slöseri med min energi.

Kastar mig in i nya till synes "roliga" och "vettiga" projekt som jag aldrig slutför då intresset och motivationen dör ganska omgående. Än en gång går min självkänsla i botten. Känslan av att känna sig totalt jävla misslyckad och missförstådd livet igenom. Att inte förstå sig själv.

Estetiskt lagd. Har alltid haft musiken närmast hjärtat där låtskrivandet och medverkan i olika bandkonstellationer fått fungera som teurapeftiskt medel då det är det enda sättet jag får ut mina knäppa osammanghängande tankar ur huvudet för stunden. Har aldrig brytt mig om att försöka göra någon sorts karriär utan det är BARA för mig, därav lyckas jag aldrig ta musiken till nästa steg och ser allt som oftast mest ner på mina kreationer efter en viss tid istället för att kämpa vidare och tvinga mig själv att utvecklas ännu mer.

Märkligt. Otroligt osammanghängade inlägg. Jag har inte fått diagnos. Kanske är jag bara en jävla loser som är "lat", "korkad" och rätt "barnslig. Men när jag läst folk som fått sin diagnos och som radar upp sina symptom var det som alla pusselbitar föll på plats.. Lär väl ta något/några år innan de ens vill ta i mina problem med tång eftersom jag är så pass gammal nu.

^^Schysst post, svampsson. Täcker in massor av problematiken, lycka till.

Har diagnos på ADD sen ett par år tillbaka. Känner igen mig i det mesta av de som skrivs och livet är en konstant berg- och dalbana. Jag har dock aldrig seriöst försökt mig på att medicinera, dels för att biverkningarna är så brutala men också för att det inte känns som en långsiktig lösning.
De flesta jag läst och pratat med har ungefär samma berättelse. De börjar med metylfenidat/annan liknande substans och upplever till en början en markant förbättring. Men denna effekt avtar efter 1-2 månad(er) för att sedan plana ut och personen mår sämre än innan han/hon började med medicinen.

Är det någon i den här tråden som har medicinerat under längre tid, alltså mer än 1-2 år och fått det att funka?