Den fjärde domen, femte mordet han dömdes för, Therese Johannessen.
Yrkandet:
Citat:
Åklagaren har yrkat ansvar å Thomas Quick för mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, enligt följande alternativa gärningsbeskrivningar.
Thomas Quick har den 3 juli 1988 i Norge berövat Therese Johannessen, född 1979, livet genom att i Fjell/Drammen slå hennes huvud mot en sten och därefter vid Haerlands kyrka, Eidsbergs kommun, strypa och/eller knivhugga henne till döds.
I andra hand har åklagaren gjort gällande:
Thomas Quick har den 3 juli 1988 eller därefter i Norge på annat sätt berövat Therese Johannessen livet.
Redan här är det UNDERKÄNT! Den alternativa gärningsbeskrivningen är ju skrattretande.
Man vet alltså inte vad som hänt Therese!
Domen berättar lite om utredningen.
Citat:
En av de största brottsutredningar som förekommit i Norge påbörjades. Bland annat hördes omkring 11 000 personer, varav närmare 2 000 formellt, och kontrollerades drygt 4 000 fordon.
Utredningen ledde inte fram till något resultat. ÖVer huvud taget kunde inte ens misstanke riktas mot någon person som kunde tänkas ha med Thereses försvinnande att göra.
Vidare:
Citat:
Quick har, som framgår nedan, nämnt att en annan person, Mattias, varit i hans sällskap. Efter att ha hört parterna, vilka ej funnit skäl att Mattias skulle höras i målet, och efter att ha övervägt frågan utifrån vad Mattias uppgivit vid polisförhör, fann rätten inte skäl att på eget initiativ påkalla vittnesförhör med honom.
Återigen en namngiven medhjälpare som ignoreras av domstolen! Oacceptabelt.
Ur Quicks berättelse (som för övrigt är totalt osannolik med mängder av absurda detaljer - luktar fantasier lång väg):
Citat:
Han bar upp flickan till bergskanten och i en bergsskreva genomfördes viss styckning av kroppen. Kroppsdelarna bar han sedan ned till tjärnen, tog av sig sina kläder, simmade ut och sänkte mjukdelarna mitt i tjärnen.
Denna tjärn tömdes alltså helt på vatten (!) i försöken att bekräfta berättelsen, helt utan resultat.
Citat:
Under utredningens gång har han aldrig avsiktligt lämnat felaktiga uppgifter, även om sådana förekommit. Detta hänger samman med att han aldrig kan försonas med det han gjort; det som faktiskt hänt får inte vara sant.
Teorierna om bortträngda minnena gör sig påminda igen.
Citat:
När det gäller skorna har Quicks uppgifter varierat en hel del, från läderskor till lackskor, dock har han aldrig nämnt mockasiner.
Trots detta anser man att SBs berättelse om skorna stöder åklagarens version eftersom han nämner spännen på skorna, och dessutom lyckas pricka rätt när han väljer 2 av 10 spännen i en konfrontation.
Citat:
Han har sagt att Therese bar mjukisbyxor. I själva verket hade hon på sig en jeanskjol.
Det är en hel serie av motsägelser i SBs berättelse som beskrivs i domen. Ändå inte rimligt tvivel ?!
Ytterligare något exempel:
Citat:
Inledningsvis berättade han att flickan var blond, en uppgift som han emellertid senare rättade till att hon hade svart hår.
Citat:
Anna Wikström har sammanfattat att Thomas Quick genom svensk press kunnat ta del av Thereses bostadsadress, att hon bodde i Fjell, hennes ålder samt att hon hade en glugg mellan tänderna.
Domstolen är medveten om att många uppgifter var möjliga för SB att hitta.
Även den berömda hunden Zampo nämns ett par gånger liksom vägbommen.
Citat:
Även om det framkommit att Zampo är en hund med exceptionellt välutvecklat luktsinne kan inte några bestämda slutsatser dras av det förhållandet att hunden inte gjort några markeringar.
Zampo markerade förvisso vid andra tillfällen, dock inte med några lysande resultat.
I denna dom förekommer faktiskt ett tekniskt bevis! Den famösa benbiten.
Citat:
Bitarna har undersökts av professorerna Per Holck och Richard Helmer. Båda är eniga i sina slutsatser att bitarna, i varje fall den största av dem, med stor sannolikhet härstammar från en människa, troligen en yngre person; att med DNA-analys bestämma från vilken individ biten kommer är inte möjligt eftersom DNA förstörs vid upphettning.
Inget särskilt starkt bevis mot SB kan tyckas. Noteras kan att det inte finns någon om helst beskrivning av den analys som gjordes. Hur kom de fram till sina slutsatser ?
I Råstams bok framgår att de endast okulärbesiktigat bitarna!
Ylva Svenfelt, en friståend forskare och specialist på brända ben från järnåldern uttryckte sig så här:
Citat:
-Har man arbetat med brända benmaterial ser man direkt att det här inte är ben. Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att det är vetenskapligt bedrägeri.
Sedan kommer ett stycke som är slående för hur domstolen krumbuktar sig för att få detaljerna att gå ihop:
Citat:
Thomas Quick berättade att man på väg ut från området passerade en stuga som skulle vara grön och med stående panel.
...
Panelen var mycket riktigt stående, men färgen var röd. Taket var dock grönt och huset omgavs av gröna träd, varför huset säkert gav ett grönt intryck.
Detta duger inte av en domstol. Domstolen lägger stor vikt vid att ett antal detaljer stämmer men verkar inte bekymra sig om alla detaljer som inte stämmer.
Vidare i domen:
Citat:
Vad som framkommit talar med betydande styrka för att rester av en ung människa påträffats i området. Från vem bitarna kommer har dock inte gått att fastställa. Hans berättelse om vad han skulle ha gjort med kroppen efter Therese eller resterna av densamma har varit förhållandevis vag. Härvid har Thomas Quick framhållit att det varit svårt att närma sig sådana fruktansvärda detaljer.
Ur SBs (fantasifulle) berättelse i domen ser man att han med lätthet berättar om andra groteska detaljer. Återigen köper man terorierna om bortträngda minnen.
Citat:
Åtskilliga polisförhör har hållits med Thomas Quick. En anledning till det har varit att han inte lämnat en fullständig berättelse från början. I stället har den sakta växt fram, bit för bit. Orsaken till detta är, enligt Thomas Quick, att han har svårt att närma sig händelserna. Sven-Åke Christianson har testat Thomas Quicks minnesfunktioner, vilka befunnits vara normala. Denne har berättat att planerade och traumatiska händelser bevaras väl i minnet, men att det kan finnas skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga minnesbilderna.
Följt av ett långt stycke mumbo-jumbo av SÅC. Birgitta Ståhle bekräftar sedan denna process (att gradvis närma sig händelserna) och avslutar med:
Citat:
Enligt henne har Thomas Quick haft ett behov att få bekräftat att han verkligen begått en så avskyvärd handling som den han utsatt Therese för.
Man kan riktigt ana att vissa minnen är planterade/bekräftade av terapeuterna. Det torde stå utom allt tvivel att teorierna om bortträngda minnen haft stor betydelse även i denna dom.
Ur domstolens överväganden:
Citat:
Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle var gärningsmannen.
Surprise! Vidare:
Citat:
För fällande dom är emellertid inte ett erkännande i sig tillräckligt. Det krävs att det vinner stöd av övrig utredning. Detta krav varierar beroende på brottets svårighetsgrad och gör sig särskilt starkt gällande när det gäller åtal för mord. Än högre blir kravet i förevarande fall eftersom det inte genom den övriga utredningen varit möjligt att fastslå vad som hänt Therese.
! Hur domstolen kan komma fram till "utom rimligt" tvivel är en gåta.
Vidare:
Citat:
En fråga som inställer sig är om och i så fall hur en person kan lägga märke till och efter så lång tid beskriva detaljer.
...
I ljuset av vad Sven-Åke Christianson berättat framstår inte Thomas Quicks förmåga att minnas, som det kan tyckas, tämligen obetydliga detaljer som onormal, utan tvärtom rimlig.
Sunt förnuft säger att det är onormalt men SÅC säger att det är rimligt och domstolen sväljer det med hull och hår.
Citat:
Visserligen har Thomas Quick lämnat varierande och i en del avseenden felaktiga uppgifter om Thereses utseende och klädsel och det kan inte helt uteslutas - trots vad som ovan anförts - att han skulle ha kunnat skaffa sig eller bibringats uppgifter om i varje fall vissa förhållanden angående henne som sedan gjort att han slutligen kunnat lämna en i det närmaste korrekt beskrivning av Thereses utseende och klädsel.
Allt detta tycker dock domstolen väger lätt jämfört med att SB lämnat uppgift om ett böjvecks-eksem. Läser man Råstams bok får detta sin förklaring och det visar hur farligt domstolens sätt att resonera är. Att kunna beskriva några detaljer betyder inte att man är skyldig till mord.
Citat:
Att Thomas Quick berättat att en annan person skulle ha varit med vid tillfället föranleder inte till annan bedömning.
Som summering så blir det ett rungande underkänt till denna dom. Domstolen har varit vilseledd även denna gång, av flera personer.
SB är totalt institutionaliserad, han har suttit inne i stort sett hela sitt liv. Vid alla tillfällen han har försöksutskrivits har det slutat i kaos. 
Han har hela tiden begått nya brott, som skapat ett stort lidande för brottsoffer och anhöriga till dem. Nu har han inte varit ute sedan 1991, samhället har förändrats kraftigt under den tiden, ingen vet hur han kommer att reagera på olika former av stress.