/FORTS
Del 2
När det gäller det maximala, teoretiska spädningsfelet så har jag redogjort för uträkningen femtioelva gånger, senast här:
https://www.flashback.org/sp45977394
Det är som sagt sant att det provmaterial finska RMV mätte på var spätt av svenska RMV. Och eftersom svenska RMV enligt försvarets inhyrde expert Olof Beck inte dokumenterat hur man spätt tillräckligt noga så fanns alltså ett möjligt spädningsfel som var hur stort som helst, typ, låtsades man (i själva verket var dock som sagt det maximala spädningsfelet 5,26 ggr).
Sedan verkar du återkomma till det blodpuddingsresonemang som t o m Bustopher/Ingvar Ericson (han är öppen om sitt nick) avfärdat i denna tråd. Blodpuddingsresonemanget skulle alltså ha gått ut på att det skulle ha kunnat finnas tiopental i det slaktblod man spätt med. Notera också att man inte använder detta som argument i den friande domen. Det man i stället använder sig av för att fria är att fenobarbitalhalten (som skulle säkerställa att inget spädningsfel gjorts) understeg ”utskriftsgränsen” 10 mikrogram/gram i Finland vilket man då antyder skulle indikera ett möjligt obegränsat spädningsfel (i stället för max 5,26 ggr).
Sedan har vi argumentet att 89 st 500 mg-ampuller, alltså totalt 44 500 mg eller 44,5 g, kan ha behövts för att nå upp till uppmätt tiopentalhalt om 2000 mikrogram/gram. Det är den åtalade läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist som framför den teorin. Även om inte rättens oberoende expert Mörland verkar köpa de här teorierna och även om inte tingsrätten använder sig av denna argumentation vill jag ändå kommentera dessa teorier med några ord.
Det är helt riktigt att nästan inget tiopental i normala fall blir kvar i blodkärlen i med normal injektionsstorlek. Inte ens när man avrättar fångar med tiopental i väldigt höga doser brukar några påtagliga mängder finnas kvar vid obduktionen. Och jag gissar att den åtalade läkaren utgick från det normalförhållandet den kväll babyn dog. Det verkar dock finnas undantagsfall där fångar/patienter fått i sig väldigt stora doser tiopental och där väldigt mycket tiopental funnits kvar vid obduktionen. Jag har tidigare pekat på det fall i Koniaris artiklar i The Lancet år 2005 där 67 % av en tiopentalinjektion om 3 g verkar ha funnits kvar vid obduktionen 13-14 timmar efter döden. Min gissning är att den åtalade läkaren bommat att väldigt mycket tiopental kan stanna kvar i blodkärlen i de undantagsfall där hjärtat stannat tillräckligt snabbt.
Det verkar också enligt domens bilagor finnas åtminstone ett dokumenterat fall i vården där tiopentalhalterna i blodet hållit sig kvar på oförändrad nivå i åtminstone 72 timmar vid en överdos om 10 ggr:
”Även Lena Hellström-Westas har uttalat sig i fråga om halveringstiden för tiopental. Hon har anfört att det endast i begränsad omfattning är undersökt hur länge tiopental stannar kvar i kroppen samt hänvisat till en artikel. I artikeln i fråga redogörs för ett fall där ett barn fick en 10 ggr för hög dos tiopental, vilket medförde att barnet sov i två till tre dygn. Koncentrationen av tiopental mättes vid flera tillfällen, senast 72 timmar efter det att dosen hade getts och det kunde då konstateras att koncentrationen ännu var mycket hög, närmast oförändrad, vilket tyder på en lång halveringstid i just det specifika fallet. I artikeln redovisades även tre fall rörande prematura barn där koncentrationen till en början var hög men där den sjönk snabbare men där det ändå fanns kvar en icke obetydlig koncentration efter 24 timmar.”
Vi kan också notera att Lönnqvist för mindre doser verkar vara inne på att dessa kan finnas kvar väldigt länge i blodet utan att tiopentalhalten minskas påtagligt medan högre halter liksom inte skulle kunna finnas kvar vilket knappast förefaller logiskt (speciellt inte med tanke på Lena Hallström-Vestas exempel ovan och Koniaris-exemplet). Större halter skulle alltså försvinna direkt medan mindre halter skulle vara kvar även om babyn inte skulle ha haft påtagligt sviktande organfunktioner innan babyn plockades ut ur respiratorn. Tingsrätten verkar heller inte använda sig av Lönnqvists i och för sig motsägelsefulla resonemang. Det man går på är som sagt det antydda, obegränsade spädningsfelet på det prov finska RMV mätte på (alltså 5,26 ggr).
Tingsrätten verkar heller inte ha ansett man skulle ha behövt använda sig av en högre tiopental-koncentration än den 2,5-procentiga standardkoncentration som används i vården. I en 10 ml-spruta* skulle man då alltså ha fått i 250 mg tiopental (0,00025 kg/0,01 liter = 0,025 = 2,5 %). Rättens oberoende expert Mörland anser att det teoretiskt kan ha räckt med en fjärdedel av en 500 mg-ampull i en 2,5-procentig lösning, alltså 125 mg, eftersom tiopentalet kan ha koncentrerats till det venösa systemet i nederdelen av kroppen. Enligt vittnesuppgifterna i polisförhören skulle inte allt innehåll i den spruta som då (men inte på plats i tingsrätten) placerades in tidsmässigt vid tidpunkten för babyns död, ha sprutats in i babyn. Det skulle alltså innebära en möjlig storlek på injektionen i intervallet 125 mg upp till strax under 250 mg med en 10 ml-spruta. Om Lönnqvists teorier om att tiopentalet borde ha fördelats ut i hela blodmängden under tiden på bårhuset skulle stämma så skulle det inte räcka med en 10 ml-spruta. Då skulle man behöva alla de 500 mg man får genom en 20 ml-spruta. Och då skulle eventuellt sprutstorleken eventuellt ha varit aningen för stor om man jämför med vittnesuppgifterna. Rättens oberoende expert Mörland verkar dock inte ha trott på att tiopentalet skulle ha fördelats ut jämnt i blodet. Så därmed verkar väl en 10 ml-spruta ha varit ett realistiskt alternativ. Möjligen skulle man kunna invända att man i fallet med en 10 ml/250 mg-spruta, där i alla fall inte allt sprutades in i babyn, hamnar litet långt ner i Mörlands 125-500 mg-intervall. Prutar vi bort, låt säga, 10 % av 250 mg eftersom vittnesuppgifterna gjorde gällande att inte allt sprutades i och sedan justerar ner siffran ytterligare till 67 % (den högsta andel av en injektion som varit kvar hos en fånge vid obduktion i Koniaris sammanställning) så landar vi på 250 x 0,9 x 0,67 = 150,75 mg. Siffran håller sig inom intervallet 125-500 mg. Men det hade väl kanske varit litet bättre med en siffra på, låt säga, 200 mg. Å andra sidan verkar ju tiopentalhalten i blodet ha kunnat ligga kvar på ungefär samma nivå i Lena Hellström-Westas-fallet ovan i 72 timmar trots fullt fungerande hjärtverksamhet. Så därför borde man väl kunna tänka sig en litet högre kvarvarande tiopentalhalt som ligger högre än 67 % i ett fall där hjärtat stannat i princip direkt. Å andra sidan håller man sig ju som sagt inom intervallet 125-500 mg även med 67 % av tiopentalet kvar.
Så jag tycker väl mellan tummen och pekfingret att RMV och oberoende expert Mörland verkar ha kommit fram till rimliga siffror även om man skulle börja laborera med argument som tingsrätten inte använt sig av.
____________________________
* Läkaren uppger själv enligt domens bilagor att hon hade en 10 ml tiopentalspruta på sjuksalen: ”Hon blandade även en spruta med tiopental. Tiopental är ljusgult och förvaras i glasflaskor. Hon blandade 0,5 mg tiopental med 20 ml koksalt och drog upp lösningen i en 10 ml-spruta.” (0,5 g är detsamma som 500 mg, om nu någon glömt detta.)
Del 2
Citat:
Ja du har redogjort för dina fantasier och förvirade tankar.
Du har aldrig någonsin redogjort för några som helst fakta.
Återigen är det bara i PCuris fantasier det finns ett max spädningsfel. Trots att denna tråd är lång över 1500 sidor lång har PCuri aldrig någonsin lyckats pretera några som helst bevis för något spädningsfel. Utan redovisning av fakta och forskning som stödjer påståendet så är och förblir det enbart PCuris sjuka fantaiser.
Att en journal inte stämmer innebär enbart fel i journalen och inget mer än så.
Även detta är välkänt sen tidigare men PCuri kan ju som vanligt inte presentera nått son stödjer hans sjuka fantasier så han fortsätter istället att upprepa sen tidigare motbevisade felaktigheter
Sen försöker PCuri får det att framstå som att finska RMV har gjort en oberoende analys och fått fram samma värde.
För det första så har man inte gjort någon oberoende analys alls utan man har analyserat samma felktigt tillreda blodpudding som svenska RMV. En bloddpudding som av rätten har underkänts som bevismatrial. De analyser som man gör på den blodpuddingen saknar således bevisvärde.
Sen fick man inte heller fram samma värde heller utan det skilljer lite grovt mellan 5 och 25% beroende på vilket av Svenska RMV:s värden man ska tro på.
I domen förekommer vittnesmål på att man hade behövt ge minst 18 ampuller, dvs 360 ml lösning och mer sanolikt mellan 40 och 89 ampuller.
Denna dos anser då PCuri är helt rimligt och korrekt, naturligtvis utan att han på något sätt kan redogöra hur denna dos ska ha kommit in i flickans kropp genom en klar och ofärgad lösning i en fem ml spruta.
Du har aldrig någonsin redogjort för några som helst fakta.
Återigen är det bara i PCuris fantasier det finns ett max spädningsfel. Trots att denna tråd är lång över 1500 sidor lång har PCuri aldrig någonsin lyckats pretera några som helst bevis för något spädningsfel. Utan redovisning av fakta och forskning som stödjer påståendet så är och förblir det enbart PCuris sjuka fantaiser.
Att en journal inte stämmer innebär enbart fel i journalen och inget mer än så.
Även detta är välkänt sen tidigare men PCuri kan ju som vanligt inte presentera nått son stödjer hans sjuka fantasier så han fortsätter istället att upprepa sen tidigare motbevisade felaktigheter
Sen försöker PCuri får det att framstå som att finska RMV har gjort en oberoende analys och fått fram samma värde.
För det första så har man inte gjort någon oberoende analys alls utan man har analyserat samma felktigt tillreda blodpudding som svenska RMV. En bloddpudding som av rätten har underkänts som bevismatrial. De analyser som man gör på den blodpuddingen saknar således bevisvärde.
Sen fick man inte heller fram samma värde heller utan det skilljer lite grovt mellan 5 och 25% beroende på vilket av Svenska RMV:s värden man ska tro på.
I domen förekommer vittnesmål på att man hade behövt ge minst 18 ampuller, dvs 360 ml lösning och mer sanolikt mellan 40 och 89 ampuller.
Denna dos anser då PCuri är helt rimligt och korrekt, naturligtvis utan att han på något sätt kan redogöra hur denna dos ska ha kommit in i flickans kropp genom en klar och ofärgad lösning i en fem ml spruta.
När det gäller det maximala, teoretiska spädningsfelet så har jag redogjort för uträkningen femtioelva gånger, senast här:
https://www.flashback.org/sp45977394
Det är som sagt sant att det provmaterial finska RMV mätte på var spätt av svenska RMV. Och eftersom svenska RMV enligt försvarets inhyrde expert Olof Beck inte dokumenterat hur man spätt tillräckligt noga så fanns alltså ett möjligt spädningsfel som var hur stort som helst, typ, låtsades man (i själva verket var dock som sagt det maximala spädningsfelet 5,26 ggr).
Sedan verkar du återkomma till det blodpuddingsresonemang som t o m Bustopher/Ingvar Ericson (han är öppen om sitt nick) avfärdat i denna tråd. Blodpuddingsresonemanget skulle alltså ha gått ut på att det skulle ha kunnat finnas tiopental i det slaktblod man spätt med. Notera också att man inte använder detta som argument i den friande domen. Det man i stället använder sig av för att fria är att fenobarbitalhalten (som skulle säkerställa att inget spädningsfel gjorts) understeg ”utskriftsgränsen” 10 mikrogram/gram i Finland vilket man då antyder skulle indikera ett möjligt obegränsat spädningsfel (i stället för max 5,26 ggr).
Sedan har vi argumentet att 89 st 500 mg-ampuller, alltså totalt 44 500 mg eller 44,5 g, kan ha behövts för att nå upp till uppmätt tiopentalhalt om 2000 mikrogram/gram. Det är den åtalade läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist som framför den teorin. Även om inte rättens oberoende expert Mörland verkar köpa de här teorierna och även om inte tingsrätten använder sig av denna argumentation vill jag ändå kommentera dessa teorier med några ord.
Det är helt riktigt att nästan inget tiopental i normala fall blir kvar i blodkärlen i med normal injektionsstorlek. Inte ens när man avrättar fångar med tiopental i väldigt höga doser brukar några påtagliga mängder finnas kvar vid obduktionen. Och jag gissar att den åtalade läkaren utgick från det normalförhållandet den kväll babyn dog. Det verkar dock finnas undantagsfall där fångar/patienter fått i sig väldigt stora doser tiopental och där väldigt mycket tiopental funnits kvar vid obduktionen. Jag har tidigare pekat på det fall i Koniaris artiklar i The Lancet år 2005 där 67 % av en tiopentalinjektion om 3 g verkar ha funnits kvar vid obduktionen 13-14 timmar efter döden. Min gissning är att den åtalade läkaren bommat att väldigt mycket tiopental kan stanna kvar i blodkärlen i de undantagsfall där hjärtat stannat tillräckligt snabbt.
Det verkar också enligt domens bilagor finnas åtminstone ett dokumenterat fall i vården där tiopentalhalterna i blodet hållit sig kvar på oförändrad nivå i åtminstone 72 timmar vid en överdos om 10 ggr:
”Även Lena Hellström-Westas har uttalat sig i fråga om halveringstiden för tiopental. Hon har anfört att det endast i begränsad omfattning är undersökt hur länge tiopental stannar kvar i kroppen samt hänvisat till en artikel. I artikeln i fråga redogörs för ett fall där ett barn fick en 10 ggr för hög dos tiopental, vilket medförde att barnet sov i två till tre dygn. Koncentrationen av tiopental mättes vid flera tillfällen, senast 72 timmar efter det att dosen hade getts och det kunde då konstateras att koncentrationen ännu var mycket hög, närmast oförändrad, vilket tyder på en lång halveringstid i just det specifika fallet. I artikeln redovisades även tre fall rörande prematura barn där koncentrationen till en början var hög men där den sjönk snabbare men där det ändå fanns kvar en icke obetydlig koncentration efter 24 timmar.”
Vi kan också notera att Lönnqvist för mindre doser verkar vara inne på att dessa kan finnas kvar väldigt länge i blodet utan att tiopentalhalten minskas påtagligt medan högre halter liksom inte skulle kunna finnas kvar vilket knappast förefaller logiskt (speciellt inte med tanke på Lena Hallström-Vestas exempel ovan och Koniaris-exemplet). Större halter skulle alltså försvinna direkt medan mindre halter skulle vara kvar även om babyn inte skulle ha haft påtagligt sviktande organfunktioner innan babyn plockades ut ur respiratorn. Tingsrätten verkar heller inte använda sig av Lönnqvists i och för sig motsägelsefulla resonemang. Det man går på är som sagt det antydda, obegränsade spädningsfelet på det prov finska RMV mätte på (alltså 5,26 ggr).
Tingsrätten verkar heller inte ha ansett man skulle ha behövt använda sig av en högre tiopental-koncentration än den 2,5-procentiga standardkoncentration som används i vården. I en 10 ml-spruta* skulle man då alltså ha fått i 250 mg tiopental (0,00025 kg/0,01 liter = 0,025 = 2,5 %). Rättens oberoende expert Mörland anser att det teoretiskt kan ha räckt med en fjärdedel av en 500 mg-ampull i en 2,5-procentig lösning, alltså 125 mg, eftersom tiopentalet kan ha koncentrerats till det venösa systemet i nederdelen av kroppen. Enligt vittnesuppgifterna i polisförhören skulle inte allt innehåll i den spruta som då (men inte på plats i tingsrätten) placerades in tidsmässigt vid tidpunkten för babyns död, ha sprutats in i babyn. Det skulle alltså innebära en möjlig storlek på injektionen i intervallet 125 mg upp till strax under 250 mg med en 10 ml-spruta. Om Lönnqvists teorier om att tiopentalet borde ha fördelats ut i hela blodmängden under tiden på bårhuset skulle stämma så skulle det inte räcka med en 10 ml-spruta. Då skulle man behöva alla de 500 mg man får genom en 20 ml-spruta. Och då skulle eventuellt sprutstorleken eventuellt ha varit aningen för stor om man jämför med vittnesuppgifterna. Rättens oberoende expert Mörland verkar dock inte ha trott på att tiopentalet skulle ha fördelats ut jämnt i blodet. Så därmed verkar väl en 10 ml-spruta ha varit ett realistiskt alternativ. Möjligen skulle man kunna invända att man i fallet med en 10 ml/250 mg-spruta, där i alla fall inte allt sprutades in i babyn, hamnar litet långt ner i Mörlands 125-500 mg-intervall. Prutar vi bort, låt säga, 10 % av 250 mg eftersom vittnesuppgifterna gjorde gällande att inte allt sprutades i och sedan justerar ner siffran ytterligare till 67 % (den högsta andel av en injektion som varit kvar hos en fånge vid obduktion i Koniaris sammanställning) så landar vi på 250 x 0,9 x 0,67 = 150,75 mg. Siffran håller sig inom intervallet 125-500 mg. Men det hade väl kanske varit litet bättre med en siffra på, låt säga, 200 mg. Å andra sidan verkar ju tiopentalhalten i blodet ha kunnat ligga kvar på ungefär samma nivå i Lena Hellström-Westas-fallet ovan i 72 timmar trots fullt fungerande hjärtverksamhet. Så därför borde man väl kunna tänka sig en litet högre kvarvarande tiopentalhalt som ligger högre än 67 % i ett fall där hjärtat stannat i princip direkt. Å andra sidan håller man sig ju som sagt inom intervallet 125-500 mg även med 67 % av tiopentalet kvar.
Så jag tycker väl mellan tummen och pekfingret att RMV och oberoende expert Mörland verkar ha kommit fram till rimliga siffror även om man skulle börja laborera med argument som tingsrätten inte använt sig av.
____________________________
* Läkaren uppger själv enligt domens bilagor att hon hade en 10 ml tiopentalspruta på sjuksalen: ”Hon blandade även en spruta med tiopental. Tiopental är ljusgult och förvaras i glasflaskor. Hon blandade 0,5 mg tiopental med 20 ml koksalt och drog upp lösningen i en 10 ml-spruta.” (0,5 g är detsamma som 500 mg, om nu någon glömt detta.)
