Finns själen?

Jag gjorde inte anspråk på några sanningar. Möjligtvis uttryckte jag mig felaktigt angående slumpens roll inom vetenskapen med för stor säkerhet baserat på en felaktig uppfattning. Om du hade läst ordentligt så kanske du hade sett att jag inte hävdar att "så här är det".
Jag filosoferade för att förklara hur jag har nått fram till vissa frågeställningar. Vad det kan finnas för syfte med livet? Vad som driver evolution? Och vad som gör att död materia kan organisera sig som det fenomen en människa är?
Du frågar då mig om vad syftet och målet med liv är. + en massa "och" följt av frågetecken.

Den sista frågan är relaterad till trådstarten. Om du har sett mina tidigare inlägg, så skrev jag att det bör finnas ett magnetfält pga av de kemiska bindningar som håller ihop molekylerna i vår kropp. Elektriska laddningar i massor. Det bör skapa en elektromagnetisk signatur, right? Vad genererar då detta magnetfält?
Vad som än genererar det, så är magnetfältet en aspekt av vår kropp som vi inte kan uppfatta medvetet med våra sinnen, och det är en beskrivning som liknar beskrivningen av en själ. Min poäng är att religiösa begrepp som själ kanske har sina motsvarigheter i vetenskapliga förklaringar.
Religion och vetenskap kanske inte är varandras raka motsatser som det ofta utmålas idag. Den ena baseras på tro och den andra på bevisade teorier, men de kanske talar om samma sak. Sen att båda läger sitter på felaktiga påståenden har ju historien bevisat.

Nå, har du inga egna spekulationer angående själen? Eller är du så bunden till endast bevisade påståenden att du inte ens har funderat på själen? Du är säkert en sån person som måste sticka in ett finger i röven för att bekräfta att: "jajamen, jag är skitnödig". Man kan ju inte nöja sig med bara känslan av att vara skitnödig, det måste påvisas genom mer bevis, kroppen kan ju försöka luras, eller hur?

"Been there, done that" i åretal. Men det har inget med "bevis" att göra.


Förutsatt att något sånt öht finns


Har inte använd flourtandpasta i 50 år. Och mitt tredja öga är redan öppet.


Jag har en tämligen bra, mångårig och direkt-upplevd kunskap om Monroes system.

I ditt postpubertala gurutripp verkar du konstant att glömma att du talar med en fortfarande tvättäkta 60-tals hippie.

Vad är det då som gör att en energikrävande process som liv uppstår? Den följer ju inte minsta motståndets lag i ett universum som befinner sig i en process av utjämning av de asymmetriska polariteterna. Livet är ju där och snyltar, livet tar ju en omständigare väg än nödvändigt. Varför?
Ett "syfte", vad det nu än är, är mitt försök till en anledning för energin att ta en omständig väg. Och givetvis att tillfredställa mitt behov av mening med livet.

Tråkigt när inläggare backar från sina tidigare inlägg, så inläggs-recension och semantisk akrobatik om: "Det var inte så jag menade" blir dominerande.

Asymmetrin i dom initiella polariteterna som skapar en dynamik (som inte verkar ta slut före entropin blir total).

Härav följar ökande komplexitet, vilket varken är märkvärdigt eller förutsättar nån 'plan'.

Jag påstod inte att det var synd om mig. Bara att du inte tillförde trådens ämne något. Att du kritiserar fantasier beror ju på din egen dumhet, det borde du förstå att det inte leder nånvart.
Jag påstod inte att jag hade en sanning, är du full? Din stavning tyder lite på fylla.
Varför ska vi inte få ta del av dina spekulationer? Vågar du inte? Varför är dina spekulationer beroende av en klarhet i mina påståenden?
Det finns ingen klarhet att få när det gäller mitt påstådda syfte. Jag är ute efter en rimlig anledning till att liv existerar. Det finns inget vetenskapligt svar, så därför är vi hänvisade till spekulationer. Så kom igen, ge mig din spekulation angående livets uppkomst som borde vara mer stimulerande än ett "syfte" eftersom du påstår dig veta bättre. Jag tar tacksamt emot. Eftersom tråden handlar om själen så kan du väl slänga in en spekulation om den också.

Ökande komplexitet är inte längre en giltig teori, påstod en skeptiker några sidor bak. Har han fel?

Jag är inte nöjd med dina svar. Det kanske är kritik som är din grej? Du kanske inte är så konstruktivt lagd.

Kritik är lika relevant som det som kritiseras. Annars skulle vi knappast ha nån form av valid kunskap alls.


Jag har inga problem med fantasier som tydligt presenteras som fantasier.


Vad med "syfte"-grejen? Och "slumpen"?


Ursprungs-dansk.


Har du inte förstått ett ord av min kosmologi?


Ökande komplexitet, vilket också omfattar "medvetandet".


Inte alls.


Läs mina senaste inlägg om kosmologi. Jag förtydligar gärna det din vetenskaps-kompetens inte klarar av.

Jag minns inte vem, vad och hur. Hänvisning?


Specifikation, tack.


Överlag på detta forum, eftersom det är svårt att få en vettig dialog med pådyvlande teister.


Irrelevant för tillfället.

Mitt minne felade mig, jag ska tydligen inte laga mat och ta hand om barn samtidigt som jag flashbackar. Irrucedbar komplexitet var det han pratade om, och det är ju något annat.

Men okej, varför orsakar ökad komplexitet att energi tar en, i mina ögon ologisk, omväg via uppkomsten av liv? Hur förklarar ökande komplexitet att jorden inte bara är en långsamt svalnande stenbumling?
Du skriver:

"Assymmetrin i dom initiella polariteterna som skapar en dynamik (som inte verkar ta slut före entropin blir total).
Härav följar ökande komplexitet, vilket varken är märkvärdigt eller förutsättar nån 'plan'."

Om jag tolkar dig rätt, så är ökande komplexitet en följd av assymetrin. Och det är inte orimligt att energi tar en väg som bjuder mer motstånd än det minsta i ett tillstånd av ökad komlplexitet. Men jag förstår inte hur det går till. Jag som bara har läst Fysik A och B för länge sen är av uppfattningen att energi alltid tar minsta motståndets väg. Varför sätter ökad komplexitet den regeln ur spel?

Om du börjar med att definiera exakt vad du menar med 'själ' så kan du få min åsikt.

Syfte är min idé om varför livet har uppstått. Jag påstod inte att det var en sanning. Min kritik av slumpens roll i vetenskapen kommer av vad jag fick lära mig i skolan. Den evolutionslära jag fick i biologin, så angavs slump som anledning till livets uppkomst. Medans jag själv alltid har tyckt att det är en naturlig följd av universums ordning. Universums ordning är så otroligt jävla fantastisk att jag har svårt att köpa att den finns utan ett syfte. Vilket jag tror är en högst mänsklig reaktion. Vi frågar alltid varför? Måhända att min bristande utbildning gör att jag inte är kompetent nog att förstå svaret.

Jag påstår inte att syftet skulle vara Gud eller något religiöst.