Citat:
Ursprungligen postat av
reyad
Såg precis klart serien för tredje gången. Såg den första gången för fyra år sedan och sen med ytterligare en genomgång för tre år sedan. Då var jag övertygad att inget kommer komma i närheten. Efteråt så har jag sett The West Wing, Mad Men, The Wire och Breaking Bad och började fundera på hur bra Sopranos egentligen var. Kan utan att överdriva säga att jag hade ordentligt fel i min tveksamhet, herregud vad bra den är.
De första gångerna jag såg serien tyckte jag att den tappade för varje säsong men nu är det typ tvärtom. Första säsongen är visserligen bland det bästa som visats i tv och har en del tyngd i och med sin revolutionerande status MEN den sista säsongen, alla 21, avsnitt är ju så otroligt jävla bra. Stämningen och plotsen som byggs upp är otroligt och med det slutet...
Det jag dock märkte som negativt den här gången är hur svag karaktär Silvio är, oerhört lite konstruktiv screentime. Jag älskar honom som comic relief men han utvecklas inte mycket under seriens gång.
En sista grej är att första gången jag serien tyckte jag att mafia-delen var hela anledningen att se serien men den här gången, gissningsvis på grund av att jag i alla fall är lite äldre, har jag insett att seriens storhet ligger i Tonys relationer med de kvinnliga karaktärerna. En del med Janice, en del med Olivia och väldigt mycket med Dr Melfi men ingenting i tv-väg är bättre än Tony och Carmelas relation. För mig är själva grunden i serien ett relationsdrama med de två.
Håller med, älskar silvio men han är ju inte så bred karaktärs mässigt genom seriens gång!
Och även om att serien blir bättre desto mer man ser den, det är alltid något man missat tidigare haha!
Och även här håller jag med, något enormt!
Det folk som ser den första gången säkert inte uppfattar är att huvudtemat är faktiskt inte maffia, utan psykologi OCH maffia..
Tony lider av enorma psykologiska problem, likaså hans fru.
För att inte tala om christopher och i senaste säsongen Anthony jr som försöker släcka sig/skrika efter uppmärksamhet. Den sistnämnda scenen verkligen älskar jag, se Tony gå från panik och rädda han, sedan ilska och börjar skälla för att direkt gå över till ren ödmjukhet då han inser att han känner igen sig.
Det är ett sånt djup i denna serien bortom de där oftast överdrivet actionfyllda temat som serien frontas som, Maffia.
Den har verkligen allt;
1. Felfritt skådespel från underskattade skådisar
2. Många karaktärer genom alla serier varav alla håller hög klass
3. Plottwists av högsta kvalité
4. UNDERBAR humor, som är så snyggt insmidd utan att ta bort respekten man har för gubbarna
5. Ett slut man inte kan hata, det är så perfekt att man är mållös och inte kan tänka på annat i veckor/månader efter man sett det för första gången.
Fan.. om man ska glo igenom serien för 7e gången snart