Uppkomsten av big bang.

Så vi har en diametralt motsatt uppfattning; naturvetenskaperna kommer aldrig någonsin att nå en objektiv kunskap. Sämst av alla vetenskaper är matematiken, som helt grundar sig på obevisade påståenden. Kan du till exempel säga att talet fyra existerar? Den enda sanna vägen till förståelse går igenom konsten. Bara den kan förstå Platons idévärld, det vill säga det sanna varat och inte det vardande, som naturkunskaperna behandlar. Och vad är egentligen tid och rum? Det finns inte någon, som har den minsta aning. Det finns inte ens en teori om saken, så lite vet dina naturkunskaper om det objektiva varat.

Konsten och naturvetenskapen utforskar världen utifrån två helt olika grundpelare; känslor, kontra förnuft. En astronomisk redogörelse för planeternas rörelser, ligger inte i konflikt med en målning av himlavalvet. Eftersom man, som jag skrev i föregående inlägg, aldrig kan komma att känna till den faktiska världen, finner jag det klokt att bygga upp sin världsbild på ett mångfald av olika modeller; där ingen modell helt kan redogöra för någon objektiv sanning: vare sig inom konsten eller vetenskapen. Det är i slutändan du själv som förhåller dig till alla intryck; och inget intryck når dig utan att passera en rad filter; både fysiologiska och - om man vill dela upp det - psykologiska.

Vad någonting är, i dess innersta väsen, kanske aldrig kan bli besvarat. Däremot kan vi komma närmare en förståelse genom att beskriva hur någonting beter sig. I exempel som tid och rum kan vi undersöka dessa fenomens egenskaper och på så sätt försöka oss på att begripa mer än vi gjorde tidigare.

Och du kan ju inte på allvar förkasta matematiken? Om inte för något annat, så måste du ju åtminstone se vilka oerhört viktiga praktiska implikationer den fört med sig. I mina ögon är matematiken, precis som talspråken, ett mänskligt förhållningssätt och kommunikationsmedel; men där matematik kan förklara fenomen med en större exakthet än något annat språk, och där dess själva uppbyggnad gör att vi faktiskt kan få a priori-kunskap. Svarta hål fanns i matematiska beskrivningar, före deras existens kunde bevisas; och det kan kanske även vara så att strängteori, med bäring i matematiken, faktiskt är en modell för universums utformning: med betoning på kanske och modell.

Naturvetenskapen kryper allt närmare en precis modell som beskriver allt mer i universum. Men det kommer alltid att röra sig om modeller om tingen i sig själva, eller Platons idévärld.

Det är precis vad jag menar. Dess innersta väsen kommer aldrig att bli besvarat med naturvetenskapliga metoder. Det är det som är tinget i sig. Det som kan beskrivas är hur det uppträder som fenomen i sinnesvärlden, men till skillnad från dig, så anser jag inte att beskrivning av fenomens egenskaper skulle kunna leda oss närmare till svaret. Det är ju bara fenomen. Det kommer alltid att finnas en ouppklarad rest, som aldrig kan förstås. Vad är egentligen kraften i gravitationen? Vi kan iakttaga hur det uppträder men aldrig riktigt förstå vad det egentligen består av. Innerst inne förblir det oförståeligt.

Jo, angående en ouppklarad rest är vi helt ense. Däremot kommer man inte närmare ett absolut svar via andra, för närvarande kända, metoder heller.
Men vi kan få en djupare förståelse; Newton redogjorde för att kraften som håller planeter i omloppsbana är densamma som får föremål att falla till marken; Einstein och relativitetsteorin kunde senare förklara gravitation mer exakt, genom att matematiskt bevisa att gravitation inte alls är en kraft, utan ett resultat av en krökning i självaste rumtiden. Det ger en djupare förståelse för världen vi befinner oss i; och är inte längre så som vi uppfattar den via våra sinnen, men en modell som tar oss ett steg närmare en större förståelse för universum; även om det fortfarande är just en modell, och förstådd utifrån den mänskliga hjärnans kapacitet och eventuella bedräglighet.

En förklaring för hur universum uppträder för oss är verkligen inte fy skam; även om den ultimata tillfredsställelsen för många - mig inkluderat - ligger i något slags metafysiskt erkännande om att det faktiskt är verkligheten i sig själv man utforskar när man förhåller sig till koncept alltifrån atomer till rum och tid. Men återigen; träffsäkra modeller är bättre än ingenting alls - ja, mycket bättre till och med.

Men om du bygger en väg, då har den en början och ett slut, hur långt du än kommit. Slutet rör sig hela tiden, men det finns alltid. Samma sak bör väl gälla universum, det finns alltid ett slut, även om det rör sig framåt.

Så om universum har en början, måste det också ha ett slut. Och har det inget slut, då måste det alltid ha existerat. Eller? Jag är osäker.

Förtydligande: Om det har en början så växer det. Alltså är det inte oändligt. Även om det växer oändligt länge så är det aldrig oändligt stort. Däremot om det är oändligt kan det inte ha en början, eftersom det inte har något att "växa" från. Eller? Jag är osäker.

En väg som är en cirkel då?
Men bortsett från detta så har de vägar vi känner till en början och ett slut, ja det är korrekt. Men varför du går ifrån detta konstaterande till "samma sak bör gälla universum" förstog jag inte.

Nej, bara för att vägar (som inte är cirkelformade...) har en början och ett slut är inte argument för att universum här det.

Visst är det svårt att få koll på oändligheter, men bara för att du (och jag?) inte får våra huvuden runt det, så ger det oss inte rätt att jämföra med hur vägar är bygga och anta att det är likandant med universum.

Något som växer är inte oändligt stort nödvändigtvis. Ett barn tex...

Avstånden mellan materian från big bang är inte heller oändligt (iaf inte enligt den bb modell som oftast åsyftas) men rummet som det sprids i kan ju mycket väl vara oändligt, eller hur?

Du missförstår verkar det som. Om universum har en början, dvs inte har funnits oändligt länge (bakåt i tiden), så växer det. Och om det växer kan det inte vara oändligt (framåt i tiden). Det kan växa oändligt länge, men det kan inte vara oändligt om det växer.

Om det är oändligt (framåt i tiden) kan det därför inte ha en början.

Säger inte att det är ett bevis, men om du förstår hur jag menar så kan jag inte tänka mig att du tycker något annat än att det är logiskt. Men jag är osäker.

[quote=se_där...|45666069]Något som växer är inte oändligt stort nödvändigtvis. Ett barn tex...

Avstånden mellan materian från big bang är inte heller oändligt (iaf inte enligt den bb modell som oftast åsyftas) men rummet som det sprids i kan ju mycket väl vara oändligt, eller hur?[/QUOTE]
Ett oändligt rum av ingenting? Ja det är möjligt. Men det rummet är väl i så fall universum det också? Eller? Jag är osäker.

Vem vet, vårat big bang kanske är resultatet av en tidigare kollaps av ett annat univerum. Skulle så vara fallet så är inte starten på universum där du tror den är.

Låt oss enas om att finita saker är finita (universum så som du benämner det) och oändliga saker är oändliga (tex tiden som universum möjligvis växer i).

Tror man brukar säga att man måste ha något att relatera till för att avgöra rum tiden. Tex, den saken är där då och jag är här nui. Har man inget att jämföra med så är det svårt att tala om rumtiden.

Iom att galaxerna inte bara rör sig ifrån varandra utan även gör det accelererande så talar man om "big rip" som ett potensiellt "slut" för vårat universum. Kvar blir en rumtid utan materia, och frågan är då filosofiskt om även rumtiden försvinner iom detta.