Nu tänkte jag säga några ord om
Appetite for Destruction från 1987. Jag har alltid gillat den. Guns n' Roses senare karriär har jag också följt men jag har inget att säga om den idag.
Hur som helst: en viss Axl Rose kom till Los Angeles i mitten av 80-talet. Då ska han mött en ärrad sleazebag som stämplade passet åt honom:
- Welcome to the jungle! You're gonna die!
Det kunde väl denna typ säga med viss erfarenhet: man ser en ung slyngel som vill bli rockstjärna, och man kan misstänka att denne strax möter hårda Hollywood och börjar supa och knarka istället. Men Rose hade staying power, frontade snart ett gudomligt band och kunde foga in den där raden i första spåret på debut-LP:n: "Welcome To The Jungle":
You know where you are, baby! You're in the jungle! You're gonna diiiiiiiiie!!! Det blev en låt med toksväng, vasst och spretigt, ormande dans, lite rock-klyschigt men också sant.
Hela skivan hade fullt ös: tungt arv från glam, Aerosmith, Stones och det där, men ändå eget. Det är Guns 'n Roses för mig. Lyssna på "Nighttrain", "Rocket Queen", "You're Crazy"... en hel rad fina spår finns på detta 1987-vax. Någon sa om bandet innan detta deras genombrott: "Det här bandet håller på att explodera!"
Odödlig klassiker finns också i raderna:
Citat:
She's got a smile it seems to me
reminds me of childhood memories
where everything was as fresh as the bright blue sky...
De kunde göra ballader också, här i "Sweet Child O' Mine". Jag minns förresten ett program på tv om udda yrken, då en snubbe som förestod ett begravningskapell talade om musiken han ordnat för kunderna. Själv skulle han ha velat ha just denna GnR-ballad på sin begravning; kan betyget bli högre för en låt? Livsmelodin tonar ut...
Den här skivan berör liv och död. Ganska mycket död faktiskt: i öppningsspåret som vi sett, och i "Mr. Brownstone". En svängig låt återigen om livet som sprutnarkoman... Sleazerock i sin prydno.
Kort sagt: denna platta svängde.