Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja, tyvärr så är det bland dom få lösningarna för folk med Aspergers Syndrom att "droga" sig för att palla med den psykiska påfrestningen som uppstår vid mänsklig kontakt på riktigt. Det är därför jag hellre sitter hemma framför min dator och gör det jag gör bäst. Kompositera musik, lyssna på musik, koda spel, spela spel, snacka med folk, se på serier... ja en hel del andra saker också. Vill inte peta i mig en massa skit jag egentligen inte behöver då jag inte har något direkt behov av att umgås med folk.

Är en som jag och en del folk jag har kontakt med kallar det för "stadseremit" vi behöver folk omkring oss men vi behöver inte socialisera oss med dom. Lite som "ambiant noise" i ett RPG för att öka atmosfären och få en mer realistisk känsla.

Min helhetsbild är lite som så:
"Svenssons" och andra levande varelser för "NPC" som bara finns för att skapa atmosfär, för annars skulle allt kännas platt och dött om dom inte fanns och yrade omkring. Ja, jag gillar referera till RPG då jag är en hardcore RPG nörd. Något jag kan och därmed använder detta som en referens när jag förklarar saker.

En annan förklaring på folket är "Biologiska robotar" dom gör vad dom gör för att överleva, lever i ett inrutat mönsterleverne. Något som jag inte kallar för "ett liv" utan mer fångenskap, en slav i samhället. Men folk gör vad dom måste som det så vackert heter.

Sorry, nu vart det mycket igen och jag svävade ut som jag har en tendens till att alltid göra när jag skriver. Ber om ursäkt för det.

Summa summarum:

Majoriteten av oss Aspies drogar för ett försök att vara sociala men som oftast bara är kortvarigt.

Mitt val:
Skiter hellre i att vara social för att slippa droga, gör hellre saker jag trivs med och skiter i allt annat.

De är båda inom autism-spektrat iaf. Många av de aspisar jag samtalat med har, förutom Aspergers, även haft ADD eller ADHD.

Själv har jag diagnostiserad Asp samt ADD, så jag kan varken koncentrera mig eller kommunicera bra med andra människor. Nu ska de dock ändra namnet, så mer korrekt är väl att säga att jag har "Autismspektrumstörning".

Ang. specialintresse så tycker jag termen i sig själv är rätt så töntig; vem har inte haft ett djupt intresse för något liksom?

Hursomhelst så är mitt nuvarande intresse botanik. Jag sysslar främst med bonsaiodling samt orkidéer och pelargoner, men också andra blommor och växter (jag älskar klätterväxterna som klättrar runt väggarna och taken i min lägenhet) .

Visst är jag tvångsmässigt intresserad av systematik (art/familj/släkten), men jag har också intressen vid sidan om, framförallt läsning och filmtittande.

Har alltid haft olika "special"intressen. De mest omfattande har nog varit aviation (7-9 års ålder), graffiti ( 9-16 års ålder) och musik som präglade mina år i grundskolan på Adolf Fredriks musikklasser och senare Sthlms musikgymnasium. Förutom den hårda prestationsångesten inför de ständiga konserterna på AF/kungsholmen var nog graffitin det intresse som mest kan rankas som ett tvångsmässigt beteende. Det var verkligen bara graffiti som gällde, och inget annat kunde hålla kvar min uppmärksamhet.

När det varit som värst har jag bedövat med benzo/alkohol för att ens kunna gå på bio eller gå runt på stan med mina närmaste vänner.

Det som är jobbigt när det kommer till att umgås med folk är att jag alltid känner behovet av att upprätthålla någon sorts mask, eftersom jag inte förstår hur jag annars ska bete mig. Jag har med åren lärt mig att imitera folk i sociala sammanhang, och har således kunnat gå ut och festa och umgås någorlunda. Har dock alltid känt mig lite som en snäll version av Christian Bale, som trots sin välvilja alltid blir reducerad till en utomjording bland en socialt homogen befolkning. Även bland mina närmaste vänner, som sagt.

Det är inte någons fel egentligen, men det är verkligen ingen kul känsla att ha på sig denna mask och känna sig usel tills man väl är i sitt rätta element igen (tagit av sig masken).

Håller själv en rätt bra mask då jag träffar folk men jag har fortfarande problem att starta konversationer med folk, vad fan säger man när man ska prata med någon, efter ett "hej"...?

Har ju gått framåt de senaste åren iaf, rätt glad över det

Det handlar nog mera om att vi med AS har flera intressen som vi sysselsätter oss med och samtidigt är djupa intressen medan neurotypiska kanske bara har ett eller två intressen, som dom samtidigt inte fäster sig vid på samma sätt och inte är lika djupgående som hos AS-personer. Sen handlar det mycket om också att man kan få ganska märkliga intressen genom åren, sådana som vanliga neurotypiker inte intresserar sig för, så tänker jag i alla fall.

Mjo, jag förstår ungefär vad som menas med det. Det jag egentligen tar avstånd ifrån är att det är ett så pass luddigt begrepp som tyvärr tas i hänsyn till när man diagnostiserar någon med AS; har man ett specialintresse tas det med i beräkningarna. "Specialintresset" vägs in i diagnosen och finns ju ofta med i faktiska definitioner av Aspergaren.

Att ha ett speciellt stort engagemang (eller för den delen ett snudd på tvångsmässigt beteende) i något behöver i min mening inte bero på att man har sociala problem eller problem med kommunikation. Begreppet "specialintresse" behövs således tydliggöras eller brytas ner i sina beståndsdelar. Men jag kanske är lite petig.

Jag håller med dig om det!

Jag har tänkt på det lite under dagen och visst, man är ju inte speciellt handikappad eller tappad bakom flötet om man har säregna specialintressen, jag ser det snarare som att det är nyttigt för oss med diagnosen att ha någonting välkänt och tryggt att falla tillbaka på då vi har stor press på oss eller känner oss låga. För min egen del medför just mina intressen en slags trygghet och så i vardagen, även om jag ibland inte vill ta med mig mina intressen ut på stan bland folk då jag kan ses som konstig eller rentav barnslig i vissa sammanhang. Jag samlar på leksaker och ser på barnprogram, men jag skiter högaktigt i vad andra tycker. Har inga problem att handla leksaker och actionfigurer i leksaksbutiker bland föräldrar som säkert får för sig att jag groomar efter barn i butiken.

Sen har jag vissa intressen som jag enbart pratar om med mina närmaste vänner, då jag säkert skulle få problem på eventuella framtida arbetsplatser och på min dagliga verksamhet. Jag drar mig även ifrån att klä mig i vissa av mina plagg då det kan ses som stötande på min dagliga verksamhet, men det får man respektera. Så, för min egen del för mina intressen problem med sig och min polares sambo har börjat tröttna på mig tror jag efter mitt tjat om Hello Kitty, My Little Pony och så, märks att hon är illa till mods då vi umgås.

Hehe, jag kom att tänka på ett Seinfeld-avsnitt där Jerry träffar en kvinna som samlar på leksaker och han vill hellre supa ner henne för att leka med dem än ha sex. Senare sitter hela skaran hemma hos henne med vinflaskor i händerna. Kanske kan få dig att känna dig mindre konstig.

Är snart klar med utredningen, psykologen sa idag att det lutar åt diagnos. Hur reagerade ni när ni blev diagnoserade? Jag mår så jävla dåligt just nu, känner mig som en psykopat. Hela livet har min familj sagt åt mig att jag är helt normal, att jag är som alla andra och att det inte är något fel på mig. Sen det där med att alla med aspergers kommer placeras i samma fack som folk med autism gör ju saken ännu värre.
Endel saker stämmer, andra inte. Ändå har jag tydligen aspergers. OCD var ju uppenbar men aspergers jag vet i fan alltså... har jag något att säga till om i utredningen? Kan jag säga typ till psykologen "jag tror inte att jag har aspergers", eller är det som att säga "jag tror inte jag har cancer"? kan man hålla käften om diagnoser i arbetslivet osv? Måste man berätta för arbetsgivare och så vidare att man är diagnoserad? Jag ser inte ner på diagnosen på något sätt, men jag vill inte att folk ska behandla mig som en efterbliven stackare bara för att jag råkar ha "autism" som det ska heta. Edit: Jag menar folk som inte läst på t.ex. vad autism är och kan skilja det från andra funktionsnedsättningar.

Brukar folk med Asperger vara avundsjuka? Jag menar sjukligt avundsjuka på ett sätt som gör att man målar in sig själv i ett hörn.

Hahah, roligt!

Tyvärr är det ju ganska mycket så för mig i verkliga livet, mina specialintressen är viktigare än någonting annat och sex är totalt ointressant för min egen del!