Något jag stört mig på i filmer väldigt länge, eller åtminstone i de flesta filmer, är inget egentligt fel så sett utan snarare frånvaron av dem. Felen. Att exempelvis felsägningar inte inte är inskrivna i manus, eller i om de gör det föregås av något, en smäll, en uppenbar situation som får rollerna att hacka i talet- or sumthin', sumthin'. Om vi betänker hur ofta vi säger fel under en dag och rättar oss själva, utan att det egentligen färgar av sig så väldigt mycket på situationen men ändå ger - jag vet inte - själ, av något slag, så märker man ofta hur onaturligt felfri dialogen i de flesta filmer är. Även i filmer som kallas socialrealistiska och liknande. En annan "frånvaro" av saker jag stör mig på är de små saker vi gör utan att tänka på det när vi snackar med varandra eller gör... vad som helst... exempel på detta kan vara att pilla sönder ett gem eller köra ner fingarna i ett stearinljus för att få en sköld av stearin på fingertopparna. Lite vardagsmagi, skulle man kunna kalla det. Blir glad om man i en film ser någon som går bredvid ett staket av något slag som sträcker in handen ett par centimeter eller så och träffar alla brädor eller pinnar, för den där känslan det ger. Allt detta låter som någonting flummigt att störa sig på, kanske men yeah. Jag stör mig.
En sak som de facto
förekommer väldigt ofta i filmer är när någon reser sig då den för en dialog med en annan och sen vänder ryggen till, vanligtvis mot ett fönster eller liknande, för att liksom visa ALLVARET i det personen själv ifråga säger just då... Det känns inte... som att man gör så
väldigt ofta... i verkliga livet.
Citat:
Ursprungligen postat av
Olepeter
Abadah!
Ett bra exempel på det första jag nämner ovan är ju karaktären på din avatar, vars meningar känns grymt realistiska med alla stakningar och... min favorit... "Mr. Treehorn treats objects like women."