Roliga, tragiska och ironiska historiska anekdoter, bilder, m m

Kalmars besättning blev vid något tillfälle mördade vid ett liknande tillfälle, fastän de gav upp fästningen mot löfte om fri lejd.
Det var säkert detta som Stråle hänsyftade till.
Om det var samme danske kung inblandad är jag inte säker på, jag minns inte detaljerna.

Roligt att få höra om en annan Mad Jack, när jag hör det namnet tänker jag på Jack Churchill som slogs med båge och svärd i ww2.

På första dagen i Slaget vid Somme under WW1 så förlorade britterna nästan 60.000 man varav ungefär 20.000 dog direkt. Detta var och är hittills den mörkaste dagen för den brittiska armèn.

Jämför Tyskland så förlorade tyskarna totalt runt 10.000 man under samma dag.

Vet inte om denna redan varit uppe, har dock för mig att jag inte har sett den tidigare,

Under kalla krigets terrorbalans och försök från både USA och Sovjet att spänna musklerna,
Så las det fram en ytterst seriös plan som dessutom hann klättra ganska långt upp i "the chain of command". Denna plan gick ut på att de där vodka drickande tartarerna allt skulle läcka gulasch ur rumpan ifall USA visade hur pricksäkra och kraftfulla deras Atomvapen var genom att spränga inget mindre än Månen.
Som tur är fanns det dock en del män med något mellan öronen som påpekade att både tidvattnet och andra "rätt" så viktiga funktioner för våran planets välfärd, sköts av månen.

Såg en dokumentär som även påstod att Sovjet och Kommunismens största fiende var blå jeans.
Ungdomarna inom sovjets högsta dröm var att få tag i ett par och imponera på det motsatta könet, En svart marknad dök upp för försäljningen av jeans och anti jeans lagar var inte sådär jätte populära hos de yngre medborgarna i Sovjet. Vilket i sin tur ledde till en misstro gentemot det kommunistiska systemet och skapade en dröm om det fria väst.

Härmed några antika grekiska anekdoter. Det är fokuserat kring repliker, snitsiga utsagor av dessa slagfärdiga hellener. Det handlar om både athenare och spartaner. Deras livsattityd var olika men de delade fallenheten för den rätta repliken. Det hela är ett utdrag från en pdf-bok om antiken jag skrivit. Det återfinns i filen på sidan 6f.

Som sagt hade antikens athenare, spartaner och andra förmågan att uttrycka sig koncentrerat och vitsigt. I Herodotos' åttonde bok berättas till exempel hur Athen skapat sitt imperium under Perserkrigen; Themistokles seglar då till Andros en gång för att uppbära en viss avgift, pressa staden på pengar helt enkelt.

- Bäst att ni betalar, säger han till staden, för vi athenare har stöd av de mäktiga gudarna Övertygande och Tvång.

- Så bra, säger andrierna. Själva har vi bara två värdelösa gudar, Fattigdom och Oduglighet, så vi kan inte ge er några pengar...

Det var, kan man säga, ett exempel på humorn som den underlägsnes vapen. Vad gäller andra repliker från det klassiska Athen kan man ju nämna politikern Thukydides, ej att förväxla med historikern med samma namn. Denne politiker Thukydides fick en gång frågan vilken av honom och Perikles som var den bäste brottaren, på vilket han svarade:

- Varje gång jag bryter ner honom slår han mig genom att hävda att han aldrig var nere, och han kan till och med få åskådarna att tro det!

Detta kan åskådliggöra grekernas talang för advokatyr, ordvrängeri. Mer i den stilen finner jag i en episod i Alexanders' liv; makedonska armén befann sig i Persien, och en viss Kassander försvarade sig mot några personer som anklagade hans far Antipater för något. Alexander avbröt honom då och sa: "Vad menar du? Säger du att dessa män inte lidit något ont, utan har rest hela vägen hit för att komma med falska anklagelser?" Kassander svarade då att blotta faktum att de rest så långt från dem som skulle kunna motsäga dem, kunde tala för att anklagelserna var falska. Alexander skrattade då och sa att detta påminde honom om vissa av Aristoteles' sofismer vilka kunde användas på endera sidan av en fråga, både för och emot.

Ännu ett exempel i genren är detta, givet av Bjöl/Hjortsö. På 100-talet f Kr hade Rom underkuvat Hellas och inbjöd diverse av dess kulturidkare för att förgylla Rom, bland annat en filosof som hette Karneades, ansedd som tidens skarpaste hjärna och bäste talare:
En som på detta sätt kunde göra svart till vitt ansågs farlig av senatorerna; man sände Karneades åter till Athen, "där hans dialektiska färdigheter på sin höjd kunde påverka en samling ofarliga akademiker" [ibid]...

- - -

Nyss talade jag om Perikles som bland mycket annat startade det peloponnesiska kriget, vilket 30 år senare vanns av Sparta. Dess ledande man var vid tiden Lysander som åtnjöt stor beundran Hellas runt; han sägs ha varit den förste levande man man reste statyer över. Men han var ingen idealmänniska, snarare bedrev han sin politik med list och svek, men så var också hans valspråk: "Vad lejonskinnet ej täcker måste lappas över med rävskinnet."

I april 404 hade Lysander satt punkt för peloponnesiska kriget genom att erövra Athen. Det sägs att han då sände ett meddelande till Spartas styresmän med följande lydelse: "Athen är taget." Då kom svaret: "'Taget' hade varit nog." Detta skulle symbolisera spartanernas faibless för korthuggna fraser, lakonismer, så kallade efter landskapet Lakonien där Sparta låg. Men Plutarkos säger för sin del att anekdoten är påhittad; i själva verket fick Lysander svaret vad han skulle göra därnäst, demolera de Långa murarna et cetera.

En lakonism bland många möter oss i Xenofons fjärde bok, då "de tappra 10 000" äntligen nått Svarta havet på sin marsch och ska fira detta med idrottslekar. En spartan får i uppdrag att ordna en brottningsring men han gör det synbarligen halvhjärtat, låter inte röja av platsen från stenar och annat. På frågan om man verkligen kan brottas på en plats med så mycket knölar och buskar, svarar denne: "Dess mindre lust har någon att lägga sig"...

Fler spartanska lakonismer är dels den från Thermopyle, där någon sa att fienden är så talrik att hans pilar kommer att förmörka skyn. "Bra", sa då en viss Stelios, "då får vi strida i skuggan"... Och när någon vid ett annat tillfälle gjorde sig lustig över spartanernas korta svärd, blev svaret: "För oss långa nog att nå fienden".

Detta var ett utdrag ur min bok. Kapitlet heter "Pengar luktar inte -- bevingade ord och berömda repliker". Just detta om pengar sas ju av romaren Vespasianus. Mer om honom på sidan 11. Boken i sin helhet har titeln "Skallet från den kapitolinska varginnan". Den har funnits som fri resurs sedan hösten 2009. Du finner pdf:en här. Och här finns den som epub.

Härmed några anekdoter om George S. Patton. Källan är Carlo d'Estes "Patton -- A Genius for War" (1996).

Pattton föddes 1885. Han blev officer vid kavalleriet. 1912 deltog Patton i Stockholmsolympiaden i militär femkamp; han klarade sig rätt bra i de olika grenarna men misslyckades grovt i skytte. Han skyllde på att han inte kunnat sova kvällen före, juninätternas ljus här uppe kan ju lätt störa sömnen för den ovane. Patton blev femma totalt.

Sedan deltog han i första världskriget. Han hade redan före kriget gift sig med en viss Beatrice Ayer, dotter till en New England-miljonär som tillverkade hårvatten. Patton blev känd för att vara en labil typ och följande anekdot kan belysa detta. Det var nämligen så att Patton och Bessie var ute och red en dag; Patton hamnade då vid ett tillfälle snett bakom fruns häst vilket var fatalt, den framförvarande hästen kan nämligen slänga till med bakbenet och detta var nu vad som hände. Patton fick en smäll på benet och måste gå med kryckor rätt länge. En dag fann Bessie honom i stallet med hästen som sparkat honom – och nu skulle Patton ge igen, han slog hästen med sin krycka och sa att han skulle döda den j-veln...

På 30-talet drog det ihop sig till ett nytt krig och detta passade Patton perfekt. Bland annat skrev han ett brev till Eisenhower denna tid med formuleringen: ”Låt oss hoppas på ett långt och blodigt krig!” Sådan var han Patton, han älskade krig och gjorde ingen hemlighet av det. Ett exempel på detta var när han besökte Paris efter befrielsen 1944 och han bjöds på middag med en kollega. På frågan varför de var officerare sa kollegan att det var för att kämpa för Fred, Rättvisa och Demokrati, medan Patton sa att det där tror du väl inte på egentligen, är det inte så att du är officer för att du älskar att strida – för så är det med mig! Patton var kanske en lätt motbjudande chauvinist och stridis men han var i alla fall ärlig med det, han medgav sin böjelse öppet.

- - -

1943 hade USA landstigit i Nordafrika. General Fredendall skötte sig dåligt. Patton fick ta över. Den 7 mars drog Patton in i den lilla tunisiska byn Djebel Kouif där 2:a armékåren hade sitt högkvarter. Det var en kortege med pansarbilar och bandvagnar, det var sirener och biltutor och det var Patton himself iförd ridstövlar, hjälm med två väl synliga stjärnor och revolver med pärlemorkolv i ett cowboyhölster. Han steg ur sin bil, smällde med ett ridspö mot stövellädret och steg in i högkvartetet. Och väl igång lanserade han sin nya regim som innebar att soldaten alltid skulle bära hjälm, damasker och slips, kanske överbud på den stilmässiga sidan detta sista men Patton höll hårt på detta, han behöll detta krav i alla sina förband kriget ut. Och där i Nordafrika var det en symbolisk påminnelse att en ny general tagit befälet.

I juli samma år intogs Sicilien. Patton ledde de amerikanska trupperna med bravur. Det var också på Sicilien som Patton hade incidenten när han slog till en menig soldat. En granatchockad, psykotisk, apatisk soldat fanns sittande på ett fältsjukhus; Patton frågade denne vad det var för fel och soldaten sa att han helt enkelt fått nog, han orkade inte med skjutandet längre, han hade fått nog av stridens alla påfrestningar. Detta gjorde Patton ursinnig; han gav mannen en örfil och kallade honom fegis. Patton trodde därmed med sin skruvade logik att soldaten skulle ryckas upp ur sin letargi, spotta i nävarna och återgå till krigshantverket med liv och lust. Men så skedde inte och incidenten orsakade ett ramaskri bland allmänheten när den blev känd. Patton måste be mannen och sjukhuspersonalen om ursäkt. Ett tag var hans karriär i fara, den kanske var slut, men kontentan blev bara att han aldrig skulle bli mer än trestjärning general, Lieutenant General, medan General och General Of The Army var grader han fick se sig i stjärnorna efter. Det var ett högt pris för en örfil men förmodligen rätt, det måste finnas gränser för hur en general beter sig. Man måste ha omdöme, måste kunna bete sig som folk förutom att kunna bekämpa fienden.

Men Patton fick åtminstone stanna som arméchef. Eisehower var hans supporter och denne vann snart Roosevelt för sin sak. Trots påtryckningar från allmänheten valde presidenten att behålla sin pansargeneral, citerande Lincolns ord om Grant: ”I can’t spare this man; he fights.”

- - -

Patton fick order att bege sig till England för att börja bygga upp 3:e armén, ingående i den av Bradley chefade amerikanska armégruppen jämte 1:a armén. Alltså styrkan som skulle landstiga i Normandie. Arbetet fortskred och Patton åkte runt och höll eggande tal till sina trupper, med formuleringar som denna: ”Som soldat ska du inte gå ut och dö för ditt land, det är för att få den andre dumme djäveln att dö för sitt land!” Trots sin aristokratiska livsstil och snobbiga framtoning kunde Patton också tala med soldater på soldaters vis. Han var en lätt labil man som kunde skådespela; han kunde dra in magen och skjuta ut bröstet, dra upp axlarna och se mycket stöddigare ut än hans spensliga kropp egentligen medgav. Och när han senare under kriget hade påhälsning av Bob Hope och en annan komiker så slog han dem på deras egen planhalva, han kunde köra en komedi vid middagsbordet som fick dessa proffs att häpna, reducerade dem till straight men och bisittare. Inalles var Patton nog den märkligaste generalen i någon armé under andra världskriget, en teatralisk typ som trots allt var verklig där han gick och stod. Verkligheten överträffar dikten.

3:e armén gjordes redo för strid. För att göra en lång historia kort skeppades den över och var fältberedd i slutet av juli 1944. Då, när Normandiebrohuvudet redan var taget och utbrytning gjorts, fick 3:e armén i uppgift att fullfölja detta och inte ge tysken en lugn stund. Här var Patton i sitt esse: det gällde att hålla offensiven igång och göra djupa inbrytningar, det där man har pansardivisioner till. Man hade förvisso oddsen på sin sida, för efter genombrottet vid Avranches hade tyskarna inte mycket att sätta emot jänkarnas alla mark- och flygstyrkor. Pattons kavallerianda behövdes. Han fick till exempel sina generaler att kringgå vissa punkter och lämna dem åt infanteriet, han drev på dem för att rycka fram ännu lite längre än vad de trodde var möjligt. Det var återigen Napoleons gamla diktum ”audace, audace, de l’activité”. Patton hade utkämpat detta slag i sitt sinne innan det utkämpades i den riktiga världen, och nu fick han tillfälle att projicera sin vision på omvärlden. Man vann terräng, man besegrade fiender och intog städer. Hemmaopinionen fick sig en ny hjälte att dyrka, Patton pansargeneralen.

US Army befriade, jämte engelska armén, Frankrike. Sedan blev det hårdare strider vid tyska gränsen. Och i Ardennerna gick tyskarna till motanfall. Men Patton hade beredskap inför något dylikt så han kunde undsätta de upprivna styrkorna. "PATTON, OF COURSE" skrev en tidning som rubrik över en hyllningsartikel.

- - -

Kriget slutade omsider och Tyskland kapitulerade. Patton blev chef för 12:e armén, som inte var någon armé utan bara en stab med uppgift att skriva en historik om kriget. Patton ägnade tiden åt att skriva ett slags memoarer, "War As I Knew It"; det var dagboksanteckningar från hösten 1942 till sommaren 1945 samt allmänna lärdomar, och en planerad undertitel till verket var ”Helpful Hints For Hopeful Heroes”...

Striderna i Europa var över och Patton hade tråkigt. Han hoppades ett tag på att få strida i Stilla havet, vad som helst från division och uppåt skulle han acceptera. men därav blev intet. Egentligen var han trött på alltsammans, trött på livet, för redan under segerns dagar hade han tänkt: om detta är höjdpunkten i ens liv, vad finns det sedan att leva för? Han lär ha ansett att en krigare ska gå ut i kriget och strida, se segern inom räckhåll – och sedan stupa för krigets sist avlossade kula...

Men slutet var förvisso nära. En dag i december 1945 begav sig Patton med sin adjutant för att jaga fasaner i Pfalz; man åkte i generalens Cadillac, en rymlig 30-talsmodell. Hur det nu var hade föraren dålig uppmärksamhet vid ett tillfälle, varför han rände in i släpet till en lastbil som höll på att svänga vänster; bilen tvärstannade och Patton slungades framåt i kupén, och när man kollade honom efteråt visade han sig vara förlamad från midjan och neråt, nacken bruten. Adjutanten och föraren var i praktiken oskadda. I över en vecka svävade Patton mellan liv och död på det sjukhus han vårdades. Han förstod vartåt det hela bar och sa vid ett tillfälle: ”This is a helluva way to die”... Avled gjorde han i sömnen den 21 december 1945.

- - -

Patton var som sagt labil till naturen – men samma labilitet möjliggjorde hans geniala egenskaper vill jag hävda, som hans oortodoxa, ”nerviga” pådrivande i svepet genom Sydfrankrike. Det labila och nervösa hos honom hade också en genuint komisk sida, som hans teatrala begåvning; dels kunde han förställa ansiktet så att han såg tuffare ut än han var, han kunde ta på sig en ”krigsmin” som var effektiv när det gällde, och dels kunde hans tal inför trupperna riva ner åskor av applåder. Efter en sådan moralhöjare inför D-dagen ska han till och med ha kastat slängkyssar mot publiken, självironiskt men passande. Mellan skål och vägg kunde han imitera Montys sätt att prata – I will jump at the enemy like an angry rabbit – och när han en kväll gästades av komikerna Bob Hope och Al Jolson förvandlades de till rena staffagefigurerna. Patton stal showen, de andra hade bara att leverera stickrepliker.

Patton var, kan man säga, en märklig man, andra världskrigets märkligaste general. Inget annat land vid tiden kan uppvisa någon figur som påminner om honom.

Om amerikanska generaler kan man berätta ett och annat. Nyss talade jag om Patton. En annan sådan AVK-typ var ju Douglas MacArthur.

Han levde 1880-1964. 1941 var han satt att försvara ögruppen Filippinerna. Det misslyckades. Japanerna intog ön under våren 1942. MacArthur evakuerades dock.

När Mac nått Nya Guinea höll han ett tal där han sa: ”I shall return”. Sedan började han offensiven mot de japanska erövringarna i östra Stilla havet. 1944 insåg Roosevelt att det vore bra för landets goodwill om detta löfte infriades. Han ogillade visserligen MacArthur som person men insåg samtidigt dennes moraliska värde, som inkarnation av allt vad USA som stod för.

Den 16 oktober 1944 seglade MacArhur iväg med sin armada, styrkan som skulle ta ett brohuvud på Filippinerna. Och vid midnatt kom man fram till ön Leyte; man inväntade gryningen då anfallet skulle börja. När det ljusnat inledde slagskeppens pjäser kanonaden; MacArthur kunde från sin plats på kryssaren Nashville se hur Leyte invärvdes i explosioner, och dessutom syntes attackplan i skyn och landstigningsbåtar som styrde in mot stranden. Strax intogs denna och ett brohuvud upprättades; Mac kunde gå iland själv och radiera budskapet: ”People of the Philippines, I have returned…” Mac säger i sina memoarer att yttrandet ”I shall return” som getts två år tidigare inte var inövat utan kom spontant, och detta visar i mina ögon på hans naturliga fallenhet för retorik.

Mer kunde sägas om MacArthur men detta var vad jag hade på lut just nu.

Lampros: Tack för att du håller tråden levande och för intressanta och välskrivna inlägg.

Tack. Och då ska jag genast dra åstad med lite japanska anekdoter. De finns i denna pdf som jag lagt upp fritt, en essäsamling om Japan. Titeln på verket är "Drakens spegelbild -- en bok om Japan".

Vad ska jag hämta ur den då? Det får bli lite anekdoter om det tidiga 1900-talets stormän. Alla vet till exempel vem kejsar Hirohito var. Men hans far Yoshihito (1879-1926) är mer okänd. Denne var bland annat en stor Tysklandsbeundrare, yttrat i vaxade mustascher à la kaiser Wilhelm och poserande i dödskallehusarernas uniform. Så ironiskt då att han måste förklara Tyskland krig 1914, men mot det styrande skiktet, den tidens hegemoner, hade han föga att sätta emot. Sedan blev han vansinnig; en gång var då han i parlamentet skulle hålla ett tal och plötsligt tog manuskriptet, rullade ihop det och började spana runt med det som en kikare. En annan gång var under en militärparad då han hejdade en soldat och började packa ur dennes ränsel.

Detta låter inte så farligt men Yoshihito var tydligen kliniskt galen. Han blev alltså en i raden av vansinniga monarker som Kambyses, George III, Ludvig II av Bayern och Kristian VII av Danmark. Nåväl, Ludvig var kanske bara en överansträngd man med social fobi.

Om Yoshihitos son Hirohito (1926-1989) har jag också en del att säga. Man kan bland annat nämna hans intresse för naturforskning. Redan i unga år hade han intresserat sig för naturen, och steget till marinbilologi togs av ett speciellt skäl; när han skulle ut i naturen med en lärare följdes han alltid av en skock hovmänniskor, men om han och läraren satte sig i en båt för att fiska prover fick de vara ensamma.

Hirohito hade en lärare i marinbiologi som han behöll nästan hela livet. Kejsaren var en seriös student som en gång upptäckte en art av skaldjur, uppspolad på en strand efter en storm; han fick den uppkallad efter sig. Hirohito fick med tiden framtoningen som "lärd man" eller "tankspridd professor" och detta, säger en röst i Behrs biografi ("Hirohito Behind the Myth", 1989), var hans sanna natur. Saker som kunde ge detta intryck var Hirohitos lite släpande gång, glasögonen, den något sömniga uppsynen, detta att han använde kostymer tills de var helt utnötta samt att han kunde utsätta besökare i sitt labb för harmlösa skämt.

- - -

Hirohito hade som ung en lärare vid namn Nogi. Denne general hade segrat vid intagandet av Port Arthur 1905 i kriget mot ryssarna. Han var för sin kejserlige elev en sträng lärare som inympade samurajetik. Så en dag 1913 fick Hirohito ett avskedsbrev från Nogi, som inskärpte: "Även om jag inte är här så ser jag allt du gör!" Nästa dag fick man veta att Nogi begått seppuku för att följa kejsar Mutsuhito i döden. Folk förvånades; den där gamla seden i vårt nya, moderna Japan...? Ingen hade begått dylikt självmord på länge.

Hur som helst lär Nogis akt förutom att visa lojalitet mot kejsaren, ha varit ett sätt att försona sig med att han lett så många i döden vid Port Arthur. Nogi förlorade även sina båda söner där. Amiral Togo, segraren i sjöslaget vid Tsushima, fick därmed ta över mentorskapet över Hirohito. Men amiralen körde med lösare tyglar än Nogi vilket gjorde Hirohito besviken. Nog hade generalen varit sträng men Togo var i jämförelse föga inspirerande som mentor; amiralen var privat en glad lax som kunde njuta av bordets fröjder sägs det.

Bortsett från detta blev Togo hjälte i väst efter segern över Ryssland, och han besökte bland annat England och USA. Även i Sverige gjorde han intryck för vissa döpte sina söner efter honom; rysskräcken var ju stark dessa år och envar som slog denna björn måste vara en hjälte, tänkte man. Bland annat så fanns i min fars hemby i Västerbotten en man som hette Karl Togo i förnamn, född 1905 eller strax därefter och sannskyldigen döpt efter segraren vid Tsushima. Hans efternamn tenderade att falla bort med tiden så han blev "Karl Togo" med hela bygden.

Allt detta och mycket mera om Japan finns alltså i min bok "Drakens spegelbild -- en bok om Japan". Filen är på 95 sidor och berättar om både det moderna och gamla Japan, både om kultur och politik och lite till. Den ligger på en akademiserver och kan laddas ner gratis.

Dags för lite "inside information" från en resa genom Europa som Gustav III:s svägerska Hedvig Elisabet Charlotta gjorde tillsammans med maken hertig Karl, sedermera kung Karl XIII.
Vid sin död 1818 efterlämnade HEC tusentals tättskrivna dagbokssidor om sitt liv vid det gustavianska hovet. Dit kom hon från Tyskland 1774 för att gifta sig med hertig Karl. Då var hon 17 år.
Dagböckerna publicerades först i början av 1900-talet och omfattade många volymer. De skulle komma att betraktas som ett av svensk historias viktigaste källdokument. För en rojalist- och historienörd som jag, blir det inte bättre än så här. Intressant, spännande, roligt och ekivokt - hovskvaller på absolut högsta nivå!

Mest personlig tycker jag hon är i dagbok VI som omfattar åren 1797-1799. Under den här perioden förlorade hon två barn. 1797 föddes prinsessan Lovisa Hedvig för tidigt och var död vid nedkomsten. Den 3 juli året därpå föddes en prins, också han för tidigt. Gossen, som nöddöptes till Karl Adolf, levde knappt en vecka. Charlotta var otröstlig. Men sorgen efter barnen var inte det enda som tyngde henne. Maken var klen och skuldsatt och hade sedan länge planerat att resa till kontinenten med avsikt att dricka brunn och vila sig.
Efter sonens död blev han så förtvivlad att han slog resplanerna ur hågen. Charlotta gjorde ideliga övertalningsförsök - men förgäves. Själv hade hon önskat skingra tankarna genom att resa till gruvorna i Dalarna samt besöka Uppsala och Gävle. Istället blev det så att hon slog följe med sin man på resan genom Europa.
Reseskildringen sjuder av liv och bjuder på strapatser, extravaganser och lustigheter i en aldrig sinande ström. Och det framgår med all önskvärd tydlighet att - även om resenärerna åtnjöt kungliga privilegier - var det sannerligen inte lätt att vara på resande fot på 1790-talet!

Den 23 augusti 1797 bar det av. Första debaclet inträffade efter endast några timmar. Vid Fittja, det första skjutshållet efter Stockholm, gick hertigens vagn sönder och måste repareras på plats. Komna till Telje, var det återigen dags för reparation. Under tiden åt hertigparet middag och for sedan till Tullgarn för nattvila.
Först vid 9-tiden morgonen därpå kom hertigparet och uppvaktning iväg. Arbetet med vagnen hade dragit ut på tiden alldeles för länge.
-Förargligt. Vi ville ogärna komma fram sent på kvällen till de Geers på Finspång, där vi skulle stanna ett par dagar, skriver Charlotta.
I uppvaktningen fanns bland andre hertiginnans hovfröken Sophie Piper.
-Fröken Piper är en helt ung flicka, nyss utkommen i världen. Hon tänkte blott på nöjet att få resa och inte på att ta vara på sin hälsa utan glömde all försiktighet, berättar Charlotta.

Under vistelsen på Tullgarn hade unga fröken inmundigat alldeles för mycket frukt. När resenärerna anlände till Vreta skjutshåll drabbades hon av ett så förfärligt magknip att hon tuppade av och låg medvetslös en lång stund.
-Det såg hemskt ut, men när hon repat sig kunde vi inte annat än gapskratta. Man tänkte sig situationen! skriver Charlotta.

Fröken Piper tvingades skyndsamt att uppsöka en toalett inne på det primitiva värdshuset. Men ve och fasa, någon sådan fanns inte. Allt som stod till buds var en trähink som grisarna åt mat ur!
Stackars Sophie Piper. Omringad av hela ressällskapet, och med skammens rodnad på kinderna, fanns inget annat att göra än att huka över grishinken, alltmedan kammarjungfrun höll ett stadigt grepp om hennes armar.
En reskamrat stänkte eau-de-cologne i luften, en annan erbjöd ett glas vatten, en tredje gjorde hemska grimaser och en fjärde åsåg alltsammans med bekymmersam och ängslig min.
Den medföljande läkaren trugade med magdroppar och hertig Karl skrek: -Värm en tenntallrik och lägg på magen!

Den 6 september nådde sällskapet Pasewalk i preussiska Pommern. Man övernattade på ett litet gästgiveri. Vid kvällens testund serverade gästgivaren en liten kaka och kammarfröken Modée som var ytterst angelägen att lära sig tyska, frågade vad den kallades. Hertig Karl hejdade henne och utbrast: -Fråga för all del inte det!

-Men det var för sent, konstaterar Charlotta. Gästgivaren sa något som liknar ett mycket fult svenskt ord. Vi brast alla ut i skratt och höll aldrig på att kunna sluta!

På vägen genom södra Europa görs uppehåll för middagar, visiter, shopping, utflykter och museibesök. Sent på kvällen den 31 oktober anländer sällskapet till Wien där man stannar i nästan sex månader.

Trafiken och gatularmet fångar Charlottas intresse:

-På gatorna ses en oavbruten ström av åkdon, öppna och täckta, privata ekipager och dito förhyrda. Dessutom kommer folk i sina resvagnar både från utlandet och från de österrikiska besittningarna. Oupphörligt förekommer trängsel och stockningar i trafiken, hemska skrik hörs, men kuskarna är så vana vid detta att de aldrig kör fast, och olyckshändelser sker sällan.

Noblessen är snobbig, tycker hon:

-Över huvud taget råder här inom de högsta kretsarna en otrolig högfärd. De tänker ej på annat än sina anor och är så noga därmed, att otaliga svårigheter kan uppstå då någon ska presenteras vid hovet. Därtill fordras minst 16 anor. När till exempel den dam som var anställd hos de kejserliga barnen och tillhörde en fin fransk familj (grevinnan Folliot-Crenneville, gift med greve Colloredo) skulle presenteras, väckte det skarpt ogillande i societeten. Såsom i inget annan land skiljs här mellan högre och lägre adel, och dessa umgås aldrig sins emellan.

Ovanstående är endast några få exempel hämtade från denna frejdiga, charmiga och frispråkiga kvinnas dagböcker. (Hon ansåg bl a att Gustav III var en ärelysten egoist). Böckerna innehåller självfallet mycket mer och bör läsas av varenda människa med intresse för den gustavianska epoken.

Håller för närvarande på att läsa Percy Barneviks memoarer. Gillar följande lilla anekdot om Romano Prodi (italiensk industriminister, premiärminister samt president i EU). "Jag minns så väl Prodis och mitt första möte på tu man hand i Italien. Det var i Rom och Prodi somnade vid bordet efter vår pastamiddag med mycket rödvin. Normalt brukar jag vänta tills folk vaknar av sig själva, men Prodi snarkade så högt att jag knuffade till honom med ett lätt uppfordrande: "Romano?"
Prodi svarade direkt: "Percy! Jag drömde just om dig! "

Det var elfenben, Patton själv sa "They're ivory. Only a pimp from a cheap New Orleans whorehouse would carry a pearl-handled pistol"
Macarthur var en inkompetent idiot som gav sig själv en Medal of Honor för att ta tillbaka filippinerna som han förlorarade med sin efterblivna taktik.