Roliga, tragiska och ironiska historiska anekdoter, bilder, m m

Anekdoten om general Moltke som log när han visades Vaxholms fästning (Varbergs fästning i andra versioner).
Vad var det så roligt så t.o.m. stenansiktet Moltke log, frågar man sig kanske.

Tja, Varbergs fästning var en historisk fästning i mitten på 1800-talet, så den var nog inget speciellt att skratta åt.
Men så vitt jag förstår användes fortfarande "stenhuset" Vaxholms fästning som ett lås för Stockholms försvar.
I alla fall var det tydligen så man berättade för Moltke.
Och då tyckte väl Moltke, som själv sysslat med fästningsbyggen i sin ungdom, och varit en ledande tysk general, att det var löjeväckande att ha denna föråldrade fästning, så sårbar mot moderna kanoner med explosiva projektiler, som lås för ett stort europeiskt huvudstad.

Ja posten som NKVD-chef (föregångare till KGB) var särskilt utsatt. Både Jagoda och Jezjov - som båda var notoriska mördare under sin tid som chefer - avrättades inom ett par år.

Bereia överlevde däremot Stalin, men hade börjat hänga löst mot slutet han också. Det sägs att Bereia jublade helt öppet vid Stalins dödsbädd när det stod klart att den gamle inte skulle klara sig. Någon annan vara han tydligen inte rädd för: men förlorade ändå maktkampen tillslut trots att han såg ut att ha det klart bästa utgångsläget.

Bisarrt nog hade det förmodligen varit bättre med en så vidrig människa som Beria vid makten - ett av de värsta avskummen i hela partiet - han var nämligen mycket västinriktad och inte alls särsklit trogen kommunist på något sätt.

Härmed några anekdoter ur krigshistorien. Om man studerar den ett tag möter man ofta repliker, bevingade ord. Dessa har jag samlat på mig:

Det var under slaget vid Spotsylvania 9 maj 1864. Överste John Sedgwick råddes av sina närmaste män att ta skydd:

- Skydd, löjligt! sa han. De kan inte träffa en elefant ens!

I nästa ögonblick träffades han av en gevärskula och föll död ner.

- - -

Nu tänker jag på en viss Stelios vid Thermopyle. När han inför Thermopyle fick veta att fiendens pilar komme att förmörka skyn sa han:

- Bra, då får vi slåss i skuggan...

Detta var en så kallad lakonism, en korthuggen fras som spartanerna, från landskapet Lakedaimon, var kända för.

- - -

Nu plats för den okände nordman som dog av ett kastspjut i bröstet. Han ögnade vapnet där det satt inborrat och sa, innan han dog:

- Långbladiga spjut är populära nuförtiden...

- - -

Åter till Sparta. Minns till exempel spartanen som blev hånad för att de hade så korta svärd. Han sa:

- Långa nog för att nå fienden.

Det sa han minsann...! Och om man håller sig kvar i antiken kan man tänka på romaren Marius, som en gång hånades för att han stannade i sin fästning (engelska):

- If you're such a great general (sa fienden), come out and fight me.

Marius svarade:

- If you're such a great general, make me.

Detta skedde under italiska inbördeskriget på 90-talet f Kr. Källan är Plutarchos biografi över denne Marius.

- - -

Och så där kan man hålla på. Min favorit bland soldatiska yttranden är nog Stelios' ovan. En annan sentens som säger allt om "fighting spirit" och soldatanda är Ferdinand Fochs vid Marne 1914:

- Hårt trängd på min center. Min höger ger efter. Situationen utmärkt. Jag går till anfall.

Härmed en anekdot om U. S. Grant, general i inbördeskriget och sedermera amerikansk president.

När Ulysses Grant var åtta år skickade fadern Jesse honom att köpa en häst av en herr Ralston. Denne hade satt priset till 25 dollar, men Jesse tyckte att djuret inte var värt mer än 20 dollar. Jesse instruerade därför sin son son att bara erbjuda denna summa. Och om inte det gick skulle sonen ge 22 ½, och om inte det gick ge 25. Så unge Grant gick till Ralston och sa:

- Pappa säger att jag kan ge dig 20 dollar för hästen, men om du inte tar det kan jag ge dig 22 ½, och om du inte tar det kan jag ge dig 25...

Underbart rolig tråd - men det behövs fler anekdoter om excentriska kungligheter. Jag tänkte bidra med några.

När engelska drottningen Victorias läkare var på bröllopsresa fick han ett telegram från henne där det kort och gott stod:

"Magen fungerar perfekt!"

Henry, Duke of Gloucester, var farbror till drottning Elizabeth II. Rätt som det var kunde han börja fnittra eller gråta, till synes helt utan anledning. Inom familjen kallades han "stackars Harry." På ålderns höst älskade han att titta på barnprogram på teve. Vid ett tillfälle lät hertigen kung Olav av Norge vänta en halvtimme eftersom han inte kunde slita sig från "Karl-Alfred."

Ryske storhertigen Constantine brukade roa sig med att sparka ihjäl husarer. Dessutom stoppade han levande råttor i kanonrören och fyrade av.

Kung Miquel av Portugal var inte mycket bättre. Han tyckte det var jätteroligt att kasta upp griskultingar i luften. När de föll mot marken spetsade han dem på sitt svärd.

Ferdinand I, kung av Neapel och Bägge Sicilierna, hade en enorm näsa på ett väldigt litet huvud och kallades förstås Näsan. Dessutom var hans kropp täckt av herpes. Hans läkare försäkrade dock att detta var helt i sin ordning och ett tecken på ypperlig hälsa. Kungen ägnade mestadels dagarna åt att hoppa groda, kladda på hovdamerna och skrika obsceniteter med sin gälla röst. När han var på extra gott lekhumör krävde han att hela hovet skulle delta.
1769 besökte den österrikiske kejsaren Josef II hovet i Neapel. I ett brev hem berättade han förfärat att han sett kungen och drottningen, följda av två hovmän, göra en mycket värdig entré till ett rum fullt med höga dignitärer. Plötsligt, skrev kejsaren, hade kungen börjat galoppera runt i rummet och måttat sparkar mot de församlade. Det stod inte på förrän alla sågs galoppera vidare genom slottets korridorer. Franska ambassadören fick ett slag i ansiktet och for in i en vägg.
Som om det inte räckte med detta, krävde Ferdinand även sällskap på muggen. Kejsaren skrev: "Vi konverserade i en timmes tid och skulle antagligen fortfarande ha varit kvar där om inte en förfärlig stank övertygat oss om att det var över."
Efter sittningen erbjöd Ferdinand kejsaren att studera resultatet. Josef II förklarade mycket artigt att han nog föredrog att avstå.

Källa:"Oddballs and Eccentrics" av Karl Shaw. Hysteriskt rolig bok - rekommenderas!

Här en blandad kompott

Amerikas åttonde och kortvuxne (167 cm) president Martin van Buren (1836-1840) var omtalad för sin överdådiga och extravaganta klädstil. Han sägs ha varit mycket ljushyad och klädde sig därefter. Under en högmässa bar han bland annat en elegant snusfärgad rock med sammetskrage, en silkeskravatt med stänk av orange samt kantad med spets, en pärlfärgad väst, vita byxor och gula handskar. På huvudet en hatt gjord av bäverskinn och på fötterna skor i vinrött, marockanskt läder.
Kläder prydda med spets var för övrigt ett av van Burens signum. Andra var hans ljusgröna kvällsrockar samt hans vitskaftade stövlar.
I sin självbiografi nämnde han inte hustrun med ett ord. Han förklarade det sålunda: "Ingen gentleman sprider en dams namn hur som helst".

En annan president, Calvin Coolidge (1923-1929), älskade att äta frukost i sängen samtidigt som han fick hårbottenmassage med Vaselin!

William Pitt den yngre var brittisk premiärminister 1783-1801 samt 1804-1806. Som ung var han tydligen något klen och fick därför rådet att dricka en flaska stärkande portvin om dan. Ett bra råd, tyckte Pitt. Problemet var bara att han inte nöjde sig med en flaska. Efter en tid var hans dagliga alkoholkonsumtion uppe i sex flaskor portvin, två flaskor madeira och en-och en halv flaska Bordeaux-vin!
När han höll tal i underhuset var han ofta så full att han måste spy bakom talarstolen. Pitts liv kunde givetvis bara sluta på ett sätt. Han söp ihjäl sig och blev bara 46 år.

General Ulysses Grant sägs ha avskytt militärmusik mest av allt. Det kan man möjligen inte veta så noga eftersom karln var tondöv och inte kunde urskilja någon musik över huvud taget. Han verkar också ha varit en veritabel tråkmåns.
Mat var tydligen ett stort problem. Han åt väldigt lite och mycket sällan. Rött kött var en styggelse eftersom han blev illamående av att se blod. Han beordrade att allt nötkött skulle kokas i timmar tills det föll sönder, eller grillas så länge att endast en kolbit återstod. Griskött gick bra, liksom bönor, frukt och bovetekakor. Fågel åt han aldrig. Grant tålde inte heller att någon i hans närhet smädade gud eller berättade fräcka historier.
Hans förmåga att behålla lugnet i kaotiska situationer förvånade omgivningen. Under granatregnen satt han ensam kvar vid skrivbordet och författade rapporter på löpande band, alltmedan han puffade på sin cigarr. De panikslagna stabsofficerarna sökte däremot skydd så fort de kunde.

Den tyske poeten och dramatikern Friedrich von Schiller (1759-1805) kunde inte arbeta om han inte fick ha fötterna på ett isblock och andas in doften av ruttnande äpplen!

Stoicismens grundare, den grekiske filosofen Zenon från Kition, hängde sig vid 98 års ålder. Orsaken: Han hade ramlat omkull och vrickat ett finger. Stoicismen tillät visserligen självmord - men endast i samband med stora svårigheter och stark smärta.

Källa: Se ovan.

På tal om lakonismer tror jag att du hade gillat den här, av Olof Stråle. Danskarna belägrar en Marsstrands (tror jag det var) fästning. De är tjugotusen legosoldater. De svenskar som belägras tillsammans med Stråle uppgår till knappt fyrahundra man, många skadade och sjuka, de flesta nödtorftigt utrustade. Efter en längre belägring erbjuder kung Kristian svenskarna fri lejd om de bara lämnar fästningen. "Stråle svarade torrt att detta inte var något Kalmar och att han i framtiden bara ville tala med kungen med kulor och krut".
Det slutar dock med att han en tid senare tvingas ge upp. Då har han motstått flertalet veckor av kanoneld och själv stuckit fästningen i brand för en tid sidan. När kung Kristian ger honom ett ultimatum om att antingen utrymma fästningen eller avrättas tillsammans med resten av svenskarna lämnar han till slut den brinnande och av kanonkulor halvt raserade fästningen.

Edit:

Tackar för övrigt alla för de läsvärda posterna!

Tack för beröm. Trevligt att ens anekdotsamlande även kan roa andra.

Och eftersom du nu gav oss en svensk anekdot så ska jag fortsätta i samma anda. Här har jag nämligen samlat några citat från svenska fältslag. Det är svenskt stål som skimrar i dessa rader. Någon enstaka rad är mer nertonad men belysande ändå tycker jag. Därför denna exposé. Vi tar dem i tidsordning och börjar med Gustav II Adolfs tid.

Gustav II Adolf var en präktig krigarkung. Han förtjänar den heroiska, historiska roll han tillskrivs, även om han såklart inte var någon halvgud. Han var människa med vissa fel och brister också. Men som fältherre var han stor. Inför slaget vid Lützen ska han ha kommenterat en viss kavalleriöverste på fiendesidan och dennes kvaliteter:
Gustav stupade i detta slag. Men då upphov den finske översten Torsten Stålhandske rösten och ropade till sitt finska regemente:
Därmed upptogs anfallet på nytt och svenskarna slog de kejserliga.

Vi går fram till Karl X Gustavs dagar. Efter tåget över Bält, när man stod på Själland, sägs Karl i andanom ha sagt till den danske kungen:
Gällande själva tåget över isen lär Karl ha sammanfattat det hela med: "Man må hasardera allt."

- - -

Vi går vidare till Karl Gustavs son. Denne Karl XI fick sitt elddop i slaget vid Lund då saker lätt kunnat gå oss emot, men saker och ting ordade upp sig till slut. Karl medgav själv hur nära ögat det varit och sa:

"Idag hängde min kungakrona på Bielkens svärdspets!" Detta sa Karl närmare bestämt till Nils Bielke vars regemente räddat honom ur en svår sits.

Därmed över till Karl XI:s son Karl XII. Vid landstigningen på Själland 1700, under fientlig eld, lär Karl ha sagt:

"Detta ska hädanefter bliva min musik!" Källan för detta är Voltaire.

Vi går vidare till ett slag som utkämpades av en viss Magnus Stenbock i Nordtyskland 1711. Fienden var Danmarks och Sachsens förenade styrkor. Sverige vann dock och efter slaget sa fältherren detta om sin artillerichef:
- - -

De stålblanka citaten korsar luften som karolinska värjor. Men nu närmar vi oss slutet på inlägget. Avrundningen får utgöras av repliker från slaget vid Poltava. Vid slutfasen av detta ska kungen till exempel ha behövt en häst. Den enda som fanns att uppbringa lär ha tillhört en svårt sårad svensk officer vid namn Hiertta. Kungen sa: "Hiertta ger mig hästen."

Någon poäng är det inte med denna replik men den är autentisk. - Vi går vidare:
Rehnskiöld ska enligt uppgift sagt detta när han kom ridande bort från slaget för att meddela kungen hur det gick. Slaget förlorades som bekant.

- - -

Slaget förlorades och efteråt togs nämnde Rehnskiöld till fånga. Han gratulerade då tsar Peter till segern. Tsaren sa då att han har sina lärare i krigskonsten att tacka för segern.

"Vem är det?" frågade Rehnsköld.

"Ni svenskar," svarade tsaren.

"Då har eleverna gjort sina lärare heder idag", ska Rehnsköld ha svarat. Det kan man kalla ett gentlemannamässigt replikskifte. Och dialoger som dessa är, om ni frågar mig, historiens guldkorn.

Kemiske Ali, innan han fick sitt öknamn, ska fullt förståeligt ha kräkts efter att personligen ha verkställt sina första avrättningar. Även de största skurkar är ju trots allt mänskliga.

Trevligt att den här tråden fick liv igen, tack till Spindelfrida och lampros för intressanta historier.

Alexander den store i brev till sina generaler gällande kavalleri,

"A fine warhorse needs to be slightly insane,
Its rider needs to be completely so."

"A warhorse has to be smarter then its rider,
under no circumstance can the horse know this"

Läste dom i en biografi skriven om Alexander, de citaten ska härstamma från några brev han skickat gällande hans syn på kavalleri.

Han skall även ha tvingat grekiska legoknektar i den persiska kungens tjänst att gå från västra anatolien runt svarta havet tillbaka till Macedonien för att slava i gruvor till sin död.
Detta efter slaget vid Isus och han systematiskt avrättat en större del av legoknektarna då de blev inneslutna och avrättade till in på natten. Denna ära tack vare att de slogs mot sina bröder från hellas för guld.

Samma Källa

Tack själv, Moramannen. Eftersom du gjorde mig glad vågar jag mig på ytterligare några anekdoter. Den här gången handlar de om excentriska militärer. Jag tror mig ha förstått att det mesta som rör militärer och/eller krig, går hem här

I ett brev avsänt år 1917 till fastern Margaret, skrev den engelske fältmarskalken Earl Alexander (1891-1969) följande: "Jag befarar att kriget snart tar slut. Alla bra saker gör ju det förr eller senare. Så jag antar att vi inte ska klaga".

1871 krossade den franske militärhjälten Marshall MacMahon ett vänsteruppror i Paris och två år senare blev han Frankrikes president. En dag besökte MacMahon ett fältsjukhus. I en av sängarna låg en soldat som var mycket illa däran i tropisk feber. Presidenten uttryckte sitt deltagande sålunda: "En vidrig sjukdom. Jag har ju haft den själv och vet att man dör eller blir vansinnig."

Brittiske översten A.D. "Mad Jack" Wintle, var patrioternas patriot. Han föddes 1897 och var son till en diplomat. Patriotismen blommade redan i barndomen. Varje kväll innan gossen Wintle gick till sängs, tackade han Gud för att Han låtit honom födas till engelsman.
När första världskriget bröt ut 1914 blev Wintle euforisk. Han avskydde främlingar - tyskar i synnerhet. Trots sin låga ålder lyckades han övertala fadern att få börja på Royal Military Academy som GC (gentleman cadet). Wintle klarade utbildningen på rekordtiden fyra månader och skickades till Frankrike med Royal Garrison Artillery.
Redan första dagen vid fronten hamnade Wintle och hans kamrater under tungt, tyskt bombardemang. En ung officer träffades och slets i bitar mitt framför Wintles ögon. Trots detta ställde sig den skräckslagne Wintle i givakt under en halv minut för att, som han senare förklarade, tillåta sig själv att återigen bli engelsman.
När Wintle var 19 år och befann sig i Ypres, kom han för nära en exploderande landmina. Han förlorade vänstra ögat och det högra skadades svårt. Dessutom miste han flera fingrar och fick en knäskål krossad. Från den dagen bar Wintle alltid monokel för höger öga.
Wintle hemförlovades till sjukhusvård men rymde flera gånger eftersom han ville fortsätta kriget mot de "förbannade och smutsiga" tyskarna. När vapenstilleståndet undertecknades i november 1918 vägrade Wintle att tro på det. Han var övertygad om att tyskarna lurat hela världen i syfte att vinna tid för nya truppförflyttningar. Wintle litade aldrig på tyskarna. "De är precis som sina hundar. Vargen tittar alltid fram".
Ju äldre Wintle blev, desto knepigare blev också hans mentala tillstånd. Kollegerna kallade honom "monokeldåren" och ville inte ha med honom att göra. Wintle tycks ha förstått pikarna. Eftersom han var en skicklig ryttare begärde han förflyttning till Secunderabad, Indien, och Eighteenth Royal Hussars. Den indiska karriären tog dock slut tämligen omgående. En dag föll Wintle av sin häst och bröt benet. Dags alltså, för ny hemförlovning och sjukhusvistelse, den här gången i Aldershot.
På sjukhuset blev Wintle bekant med ynglingen Cecil Mays som varit trumpetare i Royal Dragoon Band. Nu låg han svårt sjuk i difteri och mastoidit (en bakterieinfektion i kraniet, bakom örat) och läkarna fruktade för hans liv.
Det bekom inte Wintle. Pojkspolingen var antagligen simulant och nu var det dags att säga honom ett sanningens ord. Med kryckornas hjälp hoppade Wintle fram till Mays säng och röt: Mays, vad är det för skitprat jag hör om att dö? En Royal Dragoon får inte dö i sin säng! Det är en förolämpning! Nu slutar du upp med att dö! Och sen går du och klipper det där förbannade håret!

40 år senare berättade Cecil Mays: Efter den avhyvlingen var jag så skräckslagen att jag helt enkelt inte vågade dö.

Tack för det. Nu kör jag vidare med lite anekdoter om Otto von Bismarck. Källan är Jolos "Ständiga följeslagare". Eller om det nu var någon annan bok av Jolo.

Bismarck var en man som alltid tog i. Inte bara med raseriutbrott och hårdhänt skrivstil (måste ha snickarpennor), utan även i sina matvanor. När han till exempel en gång hade diet åt han ändå dubbla portioner. Och till vardags plockade han på allt på samma tallrik à la grecque: korv, fågel, vilt, nöt och fläsk, bröd, potatis, rotsaker och grönsaker, pasta, ost och fisk. Till detta dracks stora mängder vita och röda viner, öl och konjak och inte minst champagne. Han hade som mål att dricka 5000 flaskor champagne i sin levnad. Det tror jag nog han lyckades med.

Bismarck var inte mycket till finsmakare. När han mot slutet av sitt liv bodde på godset Friedrichsruh åt han nästan bara sill och rapphöna. För gäster fanns forell som alternativ till sillen, men eftersom köket hade bäst vana att tillaga sill och rapphöna övergick gästerna snart till värdens kost. Sillen torde ha varit inlagd sill, för sill Bismarck är enligt Karl Bluncks "Gastronomisk handbok" en inläggning med vitt vin, ättika, morötter, lök och kryddor.

Jolo om Ottos dryckesvanor: till maten brukade han dricka söt champagne som inledning, och därefter bordeaux, mosel och Johannesberg, allt interfolierat med några stop porter. Som avslutning snapsar. På kvällen rökte han långpipa och drack mörkt öl tills han tuppade av, mer eller mindre. När han åkte runt i sin vagn hade han en kagge öl med sig som han började tulla av så fort han kommit ur synhåll. Vi ser alltså framför oss en alkoholistvardag, en tillvaro i sus och bakrus och med den obligatoriska halvan champagne på morgonen.

Jag läser här i mina anteckningar att steak Bismarck är stekt ägg på en skiva biffstek. Hur rätten kommit till vet jag inte men den tycks passa honom, inget finsnickeri med tryffel och gåslever utan enkelt och rejält som det anstår en lantjunkare. Jag har också för mig att Bismarck på bjudningar brukade ha med sig en smörgås inslagen i papper, ifall maten inte skulle passa honom...

Denna text är hämtad ur en pdf jag skrivit om mat och matlagning. Den finns fritt tillgänglig här. Och den har recept och annat matnyttigt blandat med anekdoter som dessa. På sidan 12f skriver jag till exempel om franske utrikesministern Talleyrand, verksam under Napoleon. Han är verkligen "the stuff of legends". Åtminstone tenderade han alltid att vara med där det hände något. Och gourmet var han dessutom.