Roliga, tragiska och ironiska historiska anekdoter, bilder, m m

Den mannens ego var verkligen megastort. Han betraktade sig antagligen som guds gåva till mänskligheten. Eller vad sägs om detta "blygsamma" uttalande:
"Practically everyone but myself is a pusillanimous son of a bitch."

Tack för korrigering och precisering. En vägande uppgift, belagd med citat; jag ska genast ändra i mina papper.

Apropå amerikanska generaler och deras framtoning kommer jag nu att tänka på George Armstrong Custer (18939-1876). Alla vet att han dog vid Little Big Horn. Men dessförinnan var han med i inbördeskriget. Custer skulle komma att strida på den östra krigsskådeplatsen, terrängen mellan Richmond och Washington. Som den djärve officer Custer var blev han strax befordrad; han började kriget som kornett, den lägsta kavallerigraden, och blev efter två år brigadgeneral. Detta var ett tillfälle han väntat på, han hade nått sin upphöjelse -- så snart kunde han ses rida fram i en privat kreation i svart siden med silverstjärnor, röd halsduk och lågkullig hatt, under vilken hans ljusa hår föll i långa lockar. Lägger man till det den yviga Nietzsche-mustaschen får man en heroisk figur, kanske ägnad att associera till romantiska dagar som engelska inbördeskriget med dess kungatrogna rytteri, de så kallade kavaljererna med sitt långa och hår och vidbrättade hattar, att skilja från Cromwells rundhuvuden som var kortklippta republikaner stridande i The New Model Army.

Han blev även generalmajor, Custer, och han stred vid Gettysburg och följande slag. Custers inbördeskrigande förflöt med patruller och raider, och mot slutet ingick han i en större enhet som leddes av general Sheridan. Detta var en sådan kavallerikår man saknat i början av kriget, och nu skördade den sina lagrar som Corps de Chasse i hälarna på Lees armé som på våren 1865 lämnat försvarsverken vid Richmond. Lee tågade västerut för att förena sig med J. E. Johnstons armé i Nordcarolina, men därav blev intet -- för han kringgicks, blev innesluten och måste kapitulera. Custer lär på egen hand ha försökt få en av Lees kårchefer, James Longstreet, att kapitulera:

- If you don’t surrender, I will have to demonstrate against you.

- Demonstrate as much as you wish.

Sa Longstreet som inte imponerades av denne ljuslockige uppkomling, denne sidenklädde parveny.

Härmed några belysande bilder av antikens Rom. Det handlar om dess fältherrar, hur det fanns bra och dåliga. Man kan säga: under republiken var romerska armén på topp. Men under kejsardömet förföll det. Man var då ännu en imponerande krigsmaskin men ideellt var det inte så imponerande. Det belyses bland annat av hur det var när kejsar Caligula drog i fält. Jag kanske är orättvis som tar upp honom i armésammanhang. Nåväl. Sedan nämner jag Sulla vid Chaironea 80 f Kr, som var ett exempel på lysande fältherreskap. Det hela är från sidan 73 i min fritt tillgängliga pdf-bok om antiken. Och här har vi epub-filen för den som vill läsa i mobilen osv.

Kejsar Caligula (31 f Kr-41 e Kr) som fältherre: det var ju att han en gång drog i fält mot Germanien, ett fälttåg som blev en ren parodi på ett fälttåg. Inga riktiga strider utkämpades, bara låtsasstrider, och när man kommit till havet beordrade kejsaren att soldaterna skulle samla ihop snäckor och fylla sina hjälmar med; snäckorna kallade han "krigsbyte från Oceanen".

Suetonius är sagesmannen för detta, liksom följande om kejsar Nero (37-68 e Kr) som fältherre. När denne planerade ett fälttåg mot de upproriska galliska provinserna, tänkte han främst på vilka vagnar han skulle använda för att transportera teaterutrustningen. Han lät även styra ut sina medföljande mätresser så att de skulle se ut som amasoner: han klippte dem så att frisyren blev mer manlig samt utrustade dem med yxor och sköldar...

Detta är lågvattenmärken inom romersk fältherrekonst, ja rentav parodi på dylik. Men visst fanns det höjdpunkter också. Många slag och fältherrar kunde nämnas här, men jag tänkte återge en viss episod som slår mig som typiskt fältslagsaktig, som ett exempel på fältherreskap av första rangen.

Det gäller slaget vid Chaeronea i Grekland cirka 80 f Kr. Rom hade här att tampas mot en viss Mitridates, varför är här ointressant. De båda arméerna, Roms under Sulla (138-78 fKr) och Mitridates' under en Arcelaus, hade ställt upp på linje mot varandra. Archelaus' plan var att kringgå Sullas flanker, och detta började också ske sedan Sulla anfallit med huvudmassan av sitt infanteri. Läget var svårast på vänsterflygeln medan Sulla befann sig på högerflygeln, så han skyndade till det hotade avsnittet i spetsen för reserver.

Men Archelaus gissade att Sulla höll på att göra detta när han såg dammolnet av det Sullaledda detachementet, så han begav sig till den romerska högerflygeln, avsnittet som Sulla lämnat och som nu var utan högre ledning. Samtidigt gick en annan fientlig styrka till anfall mot Sullas vänsterflygel, och Sulla var fångad mellan två eldar: han hörde vapenlarmet från båda flyglar genljuda och eka mot de omgivande bergen, stannade upp och visste inte vad han skulle göra.

Det var ett avgörande ögonblick, allt hängde på vad Sulla skulle göra nu. Han hotade att bli kringgången på båda flanker och riskerade att helt inringas, som vid Cannae.

Men Sulla kom till ett beslut: han sände fyra kohorter som hjälp till vänsteflygeln, och begav sig själv med en femte kohort tillbaka till högern. Väl där fann han att legionärerna stod väl upp mot Archelaus, och när han själv visade sig tog man till offensiven. När läget således rett upp sig här drogs han inte med i euforin och anföll till det yttersta, utan mindes vänsterflygelns läge och begav sig dit för att hjälpa till. Men även här gick romarna framåt, så han kunde förena sig i förföljandet av fienden. Resultat: romersk seger.

Detta var i allo exempel på kylig befälsföring, romersk krigskonst när den var som bäst.

Intressant och roligt läsning. Skulle vara lajbans med lite storys från krigen i Vietnam mot Frankrike och USA.

Vad roligt att anekdoterna uppskattas. Och vad gäller din önskan ska jag nog kunna ordna något. Om kriget i Vietnam, på 60-talet när fransmännen åkt hem och amerikanarna var där, har jag ju läst ett och annat. Till exempel Colin Powells memoarer "My American Journey" från 1996. Powell var som alla minns USA:s försvarschef i Gulfkriget 1990-91; han blev krigshjälte och senare utrikesminister åt George Bush. Som sådan startade han Irak 2.0. Sedan avgick han, fick Enron-priset för medborgerliga bragder och försvann ur sikte.

Nåväl. I början av 60-talet gjorde Powell sin första Vietnamvända som rådgivare. Han hamnade först i en postering i djungeln som hölls av Sydvietnams armé. Posteringen bestod av en kontingent soldater och en helikopterlandningsplats. Powell frågade:

- Varför är posteringen här?

- För att skydda landningsplatsen, blev svaret.

- Men varför är landningsplatsen här?

- För att försörja posteringen...

Det var det klassiska tomgångsläget, rundgångsstrategin från första världskriget i repris: We are here because we are here because we are here...

Powell var militärrådgivare, en av tiotusentals amerikanska militärer som skulle skydda Sydvietnam från att slukas militärt av Nordvietnam. Nord hade startat ett uppror i söder med Viet Minh som marionetter (källa: Stanley Karnow, "Vietnam", 1992). Powell var rådgivare för Sydvietnams armé och följde ett förband vietnamesiska soldater ut på patrull en dag. När en viss Norman Schwarzkopf patrullerade med sina vietnamska jägare hade de ankor fastbundna i stridsselarna, med ihopbundna näbbar så att de var tysta; Powells soldater hade också ”maten med sig” i form av grisar, som gick för egen maskin men som väsnades som grisar plägar göra... På nätterna gjorde man också upp stora eldar för matlagning, föga jägarmässigt: skenet syntes lång väg. Mirakulöst nog klarade man sig från att bli överfallna av gerillan. Dock stupade en soldat följande dag för en kula avlossad ur bakhåll; Powell fick därmed se sitt första lik, en nyttig erfarenhet för en officer. En Eisenhower och en Bradley hade till exempel inte sett något sådant förrän de kom till Nordafrika 1942 och redan var generaler.

Under Powells andra Vietnamvända 1968 blev han underhållsansvarig i en bataljon; en av uppgifterna var att varje eftermiddag flyga ut Coca-Cola till kompanierna. En viktig uppgift...!

Detta inlägg ska handla om Vietnam. Men en OT-grej om Powell måste jag ta med. Före sin första Vietnamvända var han nämligen i Västtyskland som fänrik i den amerikanska armén där, 7:e armén. När han en dag kördes i sin befälsjeep ute på övningsfältet stannade föraren och kallade fram en soldat som stod vid vägkanten. Denne uppmanades hälsa på Powell vilket Powell gärna gjorde -- för det var ingen mindre än Elvis Presley, rocksångaren vars karriär nu hamnat i ett märkligt bakvatten i och med inkallelsen.

Presely lumpade alltså i 7:e armén vid den här tiden, slutet av 50-talet. Tillfrågad på en presskonferens om värnplikten haft någon stillande effekt på honom sa Elvis för övrigt detta: "Well, I was in tanks for a while, and they can rock’n’roll quite a bit!” När Powell hälsat på Presley hände inget mer men Powells barn var mäkta imponerade över det hela, att deras far skakat hand med denne rockidol. Jag tycker också det var mäktigt; en anekdot som denna är full av innebörder. Det är "bilden som säger mer än tusen ord". Jag menar, Powell gjorde mer i sin karriär än att åka jeep i Tyskland och heja på Elvis, men visst har en sådan här episod status, den har historisk-mytologisk dignitet.

- - -

Jag nämnde nyss Norman Schwarzkopf. I dennes memoarer "Man behöver inte vara hjälte" (1993) står det en del matnyttigt om Vietnam. Norman var som sagt där och han var rådgivare åt sydvietnamesiska fallskärmsjägare i början. Sedan blev han chef för en amerikansk bataljon; detta var efter 1965 når USA gått in med reguljär trupp. Scenen i memoarerna när han tar över sin bataljon är som Patton i Nordafrika i miniatyr: en stursk officer kommer till en avkrok för att rycka upp en nergången enhet. För där kommer han i sin helikopter, Schwarzkopf, och dirigeras till marken av en föga förtroendeingivande typ med röd snusnäsduk om huvudet.

Det visar sig vara plutonchefen.

Schwarzkopf går runt på posteringen och tittar. Vaktposten har en rostig kulspruta, transistorradio att roa sig med -- och ett decimetergrunt värn. Norman tror knappt sina ögon. Han säger till vakten: ”Okej, nu övar vi. Skydd!” Vilket denne så klart inte kan göra, han står där bara fåraktigt i sin grunda grop. -- I samma läger går folk runt utan hjälm och vapen och är orakade och otvättade, larmmineringar hänger och rostar, vaktposter står fel. Schwarzkopf samtalar bland annat med en kompanichef som inte bär hjälm; denne säger frankt att han inte har någon. ”Va, ingen hjälm?” säger Schwarzkopf, och kaptenen svarar att man inte använder hjälmar, deras uppgift är ju... varvid Schwarzkopf avbryter och säger: ”Kom inte och lär mig hur man leder operationer i fält!”

Schwarzkopf ryckte upp bataljonen och fick den att lösa sina uppgifter. Hans ledningsfilosofi var: "Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling!" Att bli populär bland manskapet var inte hans mål. Han skulle leda en bataljon i strid. Men det enda som gör en ledare respekterad är just detta, att leda med rimligt hårda bandage. Man måste peka med hela handen och projicera sin vision på förbandet -- så att inte allt går söderut, som det ju höll på att göra med aktuell bataljon när han fick den på sin lott.

Den magnifike skådespelaren Sir John Gielgud var känd också för sina ibland något taktlösa, men hysteriska s k gaffes, eller gielgoodies. Han var, kan man lugnt påstå, urtypen för "English wit" - kort och gott förmågan att haspla ur sig den ena blundern efter den andra.

Under ett besök i USA hade Gielgud träffat Elizabeth Taylors exman Michael Wilding. Väl tillbaka i London kom han i samspråk med Elizabeth Taylor på en mottagning. Gielgud berättade om mötet:
"Han var ytterst charmerande. Jag förstår bara inte hur han kunde beblanda sig med alla de där blåsta fruntimren?"
Varpå Ms Taylor påpekade: "John, jag var en av dem."

När Dame Judi Dench gjorde titelrollen i "Romeo och Julia" på Londonteatern Old Vic år 1960, satt hennes föräldrar i salongen. I en scen hukar sig Julia/Dench över kusinen Tybalts kropp och ropar högt och förtvivlat till sin amma: "Var är min fader och min moder?"

Pappa Dench hoppade snabbt upp och hojtade: "Älskling, vi sitter här, på rad H."

Härmed några Japan-anekdoter. Jag har funnit dem i min pdf-bok om Japan, fritt nedladdningsbar här. Men jag har inte lyft dem rakt av, jag har letat upp och sammanställt dem för detta inlägg.

- - -

Enligt uppgift har man i Japan inga individuella födelsedagar. Alla fyller år på samma dag: nyårsdagen.

- - -

En gång pratade jag med sf-författaren David Brin, författare till "The Postman" med fler verk. Det var på 80-talet när den japanska industrin gick på högvarv, när även seriösa bedömare fruktade att Japan höll på att ta över världen på ekonomisk väg, men Brin sa att den japanska industrin inte vore något att frukta: "De gör leksaker." -- Det stämmer på sätt och vis. Man kan säga: det är på leksaksområdet de excellerar, kommer med unika ting, kineserier som Gameboy, Transformers, Tamaguchi, karaokemaskinen, robothunden...

- - -

1837 gjordes ett försök att segla in i Edobukten med det amerikanska fartyget Morrison. Det hade handelsmän och missionärer ombord. Men man besköts av kustforten och fick slå till reträtt. 1846 kom ännu ett amerikanskt segelfartyg till Japan med krav på att avstängningen borde hävas; detta skepp blev emellertid bogserat iväg ur den aktuella hamnen med roddbåtar. Av detta lärde man sig att nästa gång använda ångfartyg, och så skedde ju också med kommendör Perrys eskader 1853.

- - -

Shogun Tokugawa Ieyasu lär ha ogillat åsynen av fallande löv, det fick honom att tänka på döden... Dog gjorde han i alla fall, 1616 närmare bestämt, men innan dess såg han till att bli utnämnd till en gongen, en Buddhainkarnation, efter sin död. Det var tendaiprästen Tenkai som instruerade honom för detta. Och om inte annat så dyrkas han väl som sådan än idag, vid mausoléet i Nikko som är beläget en bit norr om Tokyo.

Här i Nikko finns bland annat portaler, pagoder, skulpturen med de tre aporna ("see no evil, hear no evil talk no evil"), sûtrabibliotek, klocktorn och ett trumtron med snurrande lanterna, de två sistnämnda gåvor från holländska regeringen. Nästan varje hantverkare i landet arbetade med att färdigställa detta monument, och bara förgyllningen av olika delar lär ha krävt över 23 000 mandagar.

Ornamentiken sägs vara oöverträffad i sin rikedom även om intrycket kan vara lite väl överdådigt, lite väl barockt, lite arkaisk Disneyland så att säga. Kanske är detta Ieyasus mausoleum värt att se, men det mest fängslande här finns nog i ett annat mausoleum i staden, det över efterföljaren Iemitsu; jag syftar här på en viss takmålning med en drake som betraktar sin spegelbild i vattnet. Jag älskar denna bild, så pass att jag gav min essäsamling denna titel: "Drakens spegelbild".

- - -

Efter 1853 moderniserades Japan med förebild i Västeuropa. Man införde banker, byggde järnvägar och anlade telegraflinjer, allt detta exempel på en rimlig europeisering, men samtidigt kom extrema idéer till ytan som sa att allt japanskt borde avskaffas. Statsmannen Inouye Kaoru ansåg till exempel att riset borde ersättas med bröd och att får skulle beta på risfält som omvandlats till ängar. Än extremare var den som framhöll att buddhismen skulle avskaffas till förmån för kristendom, för endast på så vis skulle japanerna kunna tillägna sig det unikt europeiska... På 1880-talet sansade man sig dock, det visade sig att den gamla japanska kulturen kunde samexistera med all denna
modernisering.

Under den haitiska revolutionen i början av 1800-talet anlitade Napoleon ett par tusen polska soldater för att kriga mot haitierna. Polen hade nyligen blivit invaderat av europeiska arméer, och många av de polska soldaterna insåg snart att det var fel att bekämpa ett annat folks frihetssträvande, och de bytte därför sida i striden. De slogs nu mot fransmännen sida vid sida med haitierna, som ju till slut vann och blev självständiga.
Efter självständigheten 1804 dödades eller utvisade alla vita människor från Haiti -- utom de överlevande polackerna. Än i dag lever deras ättlingar i byn Casale i Haiti. De är uppblandade och talar inte längre polska, men de har kvar polska namn och den genetiska blandningen har långt ifrån dolt det slaviska ursprunget. Några ansikten finns att beskåda på http://swiatoslaw.photoshelter.com/g...00q5KbKWD1bEQ/

Några källor:
http://www.riccardoorizio.com/lostwhitetribes/
https://uzar.wordpress.com/2010/01/2...ribe-on-haiti/

Härmed några antika anekdoter. De handlar om kvinnor. De finns på sidan 130f i denna fil. Det är en essäsamling om antiken som jag skrivit. Jag la upp den fritt på nätet hösten 2009. Här är verket som epub. Det har fått en del lovord, till exempel av Bertil Mårtensson, författare till "Maktens vägar" och "Vingmästarens dotter". Han sa: "Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!"

Vad skriver jag då om kvinnor i denna bok, denna "Skallet från den kapitolinska varginnan" som den heter? Jag återger bland annat dessa anekdoter. Den första har jag funnit hos Herodotos. Han berättar på ett ställe om en viss Nitokris, drottning i Babylon. När hon dör låter hon begrava sig i en kista som placeras över en av stadens portar. På kistan hade hon låtit inskriva att det fanns pengar i den, där att använda för envar framtida Babylonhärskare. Senare, när hon dött och Darius intar staden får han reda på detta, hittar kistan och låter öppna den. Men där finns bara en lapp med innebörden: "Ha-ha, lurad! Nu står du där med smäleken att ha vanhelgat en kista bara för att stilla din girighet!"

En liknande färgstark figur var massageternas drottning Tomyris som försvarade sitt land mot Kyros' invasion. Vid ett tillfälle ingicks vapenstillestånd och Tomyris ville att man slöt fred, men Kyros vägrade och fortsatte invasionen. Så dödades han i en strid, Tomyris lät hugga av honom huvudet, stoppa detta i en säck full med blod och sända den åter med meddelandet: "Nu har er kung fått sin blodtörst stillad!"

Tuffa tjejer. Men ännu en dylik finns hos Herodotos, nämligen Artemisia som är galärkapten i Xerxes invasionsflotta 480. Hon har en respekterad ställning och kungen lyssnar ofta på hennes råd, men bortsett från detta gör hon en väldigt ful sak vid Salamis när slaget går perserna emot och Artemisia hamnar i ett trängt läge. För att rädda sitt skepp låter hon då nämligen ramma och sänka ett av de egna skeppen för att bli tagen för grekiskt skepp, och därmed kommer hon undan. Maken till fräck krigslist får man leta efter. Ska denna fräckhet hänföras på hennes kvinnlighet? Å andra sidan säger man ju att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Men vad med vanliga kvinnor då? Jag kommer här att tänka på Fokions' maka, som trots att maken var Athens härskare höll ett enkelt hushåll och till och med knådade brödet själv. En betagande bild. Fokion levde på 300-talet f Kr.

Man får även en bra bild av antikens husmor i Ordspråksboken:
Ett kvinnoporträtt av betänkligare slag är Tacitus' av Poppaea, Neros maka. Jag avstår från kommentarer och invändningar, vill bara säga att här står en människa framför en med både fel och förtjänster:
De spartanska kvinnorna ska jag nu berätta om. De hade stor erotisk frihet sägs det. Men erotisk frihet med vem frågar sig vän av ordning, med sina män som ju var bögar...? Men detta är delvis en myt. Spartanerna älskade kvinnor. Det finns belagt hos Herodotos eller om det var Plutarkos.

Man kan säga: Spartas män levde i en kultur där homofila förhållanden uppmuntrades. Men alla spartaner var inte homo. Och gällande spartanska kvinnor så hade de ruter i sig. Herodotos berättar ju om joniern Aristagoras som i samband med det joniska upproret är i Hellas för att värva stöd för sin sak; när han är i Sparta lyssnar kung Kleomenes intresserat, men när denne får höra hur långt det är till huvudstaden i det perserrike varemot man gör uppror -- tre månaders färd -- slår han dövörat till och ber joniern åka hem.

Aristagoras försöker dock en sista gång få spartanernas stöd och går hem till kungen med en olivkvist i handen. "Tala", säger kungen. "Sänd iväg barnet först", säger Aristagoras, syftande på kungens nioåriga dotter som råkar stå vid sin fader sida. Men hon får stanna och joniern börjar nu erbjuda kungen pengar för att gå med honom, buden blir högre och högre, men när han nått 50 talenter säger flickan, Gorgo vid namn: "Far, det är bäst att du går iväg, för annars kommer främlingen att fördärva dig."

Kleomenes uppskattar varningen och går in i ett annat rum. Aristagoras lämnar snart Sparta med oförrättat ärende. Bättre lycka har han i Athen men det är en annan historia.

Här tänkte jag berätta några anekdoter om en amerikansk general som var en legend. Det rör sig om Thomas Stonewall Jackson (1824-1863).

Jackson stred på sydstaternas sida i inbördeskriget. En gång hade en annan sydstatsofficer varit i strid mot några nordstatare, vilka sistnämnda alla hade dödats i striden. Sydstataren berättade detta för Jackson med beklagan, han sa att det var synd att behöva se så tappra män stupa. ”Men jag vill inte att de ska leva!” sa Jackson. ”Döda alla!”

Jackson hade för sin del en underligt frånvarande, liksom fjärrskådande blick, ungefär som en biblisk profet. Han är svår att beskriva, det är något arkaiskt över honom -- "något helt ur Plutark" som Frans G. Bengtsson sa (med vilket han menade att Jackson var en legendarisk typ, lagom för Plutarkos att skriva en biografi över). Jacksons chef Robert E. Lee var i så fall en mer lättfattlig, mer transparent personlighet så att säga.

Thomas ”Stonewall” Jackson föddes 1824 i Clarksburg, Virginia. Åren 1842-46 gick han West Point och blev sedan fänrik vid artilleriet. Som sådan deltog han i mexikanska kriget. Vid Vera Cruz ska han ha riktat en kanon så bra att hela staden togs tack vare detta.

Före inbördeskriget var Jackson lärare vid Virginia Military Institute i Lexington, Virginia. Efter krigsutbrottet valde han rebellsidan och deltog som brigadchef vid Bull Run, krigets första slag. Det var här han fick sitt smeknamn. En officer såg under ett kritiskt skede hur Jackson höll stånd och ropade till sina mannar: ”Look, there is General Jackson lika a stone wall! Rally around the Virginians!” Och man hörde maningen, samlades bak denna veritabla stenvägg och vann omsider slaget.

- - -

Tiden fram till Chancellorsville 1863, slaget där han stupade, deltog Jackson bland annat i sjudagarsslaget (the Battle of Seven Days söder om Richmond 1862, där sydstatarna under Lee avvärjde McClellans angrepp). Här sölade Jackson lite, han var inte på plats i tid vilket delvis tycks ha berott på den inbitna idén att inte slåss på söndagar. Prisa Gud...! Men inte ens Jeanne d’Arc lät bli att slåss på söndagar. Och varje general har förvisso haft sin dåliga dag, från MacArthur på Filippinerslagets första dag 1941 över Montgomery vid Arnhem 1944 till Bradley under Ardennerslaget, även det 1944.

Jackson dog av egen eldgivning -- friendly fire -- i slaget vid Chancellorsville, på väg tillbaka till de egna linjerna efter en spaningsritt. Han fördes efter de fatala skotten till ett hus där han vårdades i en veckas tid. Han svävade mellan liv och död och låg och yrade; man kunde höra hur han gav order till sina divisionschefer som om han var mitt uppe i en drabbning. Men så lugnade han sig och yttrade som sista ord, som en ingivelse: ”Låt oss gå över floden och vila i skuggan på andra sidan.” Han hade redan gått över, i andanom passerat gränsen till det Hinsides.

Härmed en fransk anekdot. Den återfinns på sidan 54 i min pdf-bok "Den musiske matlagaren". Den rör Charles Auguste Escoffier och kaiser Wilhelm.

Under tysk-franska kriget var Escoffier köksmästare åt marskalk Mahon. Kriget förlorades av Frankrike. Man måste avträda Elsass och Lothringen till Tyskland. Det var en bitter tid och en bitter förlust. Men man bet ihop och gick in i en smärre guldålder, la belle époque. Och under denna epok så var "köksmästarnas kung, kungarnas köksmästare" denne Escoffier. Han grundade bland annat en hotelldynasti tillsammans med César Ritz. Hotell Ritz i Paris blev t ex ett berömt lyxhotell; det var härifrån som Lady Di inledde sin sista resa.

Escoffier var en tid livkock åt franske presidenten. Han hade denna befattning när kaiser Wilhelm II en gång var på statsbesök; man begav sig ut på kryssning, statscheferna åt under resan och det var utmärkta rätter. Efter sista middagen sa kaisern att han ville anställa köksmästaren ifråga vid sitt hov. Men den franske presidenten sa att detta inte skulle gå, eftersom denne var en stor patriot och sann fransman. Escoffier kallades hur som helst in, och kaisern frågade om denne ville arbeta åt ho-
nom. Fransmannen svarade att i så fall bleve priset högt.

– Självfallet, sa kaisern. Vad vill ni ha?

– Två saker begär jag, sa Escoffier.

– Låt höra.

– Elsass och Lothringen.

En anekdot från napoleonkrigen och slaget vid Leipzig. De kejserliga styrkorna var utnumererade gentemot koalitionen, där bl.a. dåvarande kronprins Karl Johan förde befäl.

På Napoleons sida fanns sergeant Johann Jacob Röhrig, vars regemente hade varit reservstyrka hela eftermiddagen men ändå drabbats av stora förluster eftersom kanonkulorna slagit håll i soldatleden. Han berättar: "Skytten Heinen, som kom från Bonn, hade ett äpple. Han delade det på mitten och gav ena halvan till mig. Han sade: 'Varsågod, sergeant. Låt oss äta det tillsammans - vem vet om vi är kvar här ikväll'. Äpplet var ännu inte uppätet när en kanonkula slet huvudet av fem skyttar, däribland den gode Heinen."

Sergeanten själv överlevde och blev sen lärare i det civila.