Hej!
Jag åkte till Afrika sommaren 2012, som volontär. På planet hem var jag en förändrad person.
Jag åkte till Afrika för att jag ville testa på volontärsarbete och för att hjälpa de människor som behöver det. (kan tillägga att jag åkte privat, så pungade inte ut massa pengar till något företag. Utan all hjälp gick direkt till de som behövde det).
Var beredd på att folk skulle tigga pengar, eller råna oss. Men så var inte fallet.
Allt förändrades när jag fick träffa en äldre dam på 71 år gammal som vi hade hjälpt. Vi skulle åka ner till henne längre ner i byn för att se hur hon hade det. Återigen tänkte jag att hon skulle klaga.
(Människan är jävligt bra på att döma andra människor)
När vi kom fram till henne upptäcker vi ett ''hus'' som såg ut som en övningsplats för stridsvagnar och skjuta på. Det var hål i huset, det regnade in och det var kallt. Hon själv tog hand om 2 barn som inte ens var hennes. Hon hade plockat upp dem från gatan och gav dem den hjälp de behövde. Själv kunde hon knappt gå, och hade någon slags infektion i benet. Denna 71 åriga dam.
Jag bemöttes av så mycket kärlek och hon förklarade hela tiden hur tacksam hon var för den hjälpen hon hade fått. (en hjälp på ungefär 500kr). Alla pengar gick till föda för barnen. Hon själv var sjuk men satte barnen först.
Hon kramade om mig och log. Trasiga kläder. Som hon hade året om. De sov på hö inne i ''huset''. De hade ingen belysning eller värme. Det är nu det brister för mig. Jag kunde inte hålla mig för det jag var med om där. Det brast så jag vände mig om och gick in bland träden för att hålla mig samman. (Det är mycket bättre om man är med om det på plats, än att läsa det).
Det slår mig, hur jävla bra vi har det i Sverige. Vi har allt vi behöver och kräver konstant mer. Och när man tänker på det är det jävligt läskigt. Allt de hade var egentligen kärlek. Något som vi aldrig kommer kunna ha i samma nivå. Hon mådde risigt och ändå gav hon kärlek till två barn, som inte ens var hennes.
Sedan dess har det varit så sjukt mycket tankar om att hjälpa andra och vad meningen med ens liv är. Jag tror att vi skapar vår egna mening med livet och att det inte finns något förbestämt. Jag har upptäck att jag mår bra av att hjälpa andra och att de mår bra. Vill alltid hjälpa andra så fort det behövs och jag vill kunna ge ovillkorligt.
Det har gått ett år och jag känner att jag hade kunnat tillägna mitt liv åt att hjälpa de som behöver det. Speciellt barn. Vi alla är människor och fattigdomen är människans skapelse och kan bara lösas av människan.
Ville dela med mig av mina tankar.
Vad tror du att meningen med ditt liv är? Vad försöker du uppnå?
Vad tänker du omkring meningen med livet?