Religionens funktioner i samhället

Men idealet är väl fortfarande subjektivt?
För en analogi: visst kan vi säga att bättre och sämre musik är en objektiv fråga, där vi kan upplyfta Iron Maidens "Number of the Beast"-skiva som den bästa någonsin. Därefter kan vi objektivt mäta annan musik efter denna måttstock - hur lik Maiden-skivan är musiken, har den samma sound, kan sångaren ta samma toner, kan gitarristerna spela lika snabbt, har trummisen samma tryck, o.s.v.

Vi kan ta påståendet "skivan är den bästa någonsin" som en axiomatisk sanning och sedan mäta annan musik efter denna, m.h.a. objektiva kriterier som vi ställer upp. Men vi har ju inte för detta visat att skivan faktiskt är bäst - vi har inte ens några egentliga kriterier för vad som är "bra" och "dålig" musik, förutom de som bygger på vårt godtyckliga axiom (dvs vi slutar i att "skivan är bäst för att jag tycker att den är bäst, tycker du annorlunda så tycker jag att du har fel - detta tycker jag är sant").

Att vi alltså kan mäta subjektiva ställningstaganden med objektiva metoder kan väl inte vara detsamma som att de subjektiva ställningstagandena är objektiva sanningar? Om jag tycker att "Number of the Beast" inte är den bästa skivan någonsin utan istället föredrar "Enter the Wu-Tang" så kan du ju egentligen bara säga att "ifall du köper mitt axiom, att "Number of the Beast" är bäst, så har du fel om du påstår att den inte är bäst" - på samma sätt som du i moraldiskussionen kan säga "ifall du köper vad som står i lagen, att man inte får piratkopiera, och anser att lagen är ett uttryck för korrekt moral, då har du fel ifall du påstår att det inte finns något moraliskt fel i piratkopiering". Säger jag däremot "jag köper inte lagens auktoritet över mig", då är vi ju där jag menar att vi är, ifall moral härstammar från människan - moral som en subjektiv bedömning.

Om moral kommer från människan, varför kan inte en eller flera människor säga att den moral som andra (1, 10 eller en miljard) människor har inte passar henne och inte har någon auktoritet över henne? Vilken auktoritet har den över henne, annat än den som övriga människor med våld kan tvinga henne att acceptera?

Ja, men du förutsätter likväl att varje "objekt" endast tillskrivs ett enskilt "ideal". Vad händer om två stridande, oförenliga ideal appliceras på samma objekt? Hur kan man vara opartisk i den situationen? Jag ser inte hur du besvarar den frågan i något av dina senaste inlägg.

Jag skulle vilja påstå att det är väldigt svårt (om inte omöjligt) att tala om "opartiskhet" i det sammanhanget. Det tycks finnas tre uppenbara förhållningssätt:

1. "Vår" ståndpunkt är rätt. Om "de andra" har ett ideal som är direkt oförenligt med vårt eget kan vi utan vidare förkasta det.

2. Det råder pluralism: vårt ideal är inte mer berättigat än de andras, alltså får vi nöja oss med (måhända radikal) ömsesidig acceptans.

3. Det finns inga verkligt inkommensurabla positioner/ideal.

Så det FINNS alltså sånt som fallar 'naturligt' uppåt i närheten av ett gravitations-centrum?


Empiri, logik, den rationella världsbilden, relativismen. För du förespråkar väl inte att positivismen gör sig själv exklusiv


Ditt eget evige epistemiska problem


Förmodentligen en strawman eller möjligen relativismen evaluerat från positivismens perspektiv.


!00%s opartiskhet som ett abstrakt koncept finns bara i positivistiska spekulationer.

Döda kritiken av påståenden om att saker fallar uppåt?


Vilket dels är som ett abstrakt koncept per se/ett filosofisk verktyg, som dels är rationalismens applikation av vetenskaplig/logisk objektivitet i kosmos och dels är premiss-relaterande 'objektivitet.


Du kommer att hamna i solipsism om detta föras till sin konklusion.


Beror i sociala sammanhang till stor del på premisserna, men också på .... som jag har nämnd tidigare ..... 'naturlagarna' för biologisk liv (~symbios eller predation).


En sån form av 'objektivitet' är det ju endast teister och positivistiska materialister som hävdar sig ha.


"Energi-effektivitet" (~symbios) kunne vara en sån objektiv referens.


Om du nu inte vill gå in på solipsismen (vilket jag själv inte anser vara en konstruktiv väg), då står du i så fall kvar med problemet, att av dom olika epistemiska underlag för objektivitet som finns, då är positivismen den som liggar sämst till.

Har jag inte gång på gång förklarat att de relativa idealen inte är absoluta i alla sammanhang för all framtid. De relativa idealen är opartiska för gruppen som har godkänt dem, till att bestämma över just dem, i den situation de är avsedda för att användas.

Som när två fotbollslag möts och bägge lagen är överens om att reglerna gäller och att domaren dömer. Reglerna är då opartiska och domaren förväntas att döma opartiskt men eftersom vi vet att hen inte kan döma absolut opartiskt så godkänner vi oftast att domaren dömer, även om vi känslomässigt blir arga när vi ser att domaren dömer partiskt.


Jo, men nu har jag förklarat sjuttielva gånger att idealen bara gäller för de som har godkänt dem.

Och med det menas: att alla inte måste vara överens om att de ideal som förhandlas eller röstas fram är de bästa. Det räcker med att alla var överens om att rösta/förhandla fram idealen och att de därefter accepterar de ideal som förhandlats/röstats fram.


Just det. Ideal bygger på förhandlingar och godkännande. Om det sen tillkommer en ny grupp så måste vi naturligtvis förhandla på nytt och kan vi inte komma överens så har vi två alternativ: krig eller acceptans till att leva efter olika ideal.


Precis.

Det är precis det som är problemet: att de ser på relativismen från ett positivistiskt perspektiv. Och det blir extra löjligt eftersom de inte har några som helst bevis för sin positivism.

Ja.

Och som illustrerande exempel kan jag hävda att jag kan framföra en 'legitim kritik' av båda positivismen och relativismen genom att introducera underlaget av och perspektivet från 'transmofoglyfiering av ambrojade' .... som inte en kotte vet vad är och ännu mindre kan ge belägg för.

Alltså en semantisk konstruerad spekulation, som 'borde betyda något' eftersom det är möjligt att konstruera den.

Det finns tretton på dussinet av denna sortens spekulativa konstruktioner, där vi för att undvika ett filosofisk 'anything goes' till slut hamnar i en epistemisk evaluering. Där båda Arepo och BRT grundläggande anlutar sig till användandet av standard-verktygen empiri & logik .... och åtminstone tills vidare i Arepos fall .... icke-solipsism.

(Jag hoppas inte att jag har lagt ord i munnen på Arepo eller BRT, men tar i så fall gärna upp diskussionen om detta).

Det där är en ganska infantil jämförelse, särskilt som att du brukar vara den förste att klaga på falska analogier. Till saken: menar du att vi i nuläget kan skapa (eller redan har) ett naturaliserat etiskt system?
"Den skyldige döms till att avrättas och att inte avrättas!" Eller vad menar du? Du kommer inte till saken.
Så vilka förhållningssätt menar du är möjliga, givet att relativismen är sann? (Om nu de tre jag gav ovan var felaktiga.)
Jag har inte påstått annat heller. För att citera mig själv: "Jag tvivlar på att den finns".

Varför blunda för relativismens konsekvenser?

Jag vet vad du menar, men du verkar ignorera att det finns mer än en enskild grupp.
Jag förstår inte vad du vill ha sagt med det här exemplet. Saken är ju den att det ena laget spelar fotboll medan det andra laget spelar handboll. Hur dömer man opartiskt i den situationen?

Eller annorlunda:
En man begår ett brott. Detta bevisas i enlighet med ett ideal som både grupp A och grupp B är ense om. (DNA från mannen hittas på brottsplatsen.) A och B resonerar var för sig om vad som kan tänkas vara ett rimligt straff för det begångna brottet. A menar på att mannen bör betala böter, medan B menar på att mannen bör straffas med döden. Vad är opartiskt i detta fall? Bör man först avkräva mannen pengar för att därefter avrätta honom? Eller bör man avrätta honom först och sedan ta pengarna?

Hur är dessa positioner förenliga? (Ponera att A och B är två lika stora grupper.)

Seriöst har hela bunten här inne fått solsting?

Som du kanske bemärkte ställde jag upp tre möjligheter för objektivitet, och exemplet med gravitation refererade naturligvis till objektivitet i verklighets-beskrivningen i det vetendskaplige/filosofiska/relativistiska perspektivet av kosmos.


Delvis. En del av etiken är baserad på kontraktualism .... version tre av objektivitet. En del är baserad på naturlagarna som tydligt syns för biolgisk liv: Symbiosis.


Jag menar att empiri, logik, den rationella världsbilden, relativismen är neutral grund, eftersom den inte är exklusiv, såsom positivistiska 'absoluter' är.


Ledsen, min telefon ringde, så jag tappade tråden. Jag får försöka ta upp den i morgon.


En viss mängd osäkerhet?

Tvärtom. Vi anser oss föra en kvalitets-debatt (tror jag) ..... men det kan givetvis diskuteras om det egentligen inte ÄR solsting.