Religionens funktioner i samhället

Det beror på hur stor konsensus som finns kring måtten. Om det finns en stor konsensus kring måtten så har de som mäter inte förstått måttenheten korrekt, och mäter naturligtvis fel. De har därmed inte förstått innebörden av det ursprungliga valet av de objektiva måtten. Om de väljer att ogiltigförklara de ideala mått som ursprungligen valts så har de rätt och mattläraren fel. Matteläraren använder i så fall gamla utdaterade mått.

Nu talade vi om solen var stor eller inte vilket inte kan avgöras förrän vi anger gentemot vad. Om vi inte gör det blir påståendet att solen är stor inget annat än absurd, varför vilken uppfattning som helst är lika korrekt som någon annan. Därför kan du inte säga att folket som unisont väljer att se på solen som stor, har fel.


Nej, gravitationen var oupptäckt. Vi kan naturligtvis inte bevisa att något finns förrän vi har upptäckt att det finns.

Därför att det objektiva kräver bevis. Annars kan vi inte skilja på det subjektiva och det objektiva. Det uppenbara svaret är alltså att du inte kan använda en moral som rättssnöre om du inte kan hänvisa var den kommer ifrån.

Vi kan naturligtvis skilja på två olika typer av moral. Den ena kan vi kalla för den instinktiva moralen, som inte har några objektiva ideal att utgå ifrån, och den objektivt, av människor utsedda, ideala moralen, som ger oss en gradvis rätt att döma människor, där lagen är den mest bindande och objektiva underlaget för dömandet.


Du har rätt i att alla måste känna till överenskommelsen för att den ska fungera som objektiv. Lagen måste därför först bevisas för de nytillkomna för att de ska förstå dess objektivitet. De borde därför inte kunna dömas efter lagar de inte känner till, vilket ibland också händer, men i det stora hela utgår vi från att nyanlända själva tar reda på det lands lagar som de befinner sig i.

Objektivitet bygger alltså på bevisbarhet och att alla som innefattas av objektiviteten är medvetna om den.

Annars kan vi inte skilja på det subjektiva och det objektiva. Och det bevisbara objektet måste vara idealt, i den meningen att det är godkänt som idealt objekt, vilket innebär att det har utsetts som en representant för det objektivt ideala.


Du verkar inte förstå hur bevisföring sker och att just bevisningen är det som skiljer det objektiva från det subjektiva, i den relativa objektiviteten och i den absoluta objektiviteten. Den senare har jag inte sett att den finns så jag håller mig till den relativa objektiviteten.

Kontinelaldriften pågick med största sannolikhet. Vet inte vem eller varför någon påstod något annat. De kanske inte hade uppfunnit någon ideal måttenhet för att kunna mäta glidningen; eller vad tror du?


De måste naturligtvis få bevis på att innevånarna i landet utsett olika lagar som av människor blivit utsedda som ideala, (ej att förväxlas med absolut ideala) innan de kan förstå att lagarna finns. En möjlig absolut lag som ingen känner till, kan de däremot inte förstå sig på, och ingen annan heller. Därför kan en absolut lag som ingen känner till inte användas som lag.

Orkar inte förklara mig bättre än så här idag. Om du fortfarande har invändningar ska jag ge dig en tydligare förklaring.

Det är inte dina förklaringar som är bristfälliga. Det är din läsförståelse. Möjligen din tankeförmåga.

Jag beskriver ett problem helt klart och tydligt och förtydligar det sedan ytterligare. Ändå missuppfattar du gång på gång frågeställningen. "Måste turisterna känna till lagen för att den ska existera?" besvaras t.ex med en rad påståenden som inte har det minsta lilla med frågan att göra. Jag frågar inte: "Kan turisterna känna till att lagen existerar utan att få det berättat eller bevisat för sig?" eller "Måste turisterna känna till lagen för att kunna följa den?" utan "Måste turisterna känna till lagen för att den ska existera?"

Samma sak med resten av posten. Enkla frågor som "Kan majoriteten rösta fram ett felaktigt beslut?" besvaras med svammel om konsensus, relativism, utdaterade mått - och så vidare.

Läs min tidigare post igen och lägg märke till att exemplen inte utspelar sig i lustiga hittepåvärldar där de matematiska reglerna eller någonting alls är annorlunda jämfört med vår världs. Matteläraren använder obestridliga matematiska bevis, inte utdaterade metoder - och så vidare.

Det är svårt att spekulera om religionens funktion då avgränsningar bör göras. På strukturnivå är det genom historien helt klart att makt är starkt kopplat till religionens funktion medan det på individnivå är mer divergerat. Existentiella, socialisering, sociala med mera. Vårt behov av att finna förklaringar på de djupt mänskliga frågorna är troligen djupt rotat och har varit och kommer att vara essentiellt om än att det utmynnar i diverse ståndpunkter. Även ateister eller agnostikers hypoteser har försiggått av ett existentiellt kognitivt resonemang.

Existensen är i grunden absurd. Religionens (i ordets absolut vidaste mening) syfte är att få insikten om denna absurditet att resultera i något annat än skär ångest. Detta religiösa "skydd" mot ångesten blir både större och starkare när det delas med andra, varför det tar sig uttryck även på en social nivå. Det hela resulterar i olika kulturella uttryck.

Alltså, även ateister är "religiösa". Den enda egentliga invändningen mot detta vore semantisk. Forumsateister: Visa att jag har fel.

Tja.

1. Ateism är lika mycket religion som att INTE spela fotboll är en sport.

2. Ateism innebär att INTE fylla i hålen där kunskap saknas. Helt enkelt följer man "The gospel of I don't know".

3. Ateister kan vara och leva hur som helst. Du kan tro på spöken, tomtar och troll. Det enda du behöver göra är att anse att det saknas bevis för en gud. Det är allt. Resten är upp till dig.

På vilket sätt gör detta en ateist till "religiös"?
Min ateism styr inte mitt liv på något sätt.
Jag går inte runt och tar beslut beroende på att jag inte ser bevis för en gud.

Slutsats:

Att påstå att ateister är religiösa är inget annat än korkat.

@Rust-Lee

Jag tror inte du förstod min poäng. Men jag kan hålla med om att "religion" är ett olyckligt ordval.

Låt oss istället säga såhär: Majoriteten av all mänsklig aktivitet har denna funktion, religion (i ordets stränga mening) är endast ett av många uttryck.

Annorlunda uttryckt: Å ena sidan har vi A som varje dag (slentrianmässigt) ber morgon- & aftonbön, å andra sidan har vi B som dagligen borstar sina tänder både morgon och kväll. Finns där överhuvudtaget någon grundläggande ontologisk skillnad (givet att Gud inte existerar)?

Att borsta tänderna är bevisat ett bättre val än att inte borsta tänderna, så länge man sätter hälsa som en prioriterad sak.

Vart vill du komma?

Jag har inga trossatser, jag har ingen tro (faith), inga instruktioner eller riter, heliga figurer eller församling. Inget av det som utgör en religion.

Vad jag har är en oförmåga att förlika mig med världsbilden som religiösa framställer som verkligheten. Jag förnekar andras påståenden medans jag inte har en egen fantasi om hur det är. Jag söker bevis, jag argumenterar efter trolighetsgrader, men min yttersta uppfattning är att jag inte vet någonting och jag avvaktar tills vetskap presenterar sig.

Låter det som religion eller har du några invändningar mot mina påståenden?

Tandborstning är ytterst sett ett uttryck för framtidsoptimism. Du borstar tänderna därför att du har en förhoppning om att det kommer att gynna dig i framtiden, men det går aldrig att komma ifrån att denna framtid är fullständigt oviss. Däri ligger likheterna mellan religion och andra handlingar.

Att borsta tänderna kan mycket väl vara ett "bevisat [...] bättre val än att inte borsta tänderna", men det förutsätter ett framtida händelseförlopp. Att dagligen be Fader vår etc. i hopp om att detta skall trygga någon form av efterliv är i grund och botten samma sak. Skillnaden är att religiös tro (förmodligen) förutsätter mer än vad tandborstning gör.

Håller INTE med om att framtiden är fullständigt oviss. Även om jag inte med 100% sannorlikhet vet om det så känns det ändå hyffsat säkert att utgå jag ifrån att solen kommer gå upp i morgon. Därför rättar jag mitt liv efter detta redan nu i förväg.

Att jämföra detta antagande, med något betydligt mer osannorlikt och sedan säga att det är lika rätt att rätta sig efter även det osannorlika scenariot är ju vansinningt, det hoppas jag du förstår.


Du pratar om att be till en gud, i hopp om att det gynnar en i efterlivet. Tänk om det finns en gud som är trött på allt tjat via böner, och straffar dem som spenderat sin korta dyrbara tid till meningslösa?
Skall man då inte i ditt resnoemang även beakta detta scenario (och tusetals andra)?

Nej, vik ditt agerande till sådant du vet har positiv effekt på ditt liv och undvik att spendera tid och resurser på sådant som är betydligt mer oklart.

Det är nog bäst att jag tar tillbaka det jag skrev tidigare, religion (i ordets traditionella bemärkelse) är inte rätt ord. Nej, jag skulle inte kalla dig religiös.

Däremot finns det en grundläggande beståndsdel som inte heller du kan komma ifrån — handling. Detta är vad jag menar när jag säger att "även ateister är 'religiösa'". Även ateister utför handlingar i riktning mot en oviss framtid. Religionen är nämligen inte mer än "en yttersta handling" eftersom det den i själva verket eftersträvar är att sträcka sig längst av alla tänkbara handlingar.

Tja, om du jämför religion med tandborstning så tror jag att jag tar avstånd från diskussionen tills jag har en bättre uppfattning om vad du menar..