Religionens funktioner i samhället

Eftersom jag är ateist ser jag det ur ett ateistiskt perspektiv. Jag tror att religionen har tre huvudsakliga funktioner. Jag börjar med den jag ser som minst, nämligen underhållningsfaktorn. Finns det inga böcker, filmer, tv-spel eller bowlinghallar får man sitta och berätta sagor. Som mest tydligast är det i Grönländska myter och sagor med kulturhistorisk inledning av Knud Rasmussen, där fler sagor avslutas inte med "och nu är sagan slut" utan "och nu är vintern något kortare".

De två andra orsakerna är långt mer genomgripande än underhållning. Först ut är frågan om vetenskap. I ett samhälle utan uppdelad vetenskap och religion är religionen vetenskap - den förklarar årstidernas växlingar, världars och arters uppkomst, väderfenomen, sjukdomar etc. Om jag gissar rätt har vetenskapen på många sätt växt fram direkt ur religionen. Exempel: myter om stjärnhimlen utvecklas till astrologi och vidare till astronomi

Sist är det som kanske är mest fascinerande. Att religioner ofta försöker hindra människan ifrån att vara ett djur. I de fem världsreligionerna ses många av de djuriska drag vi människor har som fula. I regel är det så att man inte skall vara våldsam, girig, översexuell, tjuvaktig eller liknande. För om vi agerar som djur, agerar vi oftast kortsiktigt - samhället blir instabilt, egoistisk, våldsamt. Om Gud inte säger åt människan att den inte skall vara otrogen, är människan mer ofta otrogen. Vilket såklart leder till fler separationer, fler utomäktenskapliga barn och barn som uppfostrats av en förälder, vilket på sikt försvagar gruppen. Jag tror att religionen till viss del kan ses som en gruppevolutionär strategi, även om få av de troende ser sina religioner som något sånt.

Så jag undrar - är det kanske så att den ökande ateismen är en av dekadensplantans rötter? Jag menar att religionen (och vissa icke-religiösa filosofier) är vad som möjliggör någon mer omfattande moral i samhället. Visst är vi i grunden altruistiska flockdjur av naturen, men spelar moral lika stor roll i säg ett primitivt nomadsamhälle som i ett genomgående religiöst samhälle? Inte alls. Hur religionen utvecklats till "moralens väktare" kan man bara spekulera kring, men jag gissar att man bit för bit byggt på filosofierna. Till en början, när det t.ex inte fanns många privata ägodelar, behövdes inte någon regel om stölder på samma sätt. När det skapades ett behov byggdes filosofin ut så att de nya förändringarna i samhället omfattades. Inledningsvis tror jag att religionerna inte kretsade särskilt mycket kring moral, utan mer handlade om vad världen var och försökte förklara väderfenomen, händelser på stjärnhimlen osv. Sen byggdes de ut och blev allt mer komplicerade i takt med samhället. När en köpmannaklass uppstod följde köpmännens gud med på köpet. Antingen som en helt ny figur som skulle införlämmas i det religiösa systemet eller som en vidareutveckling av en tidigare gud.

Vad jag tänkte komma till innan de religionshistoriska spekulationerna ovan men dessvärre glömde bort var att nämna att när såna här gamla trial and error-system sätts ur spel, är det ju inte konstigt att det går åt helvete med mänskligheten. Ta girigheten som exempel. Tidigare var det en dödssynd att utnyttja andra för ekonomisk vinning. Nu är det helt i linje linje med den ateistiska liberala filosofin. Den som släpper loss psykopaten inom sig och går över lik för ekonomisk vinning blir rik - och det vet ju alla, att rikedomen är den högsta av dygder. Och lössläpptheten - tidigare var det fult att låta livet kretsa kring supande, bilringsodlande och runtknullande, numera är det "sånt man gör - för vi är ju trots allt djur i grunden".

Om man tittar på vad som tidigare ansågs vara dödssynder är många av dem nästan dygder i dagens samhälle. Varför, kan man undra? Är det så enkelt så att man kan säga att det beror på de skiftade maktförhållandena, från huvudsakligen adeln & kyrkan till huvudsakligen köpmän, borgare etc, som i o m maktövertagandet medvetet eller omedvetet arbetade för att byta ut den anti-materialistiska anti-individuella filosofi religionen stod för mot en individualistisk & materialistisk filosofi som gynnade dem själva - och tagit oss dit vi är idag, där i stort sett vad som helst är OK så länge BNPt blir glatt.

Du identifierar i alltför stor omfattning ateistisk liberalism med nihilism ocg hedonism.

Ateistisk liberalism leder ju ofta till nihilism och hedonism, så det vore underligt att inte göra det.

Ateism = det finns ingen gud. Nihilism = existensen är meningslös.
I grunden är det samma sak. Ateisterna har visserligen diffusa idéer som "mänskliga rättigheter" och "nationalstaternas bevarande" kvar att tro på, men det är väl mer för att stå ut med tillvaron än för att de verkligen tror på det.

Liberalism = individens frihet. Hedonism = vad individen använder sin frihet till.

Så man kan bara finna mening med livet och etiska/moraliska grunder ifall man är religiös?

Det jag menar är att med ateismen följer ofta nihilismen. Inget underligare än så. Ateism är steg ett, nihilism steg två. De hänger ihop.
Men för att svara på din fråga. Jag tror bara att icke-religiösa inte (eller i vilket fall väldigt väldigt sällan) tror på någon objektiv mening. En icke-ateist kan tro att X är bra eller dåligt, men i slutändan tror inte ateisten att någon högre makt skapat eller haft med X att göra, vilket oftast är = att inga objektiva spelregler är satta kring X, vilket är = att åsikter om X är subjektiva, vilket är = ett nihilistiskt förhållningssätt till X. Det finns självklart undantag. T.ex de som tror att meningen är inbakad i fysikens lagar. Men frågan är om det inte är religiöst att tro att meningen är inbakad i fysikens lagar (utan bevis, d.v.s).

Du besitter mycket kunskap vilket jag saknar. Hur ser du på världen? dela med dig. Jag har en naiv subjektiv bild på vår existens och vill utvidga min syn kring detta.

Jag håller inte med om att religionen bara är en "saga". Religionen är något som bidrar till vårat sätt att tänka och se på världen både i det lilla perspektivet men även i det stora perspektivet.
Det finns tusentals förhållningssätt till religionen inom fiktionen, berättandet, etiken, moralen, konsten, kulturen osv. Om religionen är en saga så är den isåfall sagan i sagan, det som lägger grunden till sagan och lägger upp riktlinjerna för den.

Ja, så är det ju (mer eller mindre). Om man tror på Gud, eller ett dylikt "väsen" som står över människorna och har skapat oss samt bedömer oss, så följer det att dennes bud utgör en objektiv moral som man bör rätta sig efter. Om man inte tror att något står över människan så följer det på samma vis att en objektiv moral inte existerar, och människan själv beslutar om vad denne anser vara rätt och fel, bra och dåligt, o.s.v. Givetvis kan man hitta en moralfilosofi som man bestämmer sig för att rätta sig efter, eller så kan man bestämma sig att leva efter den moral som är dominerande i det samhälle man lever i - men ytterst blir moraliska frågor fullkomligt subjektiva och upp till varje individ att själv avgöra. Erkänner man ingen "högre auktoritet" som utfärdar objektiva moraliska sanningar så blir ju konsekvensen att t.ex. moralfilosofi är något subjektivt - jag kan acceptera t.ex. utilitarismens eller naturrättens moraliska utsagor och försöka rätta mig efter någon av dessa, men jag ser dem bara som mänskliga konstruktioner som passar mitt sätt att vilja uppföra mig på (de har alltså ingen annan auktoritet över mig än den jag själv bestämmer att de ska ha, och passar en typ av moraliskt tänkande inte längre för mig så finns det ingen anledning för mig att följa detta).

Om det inte finns någon Gud så är moral alltså en fråga som inte på något vis är överordnad människan, tvärtom är moral något vi själva skapar och något som var och en tar ställning till, och där ingen egentligen har någon större rätt än någon annan att avgöra rätt och fel, om vi inte introducerar relativt godtyckliga koncept som att en ska styra över andra, eller att majoriteten ska styra över minoriteter. Vilket också är idéer som varje individ då kan acceptera eller förkasta efter eget tycke och smak, där individens/kollektivets egen makt/kraft/våldskapacitet avgör ifall hon kan hävda sin upplevda rätt eller inte. Om det finns en Gud, och denne utfärdar moraliska bud, så är det dessa bud som avgör människornas moral - vi kan förstås välja att inte lyda, med följden att (enligt de flesta religioner) någon form av bestraffning kommer som följd. I så fall finns något som är överlägset människan, som kan avgöra vad som är rätt och fel för människorna.

Det är ju också denna typ av resonemang som använts av härskare i alla tider; det är ingen tillfällighet att kungar legitimerat sina egna styren genom gudomlig rätt och liknande läror. På samma sätt blir religionen ett effektivt maktredskap när en klass lär ut religionen till en annan och hävdar lagar som objektiva, med gudomligt ursprung, samtidigt som det naturligtvis ofta funnits en rädsla hos makthavare, dels riktad mot att folket själva ska kunna läsa och tolka religiösa texter (varför t.ex. Bibeln länge bara fanns tillgänglig på latin, och varför "korrekta tolkningar" lärdes, och fortfarande lärs, ut inom olika religioner och samfund); dels riktad mot att folk skulle sluta tro på religionerna ö.h.t., vilket skulle göra alla rätt och fel till fullkomligt subjektiva bedömningsfrågor där varje individ, rent objektivt, har samma auktoritet.

Saknas en moralisk auktoritet som står över människan så följer det alltså att det inte är ont att t.ex. mörda eller stjäla - liksom det inte är gott att hjälpa någon eller vara kärleksfull gentemot någon. Det är olika typer av handlingar som vi kan utföra, helt enkelt. Jag själv tar ställning till vad jag tycker om dem, och kan försöka få andra till att tycka likadant genom de medel jag har att tillgå - men jag kan inte hävda någon objektiv moral utan får nöja mig med att det är min åsikt (och kan eventuellt stödja den med någon form av logiskt eller filosofiskt resonemang, vilket dock egentligen blir lika godtyckligt som den åsikt det underbygger).

I praktiken blir alla former av moral däremot av denna karaktär, givet att jag inte kan bevisa att den Gud jag hänvisar till för min objektiva moral existerar och har utfärdat de moraliska bud jag påstår att han har gjort - dvs även här måste jag försöka övertyga (eller tvinga) andra till att acceptera min åsikt innan den kan ha något praktiskt genomslag (annars gäller den bara nästa liv, eller vid direkt gudomlig intervention, men har ingen betydelse som samhälleligt rättesnöre). I praktiken finns alltså ingen större skillnad mellan ateistisk och teistisk moral, men går vi till deras "filosofiska rötter" blir det konstigt att ens tala om ateistisk moral, då en sådan moral inte är något annat än hur varje individ känner för att agera, fullkomligt subjektivt, där det i objektiv mening inte är mer fel för en människa att döda en människa än för en varg att döda en varg.

Som tur är så har vi ju däremot visat att vi är kapabla att komma till gemensamma överenskommelser även när det gäller åsikter som inte kan hävdas som objektiva sanningar


Nja, det är väl inte helt troligt - kungar och adel saknade ju knappast materiell rikedom, och borgare skulle tjäna lika mycket som adeln på att försöka få vanligt folk till att avstå från att sträva efter deras välstånd genom exempelvis revolutioner. Snarare har det nog skett i växelverkan - med högre materiell standard fokuserar folk mindre på det andliga, där den materiella standarden ökat och det andliga fasats ut. Borgarna upptäckte nog ganska fort att vanliga människors jakt på högre materiell standard inom ett ekonomiskt system där de själva per automatik tjänar på denna jakt (då arbetarna tjänar sina pengar genom att bruka borgarnas produktionsmedel och där arbetet kan köpas till ett pris lägre än dess produktivitet) fungerade som ett minst lika bra opium för folket som religionen gjorde. Arbetarna får sin del av kakan, borgarna behåller makten över produktionsmedlen och de högsta intäkterna.

När folket kunde hållas "i ordning" samtidigt som det borgerliga klassamhället bestod helt utan religiös inblandning så förlorade religionen sin tidigare givna plats som maktmedel - åtminstone i länder där religiösa institutioner var relativt svaga pga konflikter mellan exempelvis kyrkan och kungen (i länder där religiösa institutioner var/är starka hade/har dessa institutioner förstås ett egetintresse av att bestå som maktmedel). Och när människor allt mer började intressera sig för att vinna ett högre och högre materiellt välstånd - där pengar och relativ status till slut blir ett självändamål hellre än ett medel för ett drägligt liv - så avtog intresset för andlighet. Man hade s.a.s. ett nytt "intrinsiskt värde" att sträva efter. Intresset avtog inte bara för andlighet, utan för alla möjliga typer av verksamhet som inte är status- och vinstinriktade har avtagit, se bara på folkrörelserna som växte sig starka när arbetarklassen kämpade för sina rättigheter och som i princip tynade bort när vi fått så pass mycket så att vi kan börja hävda egen status (och kanske t.o.m. komma in i borgerligheten, med lite tur och kontakter). Det materiella konkurrerade helt enkelt ut det andliga när det växte och började fördelas - tillsammans med en kultur som uppmuntrar det individuella och statusinriktade samtidigt som solidaritet och det kollektiva tonas ner och börjar förstås i en allt mer individualistisk kontext (vilket t.ex. snabbt blev situationen i den socialdemokratiska arbetarrörelsen). Förmodligen är detta en ganska "omedveten" utveckling, som främst består i att den plats som det andliga haft - både som maktmedel och i privatlivet - fyllts upp med annat.

Det var kanske var Jesus menade med "det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike", och "ni kan inte tjäna både Gud och mammon"?

Dels är "ofta" (~"ofta ledar ofta till") för begränsad till att betyda något, och dels är postulatet att frånvaron av 'gud' --> meningslöshet befängd.


Det är inget vi ateister 'tror' på, det är en pragmatisk konstaterad funktionell kontraktualism.


Strawman.


Pop-psykologi.


"De" (.... tror på det)!! Du är alltså en av dom djupt ohederliga teistiska propagandister som utger sig för att vara ateist.



Strawman.

Du förstår alltså inte skillnaden mellan 'objektivt' och 'absolut'.


Och vem gör det?

Hmm, det är inte likt dig att framföra sån simplistisk filosofi. Vad du sägar här ..... och på liknande sätt ger uttryck för senare i inlägget .... är att 'så är det från positivismens perspektiv'.

Du brukar hålla en högre standard än så.

(PS No offence).

Du påstår att guds moral är objektiv, trots att du inte objektivt kan bevisa att gud finns. Borde du då inte tillägga att guds moral skulle vara objektiv om vi objektivt kunde visa att den fanns. Så länge du inte kan bevisa att gud finns är den alltså inte objektiv om du inte kan visa på objektet bakom den.

Den sekulära lagen t.ex består av en överenskommelse mellan människor som är nedskriven i ett objekt vilket även den så kallade gudomliga lagen är.

Den som ska upprätthålla lagen är polisen och rättsväsendet. Om någon blir stoppad på gatan av en polis som säger "det där är olagligt" - "varför då" - "jo det står i lagen" - "vem har skrivit lagen"

Om polisen svarar gud och brottslingen kräver bevis för det: vad svarar du då?
Om polisen svarar att det är folket som står bakom lagen med stöd av ett demokratiskt val: är inte lagen då bevisad för brottslingen.

Alltså är den sekulära lagen bevisat objektiv, medan den religiösa lagen förblir obevisad. Vilken lag är då mest objektiv?