Citat:
Ursprungligen postat av
BRT
Vad jag däremot inte ser någon poäng i är att kalla denna "relativa objektivitet" för objektivitet ö.h.t. - då det rör sig om subjektivitet. En "objektivitet" skapad av människor utifrån deras erfarenheter, eller egentligen deras subjektiva värderingar och tolkningar av dessa erfarenheter, är ju inget annat än en slags "aggregerad subjektivitet".
Nej, det du kallar aggregerad subjektivitet är endast en potentiell objektivitet. För att något ska kunna ha funktionen av objektivitet så måste vi först gemensamt utse ett
objekt som idealt. Det är alltså ett aktivt val av människor som insett fördelen av att utse ett idealt objekt, vilket inte är det samma som aggregerad subjektivitet. Vi behöver alltså först en aktiv grupp som har insett värdet i att utse ett objekt som idealt (av olika orsaker). Och därefter behöver vi ett objekt som kan fungera som bevis. Det ideala objekt måste därför vara relativt oföränderligt. Därefter behöver vi andra objekt som vi mäter/jämför, med/mot, det ideala objektet. Om de objekt som mäts mot det ideala objektet är tillräckligt lika idealet, har vi fått ett objektivt svar, på vår fråga, eller påstående.
Det ideala
objektet används därför som
bevis för att det vi mäter mot det ideala är korrekt/sant/rätt.
Subjektiva värderingar är i den relativa världsbilden de värderingar som saknar ett idealt objekt att mäta sig emot, som bevis för sina påståenden. Det är värderingar som är förborgade i subjekten och därför inte möjliga att bevisas objektivt.
Citat:
Om vi sedan vill kalla dessa subjektiva ideal för objektiva, av någon anledning, så kan man väl för all del göra det - men som du säger så rör det sig då om en "objektiv sanning" som vi inte kan hävda som sann i någon absolut mening. Kontentan blir "vi tycker så här, och vi tycker dessutom att det vi tycker är rätt" - vilket faller in i det subjektiva oavsett hur mycket vi med hjälp av (enligt min åsikt) missvisande begrepp försöker slingra oss förbi detta.
Nej, de är objektiva så länge vi har ett idealt objekt att visa upp som bevis. Ett objekt som bevisar ett annat objekt är grunden för objektivitet. Det är därför det kallas för objektivitet.
Om en konstapel hittar ett fingeravtryck på en brottsplats så återstår det för honom att hitta det ideala objektet bakom fingeravtrycket; som är gärningsmannens fingertopp. När han hittar en misstänkt gärningsman så kan han bevisa om det är rätt eller fel gärningsman genom att mäta fingeravtrycket på brottsplatsen med den misstänkta mannens fingertopp.
Att det inte är en absolut säker metod, bryr vi oss inte om, eftersom den är tillräckligt säker för av vi gemensamt (med få undantag) ska kunna godkänna den. Det är därför begreppet rimligt tvivel är så etablerad inom rättsväsendet.
En subjektiv värdering av den misstänktes eventuella skyldighet skulle vara påståenden som saknade teknisk bevisning (ett objekt som bevisar ett annat objekt) och i stället endast byggde på en aggregerad känsla/subjektivitet, av att rätt gärningsman hittats. Något som visserligen händer men då kan man inte kalla det för objektiv bevisning, eller borde inte göra det.
Sen finns det även fall där skickliga advokater försöker prångla in absolut objektivitet inom rättsväsendet, som i fallet OJ Simpson, där det i relativ mening inte fanns rimligt tvivel om hans skyldighet, men där han ändå släpptes fri för att det inte var absolut uteslutet att han inte var gärningsmannen.
Så kan det gå när vi inte är överens om vilken slags objektivitet vi ska utgå ifrån. Ska vi utgå från en absolut objektivitet kan vi inte döma någon för något brott, eftersom den absoluta objektiviteten, än så länge, inte har visat sig. Den relativa objektiviteten fungerar dock, och skapar en ganska bra ordning, trots att den inte är absolut rättvis utan endast relativt rättvis.
Om det ändå dyker upp individer som hävdar att det finns en absolut objektivitet, trots att den inte finns några bevis för den, skapar det en massa oroligheter i samhället (för att knyta an till trådens ämne) om inte alla individer i samhället, i blindo, väljer att tro på denna absoluta objektivitet. Dyker det upp en annan grupp som påstår att det finns en annan absolut objektivitet, så är grupperna dömda att gräla i evighet, om vilken av deras absoluta objektivitet som är den sanna, absoluta objektiviteten.
Därför kräver en påhittad, absolut objektivitet, diktatur, om inte alla är överens om dess sanning. Därav de relativt stabila sambanden mellan:
teokrati/absolutism ~ diktatur, versus relativism/sekulärism ~ demokrati.
En relativ objektivitet fungerar därför utmärkt i en demokrati och som utgångspunkt för förhandlingar till fred och stabilitet mellan stridande grupper, förutsatt att ingen av grupperna står fast vid tron på en absolut objektivitet.
Slutsats: den relativa objektiviteten är bevisad och den fungerar relativt bra. Den absoluta objektiviteten är inte bevisad och den fungerar, i påhittad form, väldigt illa, om vi inte gör om oss till likriktade robotar eller zoombies.
