Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Är inte det exakt samma sak som etnopluralism, vilket den franska nya högern (framförallt Alain de Benoist, tror jag) lanserade redan på 1980-talet?


Nej, det låter orealistiskt. Att öppna debatten handlar inte så mycket om att presentera bra idéer. De kommer bara att rasist-, fascist- och extremiststämplas av etablissemangets massmedia i alla fall, alldeles oavsett om de i själva verket är helt vettiga, sympatiska och rimliga (vilket etnopluralism eller "samnationalism" förstås är). Vi kommer inte att få någon öppen debatt förrän det nuvarande mediaeetablissemangets monopol på opinionsbildningen definitivt har brutits (vilket tack och lov tycks vara på gång).

Absolut.

Dock har etablissemanget redan sett faran med denna typ av argumentation och har förberett sig genom att försöka förändra definitionen av begreppet "rasism". Till exempel, har Michael Privot från ENAR (European Network Against Racism), börjat tala om "rasism" som att handla om specifikt majoritetsbefolkningens "intolerans" gentemot minoriteter i ett land, snarare än ett begrepp för en allmängiltig intolerans gentemot människor som skiljer sig från den egna etniciteten.

Listigt, genom att man då, om man lyckas, neutraliserar det självklara motargumentet att "tolerans" ska gälla från alla sidor i den rasliga konflikten till att fungera som ett ensidigt vapen gentemot vita, europeiska människor. "Anti-rasism" som ett rasistiskt vapen gentemot vita alltså.

Jag har kommenterat i den nystartade tråden och lägger tonvikt på den praktiska, retoriska aspekten i att kräva LIKABERÄTTIGANDE, som ju är den mångkulturella överideologins grundsats. Att i debatten ständigt falla tillbaka på att det vi kräver inte är sär- utan likabehandling genom att vi ska ha samma rättigheter i Sverige som andra folk har i sina ursprungsområden är MYCKET effektivt.

Det tar udden av anklagelser om hatiska krav på särbehandling att påpeka att man bara är ute efter universell likabehandling. Vi begär inte mer än vi unnar kurder och tibetaner , vilket är sympatiskt och väcker rättvisekänslan hos den som hör debatten.

"Varför är just vi svenskar annorlunda?" är väldigt svårt att besvara för PK-iten.

Om man därtill hotar med RASISTSTÄMPELN ("Är det inte rasistiskt att behandla just svenskarna annorlunda?") så har du en livsfarlig kombination i dagens klimat. Även mångkulturalisterna fruktar den skambeläggande bannbulla som rasistanklagelsen är. Väldigt få av dem framhärdar i att förneka svenskheten när de konfronteras med anklagelser om rasism, även om de skulle vilja. De blir rädda att drabbas av det utanförskap de själva vill dela ut.

Allt detta förutsätter dock att debatten alls får existera - men där den gör det är dessa argument omöjliga att övertrumfa. Så, jo, visst är detta en fruktbar diskussion som förtjänar sin egen tråd.

Motargumentet mot detta motargument är att hänvisa till det globala paradigmet. "Vi lever i en allt gränslösare värld där det inte finns någon enskild majoritetsbefolkning. Att leva kvar i en förgången tid där varje land var sig självt nog inom sina gränser håller inte när vi lever med EU, internet och en framrusande globalisering."

Visst är det i samma anda som etnopluralismen. "Samnationalism" har fördelen att det, som ord, är lättare att omedelbart förstå. Det har en god, ska vi säga "folklig" klang. Det förstås av "den intelligente mannen på gatan", han som -- om jag får råda -- den metapolitiska verksamheten ska nå.

Ordet samnationalism har gammal hävd. Jag har för mig att det lanserades av Per Engdahl. Då menade han förstås det hela i en europeisk kontext.

Så visst kan "eliten" och skitmedia försöka skjuta ner det hela. Men innan de hunnit det har begreppet etablerats.

Högern kontrollerar idag samtalet überhaupt. Det är vår terminologi PK-isterna tvingas förhålla sig till och använda, som antivit, svenskfientlig och svenskvän, samt nu detta med samnationalism. Plus sådant som identitär, etnopluralist och radikalkonservativ. PK-isterna har bara kraftlöshet att komma med i sammanhanget, som interkulturell, rasifiering och annat konfunderande.

Det verkar du ha rätt i. Här har vi en artikel om "samnationalismen" på Nysvenskarnas hemsida:

http://www.nonkonform.se/2011/09/pilkorsare-och-jarngardister-bidrog-till-svensk-nationalism/

Jag har aldrig hävdat att 68-vänstern kom med något särskilt bra och en del i mitt inledningsanförande handlade om att man i spåret av denna rörelse i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt all form av nationell självförnekelse och självspäkelse. Min bisats handlade om att alla reaktioner mot nationalismen inte varit enbart negativa, men i detta fall hävdar jag att man gjort mycket fel och gått för långt. Jag har heller aldrig påstått att det är ett "bra projekt" att slå sönder någon nation eller gemenskap, tvärtom brukar jag framhäva värdet av nationell gemenskap, ett land utan precis det, inklusive Sverige, tar skada.

Egentligen vore det väldigt intressant att höra resonemanget utifrån ett bredare perspektiv, dvs om man är konsekvent med sitt ifrågasättande av etnicitetens deskriptiva värde men också dess normativa. Alltså: gäller det för alla etniciteter eller enbart den svenska? En gissning är att man problematiserar i det landet man bor i, dvs Sverige, men jag ska inte lägga ord i munnen på någon annan.


Ja, och där är jag beredd att hålla med. Men vet inte om de ovan nämnda herrarna håller med mig. Jag betraktar exempelvis inte mig själv som etniskt svensk, däremot som svensk medborgare och del av den svenska nationen.


Men varför skulle en svensk tillhörighet egentligen utesluta en annan? När jag talar om svenskhet på en politisk nivå talar jag främst om medborgarskapet och den svenskhet man (förhoppningsvis) förvärvar genom att vara del av det svenska samhället, kulturen, språket och vanorna. Det handlar väl om olika sorters svenskhet. Samtidigt tillhör jag exempelvis en polsk, ukrainsk och judisk etnicitet baserat på arv även om dessa tillhörigheter betyder mindre för mig eftersom jag lever som svensk och i det svenska samhället och har alltid gjort det. En ny definition av en annan nivå av svenskhet behöver inte utesluta den etniska tillhörigheten, det är, om jag nu ska våga mig på att svara för personerna du nämner.


Det håller jag med om. Etniciteten har dock lite politisk vikt och kanske därför figurerar den inte lika ofta i samtalet, jag vet faktiskt inte. Dessutom har svensk etnicitet det värde som dess medlemmar tillskriver den, varken mer eller mindre. Jag tror inte att det existerar ett objektivt "värde" av någon etnicitet, varken den judiska, polska eller svenska. Men det är självklart upp till var och en att tillskriva dem värde.


Om man ifrågasätter att det överhuvudtaget finns etnicitet så bör man vara konsekvent. Som sagt, jag anser att det finns något sådant som etnicitet även om gränsdragningarna kan vara svåra att göra. Dessutom spelar den relativt lite roll rent politiskt och jag hoppas att den inte kommer göra det i framtiden. Men det innebär inte att man behöver förneka dess vikt och existens för människor.

Men jag ska inte lägga ord i munnen på någon. Jag själv anser att en medborgerlig patriotism (kalla det "ny" svenskhet) behöver inte ersätta någon etnicitet, det är en ny form av tillhörighet som förenklar för de som inte är etniska svenskar att känna tillhörighet och lojalitet med ett land där de inte har rötter. Jag ser inget problem med att etniska tillhörigheter existerar jämte nya tillhörigheter.

Jag kunde inte svara i samma stund som jag fick frågan. Du ser mitt svar ovan. Sedan förstår jag inte vad mitt svar på ett helt annat påstående har att göra med detta? Jag söker inte sympatier utan deltar i diskussioner.

Jag undrar i hur hög utsträckning det är okej för dig att man bejakar sin etniska identitet? Skulle jag, om du fick bestämma, få starta en etnisk förskola/skola? Får jag anställa bara svenskar i mitt företag? Jag vet inte hur mycket libertarian du är i dessa frågor? Hur mycket får man segregera sig helt enkelt (om man skulle vilja det)?

Visst, det låter fint att politiken inte bör lägga sig i eventuella etniska identiter (om folk vill identifiera sig på det sättet), vilket du förespråkar i din bok. Men de facto lägger sig staten i och bestämmer – det är otillåtet att enbart ha en skola för svenskar eller enbart anställa svenskar, d.v.s. staten "tvångsintegrerar" människor. Således får inte dessa identiteter utvecklas organiskt utan de undertrycks av staten. Det vore bra om detta erkändes, i nuläget är ju staten inte "neutral" inför etnicitet, om man säger så.

Hörrö Cwejman trevligt med en medianolla som vågar sig ut i verkligheten.

Men tyvärr så får dina trista rader mig bara till en flashback till dåtid då jag nyttjade produkter av dig och andra med samma tråkiga agenda.

Börja skildra invandringsvansinnet på ett adekvat sätt istället för att smita undan.

Ni alla medialögnare är medskyldiga till alla brott som invandrarna utfört mot det svenska folket,
Fattar du det?

Tack för svaren, som väl var så mycket medhåll och lite mothugg som jag förväntat mig. Du anlägger en resonerande ton där du klokt nog inte tar strid för något som inte går att försvara, samtidigt som du inte direkt går till storms för den svenska folkgruppens rätt att ta plats i debatten.

Tyvärr. Det hade varit uppfriskande med ett kategoriskt fördömande av den talande tystnaden kring svensk etnicitet som kommer från debattörer som själva är ytterst medvetna om sin egen etnicitets betydelse och därmed ser den svenska bättre än självutplånande världsmedborgar-svenskar som mycket väl kan vara ärligt hemmablinda i en etnisk grupptillhörighet som är så given att ett av dess särdrag är att inte låtsas om den.

För visst har etnicitet enorm betydelse i alla politiska system utom en homogen nationalstat (där det ju blir en icke-faktor)! Även i "föregångslandet" USA är ju etnicitet/ras otroligt viktigt som politisk markörer, för att inte tala om i europeisk historia. Redan idag i Sverige finns etniska nätverk i de svenska partiapparaterna, vilket vi förstås kommer få se mer av i framtiden. Liksom sannolikt ett muslimskt intresseparti.

Sedan är ditt resonemang om den svenska etnicitetens relativa värde, som sätts av svenskarna själva, rätt graverande. Om ett folks självbild avgör dess värde, så är ju varje försök från andra etniciteter att undergräva, förringa eller förneka desto allvarligare!

Som jag skrev i ett stycke du hoppade över: Kurdo Baksi vet vad det innebär att försöka utplåna ett folks identitet genom att ifrågasätta dess existens. Kurderna kallades "bergsturkar" - de var inget riktigt folk.

Om den propagandan kallades för försök till "kulturellt folkmord" från de icke-kurdiska turkarna, så är det desto mer förkastligt när Kurdo förnekar den svenskhet som han inte delar genom medborgarskapet. Likaså är Rosenberg och Wolodarski klandervärda när de lägger sig i en annan etnicitets självbild, om det inte är för att uppmuntra den.

Dessa män vet ytterst väl vad det är att vårda och älska ett ursprung och bör därför vara desto snabbare att bejaka det svenska folket om de vill det väl. Göran Rosenberg borde faktiskt inte låtit Jimmie sitta och definiera bort de flesta etniska svenskar med något slags absurt renhetskrav som aldrig skulle appliceras på hans egen etnicitet. Peter Wolodarski borde som etniskt medveten jude göra en poäng av att bejaka den svensk-svenska identiteten, för att visa sina goda avsikter. Liksom Kurdo Baksi borde rasa mot alla försök att upprepa bergsturks-tricket mot sina nya landsmän.

Om de vill oss väl, alltså. Annars får mediakriget rasa vidare med målsättningen att befästa svenskarnas rätt att agera efter sitt eget bästa intresse utan att styras av agendor som inte har det för ögonen. Det innebär inte att etniska icke-svenskar är ointressanta i debatten, tvärtom. Tino Sanandaij, t ex verkar känna en genuin omsorg om det svenska folkets intresse och självklara rätt till Sverige.