Citat:
Ursprungligen postat av sunderling
Den enda sanningen är att rasister inte är lika smarta i huvudet som vi normala människor.
Vad fan är det för fel om man påstår att en svart människa är mindre värd än vi vita.
Ska man ta den här frågan seriöst, så är svaret att rasister ofta inte har intellektuella hinder. Dom är ofta lika smarta/dumma som alla andra. Rasisters avbrott handlar istället oftare om en emotionell oro, en lite neurotisk personlighet - inte i först hand bristande intellekt. De mest fanatiska rasisterna hittar man ofta spår av bipolärt och ADD hos, och många som hamnar på sned kant i samhället (av rent praktiska skäl) är ofta folk med rasistiska sammanhållningar.
(Fas 1: Känslorna i botten)
I botten ligger ofta en slags …. generell frustration angående livet, över saker i livet, folk i livet, känslomässiga svallningar, en bristande förmåga att förstå och hantera livets oändliga vindelgångar och gråzoner. Med åren så sår sådant en känsla av att man vill ”ge igen”, för alla som är (och har varit) så pucko och ’inte fattat’. Rasister brukar kalla detta för 'uppvaknandet', alltså att omgivningen ska 'vakna upp' och se ’hur dumma dom är’ (dvs se hur bra rasisten själv är egentligen, och hur fel det är att folk är så olika, konstiga). Problemets kärna ligger i rasistens svårigheter att hantera vardagen, eller att de i vissa fall haft det svårt och upplevt att omgivningen blundat för detta.
Man anar ett tydligt spår av 'att få visa att man har rätt', av revansch, att 'övervinna'. Det är därför som många rasister ofta är så arroganta, föraktfullt nedlåtande, krigiska, nästan sadistiskt stridslystna. Det är ju extremt sällan man hittar rasister som är snälla, vänliga, sakliga, öppna och bemötande, som lyssnar mer än predikar. Det är resultatet av en personlighet med starka affekter som framkallar det. Saker är antingen skit eller kung, rätt eller fel, allt eller inget, bra eller dåligt, svart eller vitt .. inte mycket 'mitt emellan', inga gråzoner, inget 'göra så gott det går', inget 'nöja sig med det man har'. Ingen känsla för de finare detaljerna i verkligheten, som trots allt är det som binder ihop tillvaron.
(Fas 2: Antagonism, utagerande mot omgivningen)
Sånt här leder inte automatiskt till just rasism, men deras relation till omvärlden går ofta ut på att 'hitta vad som är fel' och 'övervinna' det, övervinna alla som (enligt rasisten) tror dom är så jävla fina och bra (PK). Rasism fungerar precis i dom banorna. Det handlar inte om att göra något åt ett socialt problem, utan det handlar om att rasisten ska övervinna de som påstår motsatsen. Säger man A säger han B, säger man själv B säger han C, säger man själv BC säger han A. Rasism och antagonism, är i princip samma sak. Man angriper omgivningen genom att utelämna allt vad diplomati och förhandling heter, och aggressivt spyr ur sig allt man tycker och känner. Uppskattas detta inte, så skylls det på mottagaren (det brukar heta att dom vågar inte ta debatten, dom måste veta att dom har fel och fegar ur).
(Fas 3: Antagonisten når fotfäste i linjär vetenskap och likatänkande)
Och när detta ändå inte ger den utdelning man tänkt sig, så börjar han leta efter utomstående 'bevis' och hållhakar att använda, mot ’de som låtsas som att allt är bra när det är skit – Pkarna’. Oftast hittar man såna 'bevis' genom andra som tänker lika, nätforum, genom att använda trånga tolkningar av statistik, fyrkantiga överförenklingar, obskyra enskilda undersökningar som ligger längst ner i nån låda på nåt bibliotek. De som hyst rasistiska åsikter ett tag samlar ofta på sig nästan ett mindre bibliotek med källhänvisningar till 'bevis' som de använder att slänga i ansiktet på folk. Man ser sig själv som informerad, kritiskt tänkande och alla andra som undermåliga, lallande, opraktiska idioter.
Detta handlar förstås inte om att rasisten faktiskt är informerad, eller har ägnat sig många långa år av studier och praktisk erfarenhet och förstår t.ex. hur mätbegreppet IQ fungerar, eller hur människans varseblivning faktiskt fungerar. Rasisten har istället bara hittat dokument som verkar styrka en tankegång i en viss riktning som gynnar rasisten. Om detta stämmer med verkligheten eller inte, om det har någon faktisk relevans alls, det har rasisten inte den minsta kunskap i att bedöma. Men det behövs ju inte heller, för rasistens ”bevisning” består inte av kunskap och erfarenhet, utan istället av indicier, av lösryckta indikationer som serie-kopplas, som ska blända sällskapet tycka att det är mer troligt att rasisten har rätt än inte. Det räcker med att det inte går att avvisas i en vardaglig debatt-situation.
Som vi vet (fas 1) så är rasisten i första hand ute efter hämnas, att vara motvalls, än att sprida upplysning. Han försöker inte förstå, är inte fördomsfri och opartisk, han söker inte efter belägg för motsatsen t.ex. Han ser ju bevis och belägg som 'ammunition', så ’varför söka upp ammunition till fienden’ tänker han. Han är inte ute efter kunskap. Men han blir ofta duktig agitator och talare i Fas 3, för det hjälper honom att trycka till PK-are oliktänkande.
(Fas 4: Pragmatiken blir självupprättelse)
Rasisten anlägger snart ett analytiskt tänkande, som påminner mest om en matematiker/ekonom, en linjär felsökare. Han drar grova linjer, statiska linjära mönster, likt byggnadsritningar, mekano. Han borrar sig in i den praktiska verklighetens tilltänkta praktiska rötter. Men han utelämnar människans natur, och de oändligt komplicerade sociala samspelen och interaktionerna som faktiskt ligger till grund för människans olika angelägenheter. T.ex. om han hittar belägg för att afrikaner i Sverige våldtar, så tänker han likt en matematiker/ekonom att om man tar bort afrikanerna så förvinner våldtäkterna. Men så enkelt är det inte. Han tänker att om invandrare kostar pengar, så minskar man detta genom att inte ta emot invandrare. Så enkelt är det inte heller.
Folk frågar honom ibland ”hur skulle du vilja att det var? att det såg ut i Sverige?”. Som svar får man abstrakta ord och meningar; typ ”skicka ut alla invandrare” eller annat uttänkta svar, verbala svar som inte har någon motsvarighet i verkligheten. Man slås av hur abstrakta och kraftlösa bemötanden rasisten kommer med när han får den frågan. Sverige har ju aldrig sett ut så som det rasisten säger sig sakna, eller försvara. Så rasisten har inga passionerade svar på vad han vill försvara eller uppnå, och förklaringen till det ligger i att han är antagonist (se fas 1). Precis som hos mobbare, så ligger inte fokus på att skapa eller upprätthålla, utan fokus ligger på att underkänna andra, att klaga, undervärdera, sätta sig över, underkänna, håna osv. Det är därför han gör som han gör, men inte har någon passion över vad han vill uppnå med det. Det är antagonismen i sig själv, som är målet; inte bevarandet av arvsmassa eller sånt bjäfs.
(Fas 5: Misskrediterande av det normala)
Hjälper inte detta, så försöker rasisten svartmåla de oönskade, genom att framställa dem som annorlunda varelser, av lägre fysisk kvalitet, lägre intelligens, lägre förmåga till förändring och anpassning osv. Givetvis söker man med ljus och lykta efter vetenskapliga belägg på detta med. Man har alltså sin åsikt klar redan innan man söker belägg för det. Rasister säger gärna att deras åsikter kommer ifrån vad de sett/upplevt/läst sig till. Men så är det i princip aldrig. Undersöker man hur det kommer sig att han sökt sig till just detta, så ser man tydligt att rasisten bokstavligen sökt sig fram till sina belägg och ståndpunkter. Förklaringen till detta, återigen, är att man vill trycka till omgivningen, som en slags sublim nemesis, och hur svårt man har för människors olikheter (se fas 1).
Senare faser, typ Fas 6, är att rasisten upplever att trots alla hans ansträngningar, alla hans förklaringar och 'bevis', så är folk för dumma i huvet för att lyssna och fatta. Då måste han ta ansvaret för att 'rädda vår tillvaro' själv, och det gör man genom att ta makten i regeringen. När man väl fått starkt fotfäste i regeringen, så agerar man för att manövrera ut andra parter så att man själv kan bestämma det man redan vet är rätt (som ingen annan fattar). Allt, för att 'vårt folk inte ska gå under' eller liknande inre scenarion. Den livsförbittrade vedersakaren har vid det här laget börjat tänka att han redan från början försvarat den egentliga sanningen - hans egna inre sanning - och han har börjat fantisera om en paradis-värld baserat på detta.
Nästa Fas, är att sätta plan ”försvaret av vårt blod” till verket. Sker först genom juridisk diskriminering, följt av etnisk deportation och mindre etnisk rensning, men eskalerar snart till militära aktioner. Man måste nämligen slå ut framtida hot mot Sverige och förhindra att sånt här händer igen, hot som ligger på utländsk jurisdiktion. Andra nationer är ju 'för dumma' för att fatta sånt här, vilket bevisas av att dom vägrar samarbeta. De militära aktionerna blir dessutom nödvändiga, när andra nationer kommer att förklara diplomatiska dödlägen mot Sverige. Första krigsförklaringen brukar komma rätt snart. Om inte från utlandet, så kommer krigsförklaringen från Sverige, för vi kommer att ha rejält tufft i och med de ekonomiska/politiska bojkotter och handelsembargon vi åker på. Snart måste vi ta av andras resurser för att överleva, och då drar vi på oss ännu fler fiender. Snart, har vi ånyo ett fler-nationskrig på europeisk mark.
Om kriget börjar förloras, kommer rasisten att uppleva det som om han besegras av de som slåss utan att fatta ett skit. Världen faller samman inuti honom, hoppet om paradis äts upp av PKarnas arméer, golvet ger vika under hans fötter. Han vägrar 'ge upp' inför detta orättfärdiga osanna, och hellre ända sitt liv hellre än att uppleva den förvirrande inre plågan och skammen.
Så, rasism är oftast resultatet av en emotionell neuros eller störning, snarare än intellektuella svårigheter. Jfr här
https://www.flashback.org/t1380168.