Citat:
Ursprungligen postat av daniel_andersso
Halvt OT, men du skriver att Karlssons betydligt yngre syster var den enda som brydde sig om hans försvinnande. Undrar hur gammal systern var vid tillfället och om hon var minderårig, vem som hade vårdnaden? Och Karlssons föräldrar, var de inte i livet?
Sedan kan jag bara instämma i vad tidigare har skrivits, det är ett oerhört skumt fall detta, och ett enda mysterium vad som egentligen hände denna dag. Jag lutade först spontant mot en bilolycka, där eventuellt även Hymme Lundqvist gått åt, men stämmer uppgifterna med mannen i Karlssons lägenhet så kan den teorin nog strykas helt.
Ja denna ganska mycket yngre syster var den enda som brydde sig om sin brors försvinnande konstigt nog! Vid denna tid var man myndig vid 21 års ålder. Hon var t.o.m. minderårig även efter dagens motto räknat då myndighetsåldern ju är 18 år.
Nej detta var inte en olycka! Jag berättade om just detta med den okände mannen i Gay Roger Karlssons lägenhet iklädd broderrns tröja för ett par personer. Jag frågade vad de trodde detta betydde? Båda svarade de att denna man bar Karlssons tröja därför att han
visste att Karlsson aldrig skulle mera använda denna. Alltså Gay Roger Karlsson var död. Just detta med tröjan gjorde att hon blev
mycket rädd och ville därifrån.
Detta med föräldrar, vårdnaden om systern, broderns personliga förhållanden etc. är
mycket känsligt. Det är ej heller någon trevlig berättelse. Jag vill låta henne helt och hållet bestämma om hon vill ha detta omnämnt på nätet?
Ingen brydde sig faktiskt om denne unge mans försvinnande - förutom denna unga syster. Ja jag vet att det hela låter otroligt men det förhöll sig faktiskt så! Vi får också ha i åtanke att detta utspelade sig 1965 och på det sätt som detta fall sköttes (ja jag vill kalla det missköttes något rent otrolig) skulle det inte kunna ha blivit gjort år 2009.
Det var hon som vände sig till polisen. Hon var rädd och osäker samt att polisen inte var överdrivet intresserade. Ingen vuxen fanns med utan allt fick denna unga flicka sköta själv. Dessa fick ett s/v foto av henne på sin bror. Detta skulle hon få tillbaka men fotot bara "försvann" det också.
Vid vårt mycket långa telefonsamtal så var det hon berättade otroligt intressant. Det som kanske gjorde starkast intryck på mig var hennes sista möte med sin bror.
Hon hade som sagt vad varit på bio denna dag - troligtvis måndagen den 26 juli eller tisdsagen den 27 juli 1965. När hon går där på trottoaren så hör hon hur en bil sakta kör vid hennes sida. Bilen har då kommit från Brämaregården eller Hisingsbron. När hon tittar upp så ser hon brodern sitta bakom ratten i bilen med Dahlsjö på passagerarsätet. Det är nu som för första och enda gången ser denna idag mytomomspunna duvblå PV. Hon visste inte ens om bilens existens förrän hon fick se den.
Brodern är som vanligt. Glad och öppen till sättet skulle han tydligen ha varit. Han frågar systern ett par gånger, om hon vill att de skulle köra henne hem. Eftersom det var fint väder föredrog hon att gå hem själv. Dessutom visste hon att brodern inte hade något körkort. Därefter startar Karlsson bilen med en rivstart. Han vänder bilen och kör sedan återigen i riktning mot Brämaregården eller Hisingsbron. Hon följer bilen med blicken. Hon märker hur brodern växlar när O 19920 får fart. Tyvärr kunde hon inte avgöra om det var över bron de körde eller åt Brämaregården.
Detta hennes sista möte med brodern hade hon gått och tänkt på nu i hela 44 år! Mötet hade etsat sig fast i hennes minne och mindes klart och tydligt detta möte som om det hade skett igår!
Hon berättade att hon ibland brukar gå till en minneslund eftersom det inte finns en grav att gå till.
Bland det vidrigaste och mest tragiska som finns är just detta att
aldrig kunna få ett avslut!