Världens bästa dikt?

Louise Labé (c:a 1524-1566)

Sonett

Jag lever och jag dör, jag drunknar och jag brinner,
än är jag het som eld, än kall som is,
mitt liv är som en storm och som en sakta bris,
i glädjen gömd jag många sorger finner.

Jag skrattar medan mina tårar rinner,
vart nöje plågar mig på alla vis,
jag grönskar plötsligt fastän torr som ris,
ju större min förlust dess mer jag vinner.

Så nyckfullt tycks mig Amors välde vara:
då jag har funnit mig som mest betryckt
han fört mig oförmodat utom fara.

Men då jag trodde allt var glädje bara,
och att jag stod på lyckans tinne tryggt,
till sorg från sällhet blev på nytt jag ryckt.

Li Po (701-762)

Ensam drickande under månen

Mol allena läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner,
men sedan blev jag full och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod!

Sven Lidman (1882-1960)

Det finns blott ett i världen som jag rädes:
att känna åldern nalkas och inom mig växa -
ett något, kallt och hårt och isande, som slår
med vanmakt och förlamning våra hjärtan:

att känna dagen taga av och blodet mattas
och nattens skuggor sträcka sina armar
mot det som var vår ungdoms ljus,
den höga lustträdgård, som livet fyllde
med ständigt friska, spirande och unga
dagsstänkta blommor.

Som kvinnans sköte bär dess kärleks frukt,
så växer obönhörligt fordrande inom oss
den aldrig önskade, den hårda,
av köldens lagar bundna ålderdomen.

Du makt, du hårda tid som allt föröder,
låt uret stanna, låt den hårda mätarn
förgäta oss och skänka detta arma liv
ännu en dag av hög och darrande
och överjordisk glans.

Jag är så ung ännu - var mild du hårda tid,
mot detta barn som längtar att få vara
ett barn ännu och få förälskat le
mot sol och stjärnor och den ljuva jorden.

Bertil Malmberg (1889-1958)


Ord mot det tomma

I

Var klingar nu ditt friska skratt?
Vår fröjd var snabb. Vår dag var kort.
Du kom, du lyste och gick bort.
Så blev det kväll och natt.
Det blev så tyst som aldrig förr.
Jag låste tigande min dörr.
En skörd av gamla, gula brev
mitt enda sällskap blev.

Och väggens nötta klocka slog,
och i den svala månens sken
en våg av gungande syren
igenom fönstret drog.
Jag viskade i nattens stund:
O trånad, stanna på min mun!
Och till mitt svårmods fjärilsliv
jag viskade: Förbliv!

Min dag är slut. Min natt är här.
Dess klara skymning kom helt nyss
och rörde med sin svala kyss
mitt snyftande begär -
och rörde med syreners doft
vid mina minnens mörka stoft:
nu brinner det i måneljus
som brustet pärlegrus.

Vad var min första ungdoms liv?
En gryning och en sommardag?
En stråles flyende behag?
En lek, ett tidsfördriv?
Vad var det liv som lyste kort?
Det var en svala, som flög bort.
Vad var det liv som slocknar nu?
Mitt unga liv var du.

II

Här är stilla. Här är vår.
Här är doft av hennes hår.
Här i gräset ser jag hennes
lätta fötters fina spår.
Vinden somnar från sin dans,
och i lövens gröna krans
brinner stjärnan med ett spännes
gyllene och svala glans.
Vad är löftets kraft, då vi förspridas
och som blad i vinden skiljas åt?
Allt som gavs skall åter genomlidas,
älskade, i gråt.

Rymden drömmer, blå och stor.
Träden knoppas. Mullen gror.
Och jag skådar i en källas
bottenlösa pärlemor.
Tyst jag ler, som ingen ler,
och jag ser vad ingen ser,
och jag känner, hur det kvällas
över jorden mer och mer.
Vandrar du på obekanta banor?
Doftar ännu solen ur ditt hår?
Eller sjunga liksom fjärran svanor
dina unga år?

Gérard de Nerval (1808-1855)

En Luxembourg-allé

Hon kom och försvann i det tomma.
Som fågelflykt var hennes gång.
I handen en skimrande blomma,
på läppen en fladdrande sång.

Hon är väl i världen den enda,
vars hjärta mitt gensvar fick...
I mitt mörker kunde hon tända
ett ljus med en enda blick!

Men nej - min ungdoms hägring
försvunnit. O ljuvhet, farväl!
O, doft av kvinna och fägring...
Men lyckan har flytt från min själ.

Johan Nybom (1815-1889)


Dithyramb

Fatta kristallen,
Eldige yngling!
Stänk öfver harpans
Glittrande guld
Glödande drufvans
Frustande perlor, -
Sjung och var glad!
Klinga med bröder
Varmt för din flicka,
Kläd uti vällust-
Domnande toner
Kärlekens svärmiskt
Ljufva idyll,
Hur du i saligt
Bäfvande trånad
Vandrade ofta
Vid hennes sida
Kring i de dunkla
Parkernas frid;
Lekte kring henne,
Bi kring sin blomma,
Medan i trädens
Ångande kronor
Lockade kärligt
Maka sin make,
Luna ur glesa
Nattmoln sig bröt
Och med sitt milda
Trånande öga
Signade huldrikt
Hjertan, som brunno
Blott för hvarandra,
Ljuft såsom toner
Smälte tillsamman,
Själ uti själ!
Sjung om den första
Segertriumfen,
När hon berusad
Sjönk till ditt hjerta,
Och ifrån skuldran
Klädningens gaz,
Lätt som ett luftigt,
Darrande månsken,
Sänkte sig ödmjukt
Ned för din blick,
Och dina armar
Bäddade brudsäng
Varmt åt den hulda,
Svärmiska flickan,
Der hon de blyga
Kindernas purpur,
Der hon de hvita
Formernas snö
Lade i stilla
Offrande kärlek,
Och uti blicken
Trånad och vemod,
Och uppå läppen
Yrande löjen
Kysstes som dufvor,
Dogo i fröjd,
Blott för att åter
Gladare uppstå,
Varmare brinna,
Skönare dö.
Fatta kristallen,
Eldige yngling!
Klinga med bröder
Varmt för hvar broder,
Blås från hans hjerta
Hvarje bekymmer,
Som med sitt svepdok
Höljer hans verld!
Icke få sorgens
Gnagande matkar
Frossande suga
Ungdomens blomkalk: -
Dränk dem i harpklang,
Dränk dem i vin!
Konsten att lefva
Sångmön oss lärde,
När hon oss gaf det
Herrliga budet:
Plocka du yngling
Njutningens guldfrukt
Af hvar minut, som
Flyr i din famn!
Skämta vid bägarn,
Skalkas med tärnan;
Då hasta åren,
Lätta som fjärlar,
Fram mot sitt mål;
Och när den sista
Aftonen kommer,
Räds icke döden:
Dö som du lefvat,
Fatta pokalen
Ännu en gång, -
Somna i kärlek
Och dö uti sång!

Pierre de Ronsard (1524-1585)


Min kära, var morgon en ros så röd
sig öppnar vid solens varma glöd
och visar sin skönhet skära.
Och om aftonen, när du till sängs vill gå,
hennes färg och doft är än ljuvare då -
hon är lik dig själv, min kära.

Men ack, hennes kronblad faller av,
hennes skönhet, som hon åt världen gav,
försvinner som aska försvinner.
O grymma tid! vad vi älskat här
inför våra ögon din makt förtär -
och snabbt våra liv förrinner.

Letty Steenstrup

Bara för din skull
lärde jag mig franska.
Bara för din skull
gick jag på jazzbalett.
För din skull, min konung
plöjde jag genom
hyllmetrar med klassiker.
För din skull, min gud,
vågade jag mig upp på en häst.

Ja, för din skull
du som var mål och mening,
odlade jag själ och kropp.
Och när du äntligen
blev mig varse
hade jag blivit så klok
att jag tyckte
du var just inget att ha.

Klok, bildad och vältrimmad
går jag ensam hem.

Paul Verlaine (1844-1896)


En kvinna står på knä - blott
Kärlek vet
vad tjänst hon utför - och sin
hemlighet
för himmel och för Kärleks öga visar.
En vacker stjärt en Skönhets
spegel är
med kurvors rundning och behag
och när
den lust som mannens ord och öga
prisar.
O stjärtars stjärt: dig vare ära,
pris och lov!

tror det var siw widerberg

håller med, korta ,träffande och koncisa dikter är bättre än svårtydda epos

en stjärt, en fjärt
en fläkt så stark
att lusten försvann med vindens fart

Såg att Chanson de la plus haute tour citerades på engelska ovan - den är väl värd att citeras på franska också. Håll till godo.

Oisive jeunesse
À tout asservie,
Par délicatesse
J'ai perdu ma vie.
Ah ! Que le temps vienne
Où les coeurs s'éprennent.

Je me suis dit : laisse,
Et qu'on ne te voie :
Et sans la promesse
De plus hautes joies.
Que rien ne t'arrête,
Auguste retraite.

J'ai tant fait patience
Qu'à jamais j'oublie ;
Craintes et souffrances
Au cieux sont parties.
Et la soif malsaine
Obscurcit mes veines.

Ainsi la Prairie
À l'oubli livrée,
Grandie, et fleurie
D'encens et d'ivraies
Au bourdon farouche
De cent sales mouches.

Ah ! Mille veuvages
De la si pauvre âme
Qui n'a que l'image
De la Notre-Dame !
Est-ce que l'on prie
La Vierge Marie ?

Oisive jeunesse
À tout asservie,
Par délicatesse
J'ai perdu ma vie.
Ah ! Que le temps vienne
Où les coeurs s'éprennent !