För ett par år sedan tillbringade jag en vecka framför datorn med att enbart skriva av dikter från olika böcker, här följer ett urval (för er som är nya FB-medlemmar så har jag skrivit mina tio engelska favoritdikter i tråden 'Test: English poetry', tror jag döpte tråden till det).
Erik Lindorm (1889-1941)
Skuggad av döden
Vart mina vägar bära
snuddar mig döden nära.
Fastän solskenet duggar
friskt ur det molnljusa blå,
tanken på döden skuggar
över min panna ändå.
Ögonblicken som smyga,
timmarna som förflyga
bakom min rygg med brutna
vingar som fladdrat yrt,
allt som skall bli mitt förflutna
är mig älskat och dyrt.
Allt vill jag famna och fånga:
grönskande ängars ånga,
solens fallande strimma,
vinden som doftar och drar.
Helig blir mig var timma
som jag får vara kvar.
Minnets slav
Du tog så mycket med dig, när du gick,
mitt ljusa vemod, gnistan i min blick,
mitt klara skratt, mitt fladdrande humör
och allt jag trodde på och stridde för.
Nu åren gå. Jag lever som jag kan.
I ångest mognade jag brått till man,
men dig kan jag dock aldrig komma ifrån,
fast jag har tänkt på dig i köld och hån.
Jag sölar ner dig i min fantasi,
jag slår ditt minne för att bli dig fri,
men hur jag höljer dig i skymf och skam,
din renhet genom smutsen strålar fram.
Du skuggar mig, du värker i mitt bröst,
jag går och bär på klangen i din röst.
Vad skall jag göra för att komma loss,
hur slita navelsträngen mellan oss?
Jag tigger ej att du skall bli mig när,
att glömma, glömma endast jag begär.
Jag vet att jag skall aldrig andas fritt
förrän jag blir ditt tunga minne kvitt.
Väckelse
Jag kan ej se hur människorna gå
och låta dagarna mot döden rusa,
hur liksom blinda tiggare de stå,
fast ögonblicken lätt som svalor susa
och dagarna som tunga örnar brusa
högt över dem i stolt och festlig färd.
Jag kan ej höra människorna tala
om det som fyller deras lilla värld.
Jag ville ruska dem ur denna dvala,
jag ville tigga dem på knä, jag ville tala
om stjärnorna, om själarna, om döden,
om storheten i deras egna öden,
om skönheten och högheten i allt,
i jorden, solarna och människans gestalt.
Den store trollkarlen
De levande som jag har runt omkring,
de säga mig just ingenting.
Mig deras ögon äro inga gruvor.
De sladdra mest om väderlek och snuvor.
Hur illa handskas de med livets lån!
De gå och ruttna inifrån,
de snaska efter ätbart tills i synen
de bära smutsiga och snåla trynen.
Men döden han är alltid frisk och sträng.
Han vädrar kvalmet ur vår säng.
På släta drag en upphöjd mask han trycker,
en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.
Den levande jag knappast ser och hör,
men bara döden honom rör
han sätter mina sinnen starkt i svingning
och själens klockor hålla minnesringning.
Därför, o pladdrare, jag har fördrag
med dig vid tanken, att en dag
din sega svada evigt är förrunnen
och döden skall dig torka ren om munnen.
Tortyr
Nervernas nålar sticka
och hårt slå pulsarnas hamrar,
men ändå icke de spricka,
mitt huvuds pinokamrar.
Det rider en midnattsande
sin marritt på mitt bröst
och lockar med sövande röst:
"Drömlöst skall du få sova,
vaggad till vila sakta,
om bara du vill mig lova
att dagens ljus förakta.
Jag löser ur sängens sträckbänk
din möra, ledbrutna kropp,
jag låter dig andas opp.
Men först skall du hata dagen,
som skiner, larmar och skriker
och rungar av hammarslagen
från tjutande fabriker.
Din dröm, ditt verk och din dådlust
åt mig blott anförtro,
så skall du få lugn och ro.
Dagen är snabb, förgänglig,
och mörkret sig stort skall växa.
All strävan är fåfänglig,
vad än profeter käxa.
Hölj dig i bitter tystnad,
blås ut ditt halvbrunna ljus
och bomma till ditt hus.
Skjut du kakelugnsspjället
och sätt dig i mjukaste stolen.
Det är bättre i stället
för ävlan under solen.
Då skall du djupt få sova,
då stannar grubblets borr,
och pannan blir lugn och torr."
Jag vrider mig och stönar
med sammanpressade tänder:
"Sannerligen, du lönar
mig med fulla händer.
Väl frestar mig klenoden,
men lösen är mig för tung,
och jag är ännu för ung.
Du kan mig sönderbända
till slut på ditt plågoläger.
Jag dukar under, kanhända,
och gör allt vad du säger.
Och jag skall bespotta ljuset,
förmörkad och feberyr
genom din långa tortyr.
Men tills du hunnit piska
min sista kraft ur kroppen,
jag dricka vill av det friska
ljuset till sista droppen.
Jag är ju bara en människa,
som snart skall till mörkret bort,
och ljuset är så kort."
Erik Lindorm (1889-1941)
Skuggad av döden
Vart mina vägar bära
snuddar mig döden nära.
Fastän solskenet duggar
friskt ur det molnljusa blå,
tanken på döden skuggar
över min panna ändå.
Ögonblicken som smyga,
timmarna som förflyga
bakom min rygg med brutna
vingar som fladdrat yrt,
allt som skall bli mitt förflutna
är mig älskat och dyrt.
Allt vill jag famna och fånga:
grönskande ängars ånga,
solens fallande strimma,
vinden som doftar och drar.
Helig blir mig var timma
som jag får vara kvar.
Minnets slav
Du tog så mycket med dig, när du gick,
mitt ljusa vemod, gnistan i min blick,
mitt klara skratt, mitt fladdrande humör
och allt jag trodde på och stridde för.
Nu åren gå. Jag lever som jag kan.
I ångest mognade jag brått till man,
men dig kan jag dock aldrig komma ifrån,
fast jag har tänkt på dig i köld och hån.
Jag sölar ner dig i min fantasi,
jag slår ditt minne för att bli dig fri,
men hur jag höljer dig i skymf och skam,
din renhet genom smutsen strålar fram.
Du skuggar mig, du värker i mitt bröst,
jag går och bär på klangen i din röst.
Vad skall jag göra för att komma loss,
hur slita navelsträngen mellan oss?
Jag tigger ej att du skall bli mig när,
att glömma, glömma endast jag begär.
Jag vet att jag skall aldrig andas fritt
förrän jag blir ditt tunga minne kvitt.
Väckelse
Jag kan ej se hur människorna gå
och låta dagarna mot döden rusa,
hur liksom blinda tiggare de stå,
fast ögonblicken lätt som svalor susa
och dagarna som tunga örnar brusa
högt över dem i stolt och festlig färd.
Jag kan ej höra människorna tala
om det som fyller deras lilla värld.
Jag ville ruska dem ur denna dvala,
jag ville tigga dem på knä, jag ville tala
om stjärnorna, om själarna, om döden,
om storheten i deras egna öden,
om skönheten och högheten i allt,
i jorden, solarna och människans gestalt.
Den store trollkarlen
De levande som jag har runt omkring,
de säga mig just ingenting.
Mig deras ögon äro inga gruvor.
De sladdra mest om väderlek och snuvor.
Hur illa handskas de med livets lån!
De gå och ruttna inifrån,
de snaska efter ätbart tills i synen
de bära smutsiga och snåla trynen.
Men döden han är alltid frisk och sträng.
Han vädrar kvalmet ur vår säng.
På släta drag en upphöjd mask han trycker,
en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.
Den levande jag knappast ser och hör,
men bara döden honom rör
han sätter mina sinnen starkt i svingning
och själens klockor hålla minnesringning.
Därför, o pladdrare, jag har fördrag
med dig vid tanken, att en dag
din sega svada evigt är förrunnen
och döden skall dig torka ren om munnen.
Tortyr
Nervernas nålar sticka
och hårt slå pulsarnas hamrar,
men ändå icke de spricka,
mitt huvuds pinokamrar.
Det rider en midnattsande
sin marritt på mitt bröst
och lockar med sövande röst:
"Drömlöst skall du få sova,
vaggad till vila sakta,
om bara du vill mig lova
att dagens ljus förakta.
Jag löser ur sängens sträckbänk
din möra, ledbrutna kropp,
jag låter dig andas opp.
Men först skall du hata dagen,
som skiner, larmar och skriker
och rungar av hammarslagen
från tjutande fabriker.
Din dröm, ditt verk och din dådlust
åt mig blott anförtro,
så skall du få lugn och ro.
Dagen är snabb, förgänglig,
och mörkret sig stort skall växa.
All strävan är fåfänglig,
vad än profeter käxa.
Hölj dig i bitter tystnad,
blås ut ditt halvbrunna ljus
och bomma till ditt hus.
Skjut du kakelugnsspjället
och sätt dig i mjukaste stolen.
Det är bättre i stället
för ävlan under solen.
Då skall du djupt få sova,
då stannar grubblets borr,
och pannan blir lugn och torr."
Jag vrider mig och stönar
med sammanpressade tänder:
"Sannerligen, du lönar
mig med fulla händer.
Väl frestar mig klenoden,
men lösen är mig för tung,
och jag är ännu för ung.
Du kan mig sönderbända
till slut på ditt plågoläger.
Jag dukar under, kanhända,
och gör allt vad du säger.
Och jag skall bespotta ljuset,
förmörkad och feberyr
genom din långa tortyr.
Men tills du hunnit piska
min sista kraft ur kroppen,
jag dricka vill av det friska
ljuset till sista droppen.
Jag är ju bara en människa,
som snart skall till mörkret bort,
och ljuset är så kort."