Världens bästa dikt?

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Här är hela texten


Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

text Dan Andersson musik Gunde Johansson

Världens i mitt tycke bästa dikt är "Ad Finem" av Ella Wheeler Wilcox. Dock är jag inte så värst bevandrad inom lyriken. Jag har dock läst och njutit av både Walt Whitman och Stephen Crane.

Ad Finem

On the white throat of the useless passion
That scorched my soul with its burning breath
I clutched my fingers in murderous fashion,
And gathered them close in a grip of death;
For why should I fan, or feed with fuel,
A love that showed me but blank despair?
So my hold was firm, and my grasp was cruel-
I meant to strangle it then and there!

I thought it was dead. But with no warning,
It rose from its grave last night, and came
And stood by my bed till the early morning,
And over and over it spoke your name.
Its throat was red where my hands had held it;
It burned my brow with its scorching breath;
And I said, the moment my eyes beheld it,
"A love like this can know no death."

For just one kiss that your lips have given
In the lost and beautiful past to me,
I would gladly barter my hopes of Heaven
And all bliss of Eternity.
For never a joy are the angels keeping,
To lay at me feet in Paradise,
Like that of into your strong arms creeping,
And looking into your love-lit eyes.

I know, in the way that sins are reckonned,
This thought is a sin of the deepest dye;
But I know, too, if an angel beckoned,
Standing close by the Throne on High,
And you adown, by the gates infernal,
Should open your loving arms and smile,
I would turn my back on things supernal,
To lie on your breast a little while.

To know for an hour you were mine completely-
Mine in body and soul, my own-
I would bear unending tortures sweetly,
With not a murmur and not a moan.
A lighter sin or a lesser error
Might change through hope or fear divine;
But there is no fear, and hell has no terror,
To change or alter a love like mine.

Det är omöjligt att välja ut en favoritdikt. Av det hundratal bra dikter jag har på min dator, har jag valt ut 5 stycken. Wilcox råkar vara en av mina favoriter. Jag har valt en annan dikt från samma bok som Ad Finem (Poems of Passion).

Ella Wheeler Wilcox (1850-1919)

Solitude

Laugh, and the world laughs with you;
Weep, and you weep alone.
For the sad old earth must borrow its mirth,
But has trouble enough of its own.
Sing, and the hills will answer;
Sigh, it is lost on the air.
The echoes bound to a joyful sound,
But shrink from voicing care.

Rejoice, and men will seek you;
Grieve, and they turn and go.
They want full measure of all your pleasure,
But they do not need your woe.
Be glad, and your friends are many;
Be sad, and you lose them all.
There are none to decline your nectared wine,
But alone you must drink life's gall.

Feast, and your halls are crowded;
Fast, and the world goes by.
Succeed and give, and it helps you live,
But no man can help you die.
There is room in the halls of pleasure
For a long and lordly train,
But one by one we must all file on
Through the narrow aisles of pain.

Algernon Charles Swinburne (1837-1909)

Love and Sleep

Lying asleep between the strokes of night
I saw my love lean over my sad bed,
Pale as the duskiest lily's leaf or head,
Smooth-skinned and dark, with bare throat made to bite,
Too wan for blushing and too warm for white,
But perfect-coloured without white or red.
And her lips opened amorously, and said-
I wist not what, saving one word-Delight.

And all her face was honey to my mouh,
And all her body pasture to mine eyes;
The long lithe arms and hotter hands than fire,
The quivering flanks, hair smelling of the south,
The bright light feet, the splendid supple thighs
And glittering eyelids of my soul's desire.

George Wither (1588-1667)

Shall I, Wasting in Despair

Shall I, wasting in despair,
Die because a woman's fair?
Or make pale my cheeks with care
'Cause another's rosy are?
Be she fairer than the day
Or the flowery meads in May-
If she think not well of me,
What care I how fair she be?

Shall my silly heart be pined
'Cause I see a woman kind;
Or a well disposèd nature
Joinèd with a lovely feature?
Be she meeker, kinder, than
Turtle-dove or pelican,
If she be not so to me,
What care I how kind she be?

Shall a woman's virtues move
Me to perish for her love?
Or her well-deservings known
Make me quite forget mine own?
Be she with that goodness blest
Which may merit name of Best;
If she be not such to me,
What care I how good she be?

'Cause her fortune seems too high,
Shall I play fool and die?
She that bears a noble mind,
If not outward helps she find,
Thinks what with them he would do
That without them dares her woo;
And unless that mind I see,
What care I how great she be?

Great or good, or kind or fair,
I will ne'er the more despair;
If she love me, this believe,
I will die ere she shall grieve;
If she slight me when I woo,
I can scorn and let her go;
For if she be not for me,
What care I for whom she be?

Thomas Carew (1595?-1645?)

To His Inconstant Mistress

When thou, poor Excommunicate
From all the joys of Love, shalt see
The full reward and glorious fate
Which my strong faith shall purchase me,
Then curse thine own inconstancy!

A fairer hand than thine shall cure
That heart which thy false oaths did wound;
And to my soul a soul more pure
Than thine shall by Love's hand be bound,
And both with equal glory crown'd.

Then shalt thou weep, entreat, complain
To Love, as I did once to thee;
When all thy tears shall be as vain
As mine were then: for thou shalt be
Damn'd for thy false apostasy.

Charles Baudelaire (1821-1867)

Kadavret

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn.
Så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred,
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust,
ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Baudelaire glömde jag..."Kadavret" är fantastisk. Gillar egentligen det mesta han skrivit, men en av hans bästa måste vara:

You, Whom I Worship...

You, whom I worship as night's firmament,
Urn of sorrow, beatiful and silent;
I love you more, because you turn away from me
Adorning night, but, with large irony
Rather increase the absolute blue space
Which alienates the sky from my embrace.

I leap to your attack, climb in assault
Like corpseworms feeding nimbly in the vault,
And cherish you, relentless, cruel beast
Till that last coldness which delights me best.

THE TYGER

Tyger Tyger, burning bright,
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry

In what distant deeps or skies.
Burnt the fire of thine eyes!
On what wings dare he aspire?
What the hand, dare sieze the fire!

And what shoulder, & what art.
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand! & what dread feet!

What the hammer! what the chain,
In what furnace was thy brain
What the anvil, what dread grasp,
Dare its deadly terrors clasp!

When the stars threw down their spear
And water'd heaven with their tears:
Did he smile his work to see
Did he who made the Lamb make thee!

Tyger Tyger burning bright,
In the forests of the night:
What immortal hand or eye,
Dare frame thy fearful symmetry.


William Blake

The Tyger är bra. Av någon anledning sitter första strofen, samt hela Garden of Love, inetsade i hjärnan på mig. Kommer inte ihåg om jag var tvungen att lära mig dem utantill i skolan.

The Garden of Love

I went to the Garden of Love,
And saw what I never had seen:
A Chapel was built in the midst,
Where I used to play on the green.

And the gates of this Chapel were shut,
And "Thou shalt not" writ over the door;
So I turn'd to the Garden of Love
That so many sweet flowers bore;

And I saw it was filled with graves,
And tomb-stones where flowers should be;
And priests in black gowns were walking their rounds,
And binding with briars my joys & desires.

Den enda dikt jag kan utantill (förutom en del av "The Raven") är en dikt av H.P. Lovecraft som jag inte känner till namnet på:

'Tis a grove-circled dwelling
set close to a hill,
Where the branches are telling
strange legends of ill.
Over timbers so old
that they breathe of the dead,
Crawl the vines, green and cold,
by strange nourishment fed.