Världens bästa dikt?

Det är alldeles för få hejdundrande slag- och deklamationsnummer i den här tråden!

Vinterorgel
Erik Axel Karlfeldt

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess hvalv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dödt,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vidt,
det blånar så hvasst.
Det växer en värld ur förgängelsens midt,
en hvit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så godt jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tändts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande hvisslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens hvin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu hvila, du hvita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land".

Ja, Karlfeldt är en rustik gammal charmör, något anfäktad av svartmögel kanske men en rekorderlig versmakare ändå, rentav Nobelpristagare, vilket väl var att ta i, men sådan var den tidens "högsta smak".
I den tudelade dikten Beckblomster försöker han låta som Fröding, tror jag, och lyckas rätt väl:

" 1.

EN FRÄLST

Mina sav-år ha runnit undan
och min ungdom har torkat hän.
Jag har suttit i from begrundan
som en Jafet vid Noe knän.
Tills den farliga tid var gången,
har jag dövat mitt inres brus;
det var jag som satt främst i gången,
det var jag som skrek högst i sången
i tempel och bönehus.

Jag har späkt mig och jag har fastat
som en Herrans nasir,
men min kärlek den har jag kastat
på kvinnfolk och bier.
Som en pilgrim i jämmerdalen
gick jag suckande eller teg,
men mitt hjärta slog takt i salen
till pukorna och cymbalen
och dansande unga steg.

Jag är med i den lilla skaran
som skall ankra på Ararat.
Jag har bärgat min själ ur faran,
nu, du syndiga värld, god natt.
När du drunknar i svavelvågor
skall jag landa på helig mark,
skall jag landa med mina plågor,
mina osläckta lustars lågor
och all ohyran i min ark.


2.

EN FÖRTAPPAD

Jag tänkte dansa evigt rask vid ljus och lyktors sken.
Jekorum, dansen går, tiden står.
Då kom en ångestskälva och kröp i mina ben,
då märkte jag min famn var tom, jag dansade allen.

Jag tänkte sjunga åren runt med oförgänglig röst.
Jekorum, sången går, tiden står.
"Jag är en evig västangök, en evig gök av öst."
Då kom ett eko långt ur norr och gol om sorg och höst.

Jag satte mig på bänken under Bacchi vingårdsskylt.
Jekorum, bägarn går, tiden står.
Mitt bleka, blacka liv jag ville dricka vinförgyllt.
Då kom en smak i munnen, som med drav jag själen fyllt.

Snart tänker jag att resa till ett främmande land -
Jekorum, tiden går, klockan slår -
en dödergök, som ropar hest "ro båt!" vid Stygens strand,
en halt kompan, som vinkar med en tombutelj i hand."


Ebbe Linde var förresten en ny och sympatisk bekantskap, har läst hans tolkningar av latinsk poesi, men inte något av Linde själv.

Två dikter till av Ebbe Linde:

Vilhelm Ekelund

Jag är ett svampgelé på stubbar
och din själ måste förkasta min
som ängeln Gabriel ett grodrom.
Men gyttjan omsluter den vita liljans fot
och är stolt över sin lilja.
Så omsluter min kärlek dig.
Och innerst inne
sjunger bakom min stoltödmjukhet
en segersäll förvissning:
ytterst av samma stam.


Karin Boye

"Själens näckros"...
All din dikts spänstiga renhet och
flickaktiga styrka
blommade i dessa ord.
Men jag har värre.
I mitt öra spökar en kuslig klangassociation
näckros nekros.

Ebbe Lindes dikt till eller om Ekelund är rätt märklig, man vet inte om man ska kalla den vördnadsfullt bävande och rörande eller kavat ironisk, men förmodligen är det förstnämnda rimligare..."Ett svampgelé på stubbar...ett grodrom..."

Jalaluddin Rumi, den persiske 1200-talssufiern, är nog utan tvekan en av de mest insiktsfulla och vitala tankediktare jorden skådat, hans Mesnavi i sex volymer är i många av sina berättelser en omskakande kraftfull lärodiktning, vare sig man läser den i Hermelins svenska eller Nicholsons engelska tolkning, och förmodligen än mer om man är så lyckligt lottad att man behärskar klassisk persiska. Här ett litet stycke ur den engelska versionen, fjärde volymen, om att bli schack matt:

"Borrow the beloved's eyes.
Look through them and you'll see the beloved's face
everywhere. No tiredess, no jaded boredom.
"I shall be your eye and your hand and your loving."
Let that happen, and things
you have hated will become helpers.

A certain preacher always prays long and with enthusiasm
for thieves and muggers that attack people
on the street. "Let your mercy, O Lord,
cover their insolence."
He doesn't pray for the good,
but only for the blatantly cruel.
Why is this? his congregation asks.

"Because they have done me such generous favors.
Every time I turn back toward the things they want,
I run into them, they beat me, and leave me nearly dead
in the road, and I understand, again, that what they want
is not what I want. They keep me on the spiritual path.
That's why I honor them and pray for them."

Those that make you return, for whatever reason,
to God's solitude, be grateful to them.
Worry about the others, who give you
delicious comforts that keep you from prayer.
Friends are enemies sometimes,
and enemies friends.

There is an animal called an ushghur, a porcupine.
If you hit it with a stick, it extends its quills
and gets bigger. The soul is a porcupine,
made strong by stick-beating.

So a prophet's soul is especially afflicted,
because it has to become so powerful.

A hide is soaked in tanning liquor and becomes leather.
If the tanner did not rub in the acid,
the hide would get foul-smelling and rotten.

The soul is a newly skinned hide, bloody and gross.
Work on it with manual discipline,
and the bitter tanning acid of grief,
and you'll become lovely, and very strong.

If you can't do this work yourself, don't worry.
You don't even have to make a decision,
one way or another. The Friend, who knows
a lot more than you, will bring difficulties,
and grief, and sickness,
as medicine, as happiness,
as the essence of the moment when you're beaten,
when you hear Checkmate, and can finally say,
with Hallaj's voice,
I trust you to kill me."

Den Älskade och Vännen i Rumis bildspråk är förstås Gud, och Hallaj är Mansur al-Halladj, det "blasfemiska" helgonet som torterades ihjäl av ortodoxins företrädare.

När det gäller dikter som handlar om Karin Boye så tycker jag att Hjalmar Gullbergs "Död amazon" är den bästa:

Svärd som fäktas mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till siste man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Någonstans mellan Jalaluddin Rumis lärodiktning och Gullbergs lås hamnar väl denna lilla filosofiska gruk av Piet Hein från 1941:

Livets paradox

Jeg aner tit med grimmigt grin
men kun med randen af forstanden,
at livet er to låste skrin,
som rummer nøglen til hinanden.

Erfarne mannen talar: av Ebbe Linde

Kvinnan syns så liten och lätt,
tjänlig att famna i en kram,
stoppa i ryggsäcken, bära med som lärksång
i blåsippskogen.

Men försök!...
då sväller hon ut,
slår rot, bågnar blytung, ryggsäcken säljs på auktion,
du sitter till döddagar hos Karlssons Klister i Gävle.

Minnena av Ebbe Linde

Vad är det som smärtar mest
och som du minst vill mista?
- de gamla minnena från gångna dar.
ett tonfallsord av en, som gömts i kista -
ett rum, där rörelse och gång är kvar -
ett litet fingers märke på tapeten -
ett stycke bark, som ingen kutter blev -
en hushållsnota, som din hustru skrev...
allting får perspektiv mot evigheten.
O aftonskymning
hur själen klamrar sig vid allt från då!
det röda har dött bort i kvällens skymning
men ännu brinner, sällsamt blekt, det blå.

Du hörde väl till dem
som alltid måste brinna -
din håg var bort, din längtan utanför.
men skummar färd med skepp och älskarinna,
det är det gamla, som du innerst hör.
hur bjärt och handfast dagen än kan måla:
ett minne lyfts, och så är dagen skymd -
allt löses upp i disig töckenrymd
där bottenlösa svarta stjärnor stråla.
Som tunga fåglar
så lyfter dag för dag och gör sig fri.
de ljusa minnena bli svarta fåglar
och tunga moln när ljuset är förbi.

Den bästa jag hört, vad tycker ni? Kort och koncis, men ändå känslig...

Somewhere in my dreams,
I held your hand
Somewhere in my dreams,
I felt your heart
Somewhere in my dreams,
Your whispered my name

But the whisper became stolen by the grey morning light...

Fråga, vem tror du skrev den?

jag måste bara säga.. det är Edith Södergran som har skrivit "Dagen svalnar"

Där går en fruga stolt
Olle Adolphson

Där går en fruga stolt, av granna seder
och fjädrar sig och spänner där hon går.
Och kommer hon ikväll, så vid min heder
skall hon få se hur fröjdestången står -
ack på den frugan är jag ganska svår!
Gesvint hon låter falla sina kläder
och med ett skutt far hon i sängen neder
och kammarluften kryddas med en fjärt!
I kärleksmöda sen vi lustigt träla
och hennes tunga ögonvippor spela
som påfågeln, som breder ut sin stjärt.

I ivern nu hon knappast andan hämtar
men skrevar flinkt med liljevita lår
armarna sträckas ut, och bröstet flämtar
och älskogsrop på hennes läppar står -
hon gräver lakanet med sina tår!
I kättjans band kring handleder och vrister
kroppen i båge spänns tills sinnet brister.
Och flamman falnar som har kroppen tärt
och lustans hetta lemmarna fördela.
Och hennes tunga ögonvippor spela
som påfågeln som breder ut sin stjärt.

Flyg visa! Flyg och sjung så här för henne:
Släpp till din gunst och dig skall intet fela
av ljuvlig brunst - från fotabjäll till änne
skall du få smaka älskogslust, tills hela
din kropp skall skaka - tusen färger spela
som påfågeln som breder ut sin stjärt!

Klassisk växelsång av Ebbe Linde.

A:
Kvar skulle verket stå,
skuret i järn eller sten,
trotsande vittring och tid
när du löses i stoft och atomer;
bärande bud om en strid,
stridd där i stjärnornas sken
snabbt såsom rökfantomer
flyktiga år förgå.
Verket är allt. På verket
dömes en man, när han dött.
Den, som går tomhänt till Hades,
hans liv var intet och ött.

B:
Och bär du guld och sten i dina händer,
och reste du en stod av makt och ord,
vad båtar guld och sten vid Skuggans stränder?
det smulas ur din hand som dunst och jord.
Långt mera verklig varje flyktig timma
av doft och kärlek, som du tyckte dog.
Och klarare än stål och smycken glimma
en gammal gummas tacksamhet, ett barn, som log.
Allt dåd i dikt, som du kan samka trägen,
vad är det innerst? - bländverk, eller vad?
- En omväg blott, i brist på raka vägen,
att vara hjälpsam och att göra glad.
O, lätta liv, som aldrig räknar stegen
men sorglöst tar och giver hundrafalt!
Det är de andras lycka - och din egen -
som ger dess innebörd åt solar, liv och allt.

KÖR:
Ord kan aldrig fånga,
plan kan aldrig nå
alla ändlöst många
vägar mänskor gå.
En får smida in sig,
en får ge sig fri
för att få omkring sig
livets melodi.
Aldrig kan du läras vad du bör och vill.
Snäckan susar inom dig, som du skall lyssna till.