Världens bästa dikt?

Måste väl vara Karin Boye?

Gillar dikter med ett bra och brett budskap!

Vem har gjort den?

Har läst igenom tråden....och förvånas lite av att den absolut bästa inte är med.

Kommer här:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

"I rörelse"
Karin Boye

Denna har följt mig hela mitt lyckliga vuxna liv. Och jag ångrar ingenting.

För att bryta västtrenden lite så kommer jag med en kinesisk "dikt" som jag gillar väldigt mycket:

In the landscape of Spring there is neither better
nor worse;

The flowering branches grow naturally, some long,
some short.

En av de vackraste svenska:

Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.


Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.


Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.


Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Esaias Tegnér

Är det bara jag som har svårt för långa dikter?

Ja

Måtte den här tråden hållas aktiv länge än, vem vet väl vilka favoriter vi ännu kommer att få njuta av. Här har vi en klassiker från det glada 70-talet, som helt plöstligt rann mej i hågen ...

Göran Palm: Mannen har ordet

Du är övergiven, jag är ensam.
Du är mammabunden, jag är vuxen.
Du är svag och jag är känslig.
Du är förskrämd och jag är reserverad.
Du är gullig, jag är stilig.
Du är trånsjuk, jag är sprängkåt.
Du är villig, jag är varsam.
Du är ett rö, jag är din klippa.
Så blir du gift
och jag går miste om min frihet!

Jag skaffar lägenhet, du sätter bo.
Jag har framgång, du har tur.
Jag är potent, du blir med barn.
Jag fostrar dem, du kramar dem.
Jag arbetar, du stannar hemma.
Så blir vi tupp och höna.
Jag är stressad, du är hispig.
Jag är bohemisk, du är slarvig.
Jag är retlig, du är mopsig.
En riktig liten näbbgädda!

Pratar du på så talar jag till punkt.
Är du manhaftig är jag bestämd.
Är du listig är jag intelligent.
Är du gnatig är jag envis.
Jag jobbar övertid för barnens skull.
Du jobbar inte alls för barnens skull.
Har du städmani är jag ordentlig.
Är du liknöjd är jag lugn.
Är du lustig har jag humor.
Är du sällskapssjuk är jag social.
En riktig sällskapsbroder!

När jag får mage
mister du din dragningskraft.
När jag får pondus så tar du dig ton.
När jag blir distingerad blir du tantig.
När jag blir tankspridd blir du virrig.
När jag är öppenhjärtig skvallrar du.
När jag argumenterar grälar du.
När jag blir ursinnig blir du hysterisk.
Inleder jag ett förhållande
faller du för första bästa.
Slinka!

Du bara gråter, jag blir melankolisk.
Jag får ångest, du blir ängslig.
Du hamnar i klimakteriet,
jag genomgår en livskris.
Nu är jag trött, du bara sitter.
Du är rynkig, jag är fårad.
Jag saknar arbete, du saknar barnen.
Du är förgrämd, jag är besviken.
Jag ger mig av, du stannar kvar.
Spelet är slut !
Du är övergiven, jag är fri.

Här är en av mina favoriter, dödsfuga av Paul Celan (1920 - 1970):

Schwarze Milch der Frühe wir trinken sie abends
wir trinken sie mittags und morgens wir trinken sie nachts
wir trinken und trinken
wir schaufeln ein Grab in den Lüften da liegt man nicht eng
Ein Mann wohnt im Haus der spielt mit den Schlangen der schreibt
der schreibt wenn es dunkelt nach Deutschland dein goldenes Haar Margarete
er schreibt es und tritt vor das Haus und es blitzen die Sterne er pfeift seine Rüden herbei
er pfeift seine Juden hervor läßt schaufeln ein Grab in der Erde
er befiehlt uns spielt auf nun zum Tanz


Schwarze Milch der Frühe wir trinken dich nachts
wir trinken dich morgens und mittags wir trinken dich abends
wir trinken und trinken
Ein Mann wohnt im Haus der spielt mit den Schlangen der schreibt
der schreibt wenn es dunkelt nach Deutschland dein goldenes Haar Margarete
Dein aschenes Haar Sulamith wir schaufeln ein Grab in den Lüften da liegt man nicht eng


Er ruft stecht tiefer ins Erdreich ihr einen ihr andern singet und spielt
er greift nach dem Eisen im Gurt er schwingts seine Augen sind blau
stecht tiefer die Spaten ihr einen ihr andern spielt weiter zum Tanz auf


Schwarze Milch der Frühe wir trinken dich nachts
wir trinken dich mittags und morgens wir trinken dich abends
wir trinken und trinken
ein Mann wohnt im Haus dein goldenes Haar Margarete
dein aschenes Haar Sulamith er spielt mit den Schlangen
Er ruft spielt süßer den Tod der Tod ist ein Meister aus Deutschland
er ruft streicht dunkler die Geigen dann steigt ihr als Rauch in die Luft
dann habt ihr ein Grab in den Wolken da liegt man nicht eng


Schwarze Milch der Frühe wir trinken dich nachts
wir trinken dich mittags der Tod ist ein Meister aus Deutschland
wir trinken dich abends und morgens wir trinken und trinken
der Tod ist ein Meister aus Deutschland sein Auge ist blau
er trifft dich mit bleierner Kugel er trifft dich genau
ein Mann wohnt im Haus dein goldenes Haar Margarete
er hetzt seine Rüden auf uns er schenkt uns ein Grab in der Luft
er spielt mit den Schlangen und träumet der Tod is ein Meister aus Deutschland
dein goldenes Haar Margarete
dein aschenes Haar Sulamith

...och i engelsk översättning:

Black milk of daybreak we drink it at sundown
we drink it at noon in the morning we drink it at night
we drink it and we drink it
we dig a grave in the clouds there one lies unconfined
A man lives in the house he plays with the serpents he writes
he writes when dusk falls to Germany your golden hair Margarete
he writes it and steps out of doors and the stars are all flashing he whistles his dogs out
he whistles his Jews out in earth has them dig for a grave
he commands us strike up for the dance


Black milk of daybreak we drink you at night
we drink in the morning at noon we drink you at sundown
we drink you and we drink you
A man lives in the house he plays with the serpents he writes
he writes when dusk falls to Germany your golden hair Margarete
your ashen hair Shulamith we dig a grave in the skies there one lies unconfined


He calls out jab deeper into the earth you lot you others sing now and play
he grabs at the iron in his belt he waves it his eyes are blue
jab deeper you lot with your spades you others play on for the dance


Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at noon in the morning we drink you at sundown
we drink and we drink you
a man lives in the house your golden hair Margarete
your ashen hair Shulamith he plays with the serpents
He calls out more sweetly play death death is the master from Deutschland
he calls out more darkly now stroke your strings then as smoke you will rise into air
then a grave you will have in the clouds there one lies unconfined


Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at noon death is a master from Germany
we drink you at sundown and in the morning we drink and we drink you
death is a master from Deutschland his eyes are blue
he strikes you with leaden bullets his aim is true
a man lives in the house your golden hair Margarete
he sets his pack on to us he grants us a grave in the air
he plays with the serpents and daydreams death is a master from Germany
your golden hair Margarete
your ashen hair Shulamith

Omöjligt att välja ut en favorit. En ganska okänd författare, i Sverige i alla fall, är Keith Douglas, som skrev följande utsökta dikt en kort tid innan han dödades i 2:a Världskriget.

How to Kill

Under the parabola of a ball,
a child turning into a man,
I looked into the air too long.
The ball fell in my hand, it sang
in the closed fist: Open Open
Behold a gift designed to kill.

Now in my dial of glass appears
the soldier who is going to die.
He smiles, and moves about in ways
his mother knows, habits of his.
The wires touch his face: I cry
NOW. Death, like a familiar, hears


and look, has made a man of dust
of a man of flesh. This sorcery
I do. Being damned, I am amused
to see the centre of love diffused
and the wave of love travel into vacancy.
How easy it is to make a ghost.


The weightless mosquito touches
her tiny shadow on the stone,
and with how like, how infinite
a lightness, man and shadow meet.
They fuse. A shadow is a man
when the mosquito death approaches.

Måste dela med mig också av denna dikt, också av Keith Douglas. Han är en av de få poeter som lyckats beskriva kriget utan att falla ner i varken sliskig heroism eller nattsvart cynism:

Vergissmeinnicht

Three weeks gone and the combatants gone
returning over the nightmare ground
we found the place again, and found
the soldier sprawling in the sun.

The frowning barrel of his gun
overshadowing. As we came on
that day, he hit my tank with one
like the entry of a demon.

Look. Here in the gunpit spoil
the dishonoured picture of his girl
who has put: Steffi. Vergissmeinnicht.
in a copybook gothic script.

We see him almost with content,
abased, and seeming to have paid
and mocked at by his own equipment
that's hard and good when he's decayed.

But she would weep to see today
how on his skin the swart flies move;
the dust upon the paper eye
and the burst stomach like a cave.

For here the lover and killer are mingled
who had one body and one heart.
And death who had the soldier singled
has done the lover mortal hurt.