Världens bästa dikt?

Lite lång att ta hela, men här är inledningen i alla fall

In Xanadu did Kubla Khan
a stately pleasure-dome decree,
where Alph, the sacred river, ran
through caverns measureless to man
down to a sunless sea,
so twice five miles of fertile ground
with walls and towers were girdled round.
and there were gardens bright with sinuous rills,
where blossom'd many an incense-bearing tree.
And here were forests as ancient as the hills,
enfolding sunny spots of greenery.

Förmodligen världens mest kända kärleksdikt. Författarnamn överfödigt.

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st,
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.


Annars läser jag mest modern lyrik, och då är denna svårslagen, i alla fall i Sverige:

att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm

att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född

att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls

att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje

att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet

att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas

att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten

En s.k. söndersprängd sonett, nummer XXVIII från Erik Lindegrens "mannen utan väg".

Jag har väntat på att någon skulle välja ”Kubla Khan”, men jag trodde det skulle bli en opiumrökare som valde den (hehe). Där fick jag tji.

Det är en mycket bra sonett, och som du säger är författarnamnet överflödigt. Men jag tror att ”A Red, Red Rose” är en mer känd kärleksdikt. Författarnamn överflödigt.

O, my luve is like a red, red rose,
That's newly sprung in June.
O, my luve is like the melodie,
That's sweetly play'd in tune.

As fair art thou, my bonie lass,
So deep in luve am I,
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.

Till a' the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun!
And I will luve thee still, my dear,
While the sands o' life shall run.

And fare thee weel, my only luve,
And fare thee weel a while!
And I will come again, my luve,
Tho' it were ten thousand mile!

Jonas heter poeten:

JAG DÖDADE EN ÄNGEL INATT-------------------------------------

Jag dödade en ängel i natt som kom för att hjälpa mig, hon
kom in genom fönstret å såg att jag låg å vred mig i plågor,
hon la sin hand på mitt hjärta och sa nu ska vi blåsa liv i ditt
mörker av hat. Hon var så vacker att edens skönhet ej räckte
till, hennes aura tände upp mitt kvarter. Hon la sin ena vinge
på min skuldra och sa att nu skulle jag vakna från min flykt.
Jag andades häftigt och undrade om jag vågade. Hennes
ögon fick mig att vilja vandra till ljus och bli fri från mig själv..
Men jag vet inte vad som hände utan jag tog mina händer
och slöt dom runt ängelns hals, såg hur dom slocknade medans
ängeln kippade efter luft och bad för sitt liv...
Nu har jag ångest å en död ängel under min säng, där jag
brukar gömma allt som jag inte vill vara med om...

Oj oj. Jag är tyvärr ingen storläsare av prosa, då jag tycker det är svårt att hitta nåt som tilltalar mig.
Men denna gick som ett spjut rakt in i bröstet på mig, en märkvärdig känsla sannerligen.

Tack, tack så mycket.

Får be att slänga in min favoritdikt av den tyske mästaren Goethe.
Så för er som behärskar tyska håll till godo.

"Ein Gleiches" JW v Goethe

Über allen Gipfeln
Ist Ruh
In allen Wipfeln
spürest Du
kaum einen Hauch;
Die Vöglein
schweigen im Walde.
Warte nur! Balde
ruhest Du auch.

En sorglig dikt som handlar om döden och dess stillhet.

Poe är kunglig... Älskar hans dikter.

Jag glömde skriva författarnamnet till Kubla Khan (Vision in a dream:A fragment)
som jag refererade första stroferna ur.

Författare är naturligtvis
Samuel Taylor Coleridge.

Fan ta killen som knackade på hans dörr!

Har du läst "Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå" av Douglas Adams?
Finns en humoristisk skildring av Coleridge och dörrknackningen där.


En annan bra dikt som jag hörde läsas av poeten själv när han levde
är Väla av Birger Norman. Den ska läsas på ångermanländska.
Tror förre statsminsitern Fälldin läste den i TV nån gång för länge sedan



Den som aldrig lägg sej i
ha ingenting å dra sej ur
och inge händer å tvätte.

Den som ta i
gett fo en del dynge på fingra,
men när allt komma till allt
va ha renhännern
uträtte häri väla?

Hej. Jag är ny på forumet och tänkte att det här var ett bra tillfälle att presentera mig, genom val av dikt. Det här borde väl rimligtvis säga någonting om vem jag är?

Jag skulle kanske inte säga att det här är den bästa dikt som någonsin skrivits, men det är bara för att så vansinnigt mycket annat bra har skrivits. Jag valde det första ögonen fastnade på när jag tittade på bokhyllan.

"The force that through the green fuse drives the flower
Drives my green age; that blasts the roots of trees
Is my destroyer.
And I am dumb to tell the crooked rose
My youth is bent by the same wintry fever.

The force that drives the water through the rocks
Drives my red blood; that dries the mouthing streams
Turns mine to wax.
And I am dumb to mouth unto my veins
How at the mountain spring the same mouth sucks.

The hand that whirls the water in the pool
Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind
Hauls my shroud sail.
And I am dumb to tell the hanging man
How of my clay is made the hangman's lime.

The lips of time leech to the fountain head;
Love drips and gathers, but the fallen blood
Shall calm her sores.
And I am dumb to tell a weather's wind
How time has ticked a heaven round the stars.

And I am dumb to tell the lover's tomb
How at my sheet goes the same crooked worm."

-Dylan Thomas