Världens bästa dikt?

Ser att min lilla skitkorv föll i fruktbar jord

Jag kan fler. Utantill. Boken denna kommer ur är så sönderläst att sidorna trillar ur:

"De yttre atomernas skaror i Nineves stenar
drog bort efterhand för att lämna de mäktiges stad.
Förvittringen syns i var sten såsom räfflor och grenar
bort tåga förvittrade lejon och präster i rad.
Oh ärriga sten håll dem kvar
låt dem inte försvinna,
se tiden har slickat och slickat på lejonets man
likt mandom, som en gång har slickat på Syriens kvinna
likt regnets saliv som förvittrade tornet i Han"

(och 4 verser till)

Dylan Thomas (1914-1953)

Do Not Go Gentle Into That Good Night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

****************

August Strindberg

Ett Hjärta

Vid avenue de Neilley
där ligger ett slakteri,
och när jag går i staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker av nyslaktat kött.

Idag där hängde på glasdörrn
ett hjärta jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då flyger hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger i boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

begravningsstandard, men vackert vemodig

One Flesh av Elizabeth Jennings (1926- ).

Lying apart now, each in a separate bed,
He with a book, keeping the light on late,
She like a girl dreaming of childhood,
All men elsewhere - it is as if they wait
Some new event: the book he holds unread,
Her eyes fixed on the shadows overhead.

Tossed up like flotsam from a former passion,
How cool they lie. They hardly ever touch,
Or if they do it is like a confession
Of having little feeling - or too much.
Chastity faces them, a destination
For which their whole lives were a preparation.

Strangely apart, yet strangely close together,
Silence between them like a thread to hold
And not wind in. And time itself's a feather
Touching them gently. Do they know they're old,
These two who are my father and my mother
Whose fire from which I came, has now grown cold?

Trevligt att se Li Po med bland inläggen, få skriver lika vackert. En personlig favorit är Gregory Corso:

Last Night I Drove a Car

Last night I drove a car
not knowing how to drive
not owning a car
I drove and knocked down
people I loved
...went 120 through one town.

I stopped at Hedgeville
and slept in the back seat
...excited about my new life.

Band av Guillaume Apollinaire (1880-1918)

Rep av rop!

Klockklang över Europa,
Ropande sekler!

Räls som binder folk vid folk!
Vi är ju bara några få,
Fria från allt band!
Låt oss ta varann i hand!

Hällregnet kammar fabrikens rök...
Rep!
Flätade rep!
Djuphavskablar!
Babelstorn som stjälpts till broar!
Spindelfurstar,
Och alla som binds av kärlekens band!

Andra, tunnare band:
Vita strålar av ljus!
Band och Samband!

Jag skriver bara för er,
Sinnen, älskade sinnen!
Ni som hatar minnet,
Ni som hatar begäret,

Ni som hatar sorgen,
Ni som hatar smärtan,
Ni som hatar allt som binder mig ännu.

Kärleken av Christian Hofmann von Hofmannswaldau (1617-1679)

Vad kärlek är? Den är en fruktan full av hopp,
ett gruvligt oförnuft, som med förnuft förmänges,
en efterlängtad hamn, som när vi nå den, stänges,
ett lindrigt sjukdomsfall, som får ett svårt förlopp,
en hunger, som ej vet om den vill kallas mättnad,
ett lättsamt obehag, en obehaglig lättnad,
en törst, som raglar, och en drucken nykterhet,
ett grovt bedrägeri, som likväl tillit väcker,
ett vackert fröjdespel, vars ändalykt förskräcker,
en skön Charybdis och en lastbar dygdighet,
en bitter honungssaft, som vill sig anbefalla
med vällukt, men vars smak är gift och pest och galla,
en ljuvlig plundring och ett efterlängtat brott,
en obeständig lek och en beständig villa,
ett råd, som man oss ger, att det må gå oss illa,
ett slut på visan, som av narrar kallas gott,
ett ljus, som ej kan ses, en natt då solen lyser,
en skamfläck, för vars smink och prål man billigt ryser,
en sjuka, som är sund, en storm, som är oss kär,
en lycka, som ej syns, ett välstånd, som bedrövar,
en rotlös grund, en kraft, som all vår styrka rövar,
ett liv, som kännes dött, en död, som livfull är,
ett fel, som ej förgäts, änskönt man oss förlåter,
ett lusthus, där vår själ sitt frihetsstånd begråter.

PolarenPär:
TILL DIG
Jag planterade ett träd
som bevis på vår spirande kärlek
sträckte det sig mot himlen
lik vår oändlighet

Hösten tog dess beklädnad
lämnade det naket och kallt
Vintern tog dig oväntat
och du sa gråtande farväl

Jag höll dig länge
min rädsla för att säga
adjö till dig för alltid
Släppa taget om livet

Vårt träd växte sig allt starkare
som ett monument över det som var
Jag vattnade det dagligen
men du hade för alltid blomstrat ut

Nu ska här postas dikter!
Till att börja med en anonym dikt av någon sorts eskimå, hämtad ur samlingen Vi kommer att leva igen :


Sång

Tänker på min vardag
Hur jag en gång drev till havs i min kajak
och tyckte att jag svävade i stor fara
Tänker på mina dagliga bekymmer
mina svårigheter som tycks mig så stora
att dom växer mig över huvudet

Ändå finns det bara en sak som är stor
En enda:
att i gryningen se
hur dagen kommer
hur dagen föds därute
hur ljuset fyller världen

Vid ett barns död av Paul Fleming (1609-1640)

Sov i ro, du kära barn.
Mången tapper hjälte dödas,
hela folk i grund förödas,
människan är blott ett flarn.
Varför skulle hon bestå,
när allt skapat skall förgå?

Sov i ro! Vi arma, vi
måste jämt desamma vara,
år, men ingen vishet spara,
barn i oförstånd förbli.
Blinda ögon, sluten mun,
barn som i vår första stund.

Två damer av Heinrich Heine (1797-1856)


En slinka som ej lätt vill stanna
är lyckan, hennes gunst är kort.
Hon stryker håret ur din panna
och kysser dig och fladdrar bort.

Men sorgens fru i dar och nätter
har tryckt dig till sitt hjärta tungt.
Hon har ej bråttom alls. Hon sätter
sig vid din säng och stickar lugnt.

Att vakna av Carl Spitteler (1845-1924)


Ur en drömvärlds barbari
väckte mig mitt skrämda skri.
Klockors sång och trastens slag
över ängar hörde jag.
In i drömmens nöd sken mild,
klar och gyllne dagens bild.

En gång kommer det en tid,
då dess ljus ej ger mig frid,
då min tröst jag söker i
drömmarnas bedrägeri,
då jag hellre i en dov
natt i drömmar fången sov.