Världens bästa dikt?

Det här är långt ifrån världens bästa dikt, men jag postar den ändå i den här tråden. Den vänder sig till de som berövar gamla böcker deras exlibris.

The Book-Plates Petition
By a Gentleman of the Temple

While cynic Charles still trimm'd the vane
'Twixt Querouaille and Castelmaine
In days that shocked John Evelyn,
My first Possessor fix'd me in.
In days of Dutchmen and of frost,
The narrow sea with James I cross'd,
Returning when once more began
The age of Saturn and of Anne.
I am a part of all the past;
I knew the Georges, first and last;
I have been oft where else was none
Save the great wig of Addison;
And seen on shelves beneath me grope
The little eager form of Pope.
I lost the third that own'd me when
French Noailles fled at Dettingen;
The year James Wolfe surpris'd Quebec,
The Fourth in hunting broke his neck;
The day that William Hogarth dy'd,
The Fifth one found me in Cheapside.
This was a Scholar, one of those
Whose Greek is sounder than their hose;
He lov'd old Books and nappy ale,
So liv'd at Streatham, next to Thrale.
'Twas there this stain of grease I boast
Was made by Dr. Johnson's toast.
(He did it, as I think, for Spite;
My Master call'd him Jacobite!)
And now that I so long to-day
Have rested post discrimina,
Safe in the brass-wir'd book-case where
I watch'd the Vicar's whit'ning hair,
Must I these travell'd bones inter
In some Collector's sepulchre!
Must I be torn from hence and thrown
With frontispiece and colophon!
With vagrant E's and P's and O's,
The spoil of plunder'd Folios!
With scraps and snippets that to Me
Are naught but kitchen company!
Nay, rather, Friend, this favour grant me:
Tear me at once; but don't transplant me.

Cheltenham, Septr. 31, 1792


Bokägarmärkets bön (översatt av Thure Nyman)

Medan den cyniske Charles ännu svängde sitt baner
mellan Querouaille och Castelmaine
till förskräckelse för John Evelyn,
klistrade min första ägare in mig.
På holländarnas tid korsade jag Nordsjön
tillsammans med James I och återvände
då Saturnus ålder började med drottning Anna.
Jag har del i det förgångna.
Jag kände Georgarna, den förste och den siste.
Jag har ofta varit där ingen annan varit,
utom Addisons stora peruk,
och bredvid mig på hyllorna sett
den lilla ivriga Pope.
Jag förlorade den tredje som ägde mig
när Noailles flydde vid Dettingen.
Samma år som James Wolfe överraskade Quebec,
bröt den fjärde halsen på en jakt.
Den dag då William Hogarth dog,
hittade den femte mig på Cheapside.
Det var en lärd, en av de där
vars grekiska är snyggare än deras byxor.
Han älskade böcker och starkt öl
och bodde i Streatham nära Thrale.
Det var där som Dr Johnsons smörgås
satte den här fläcken, som jag kan skryta med.
(Jag tror att han gjorde det av elakhet
- min herre kallade honom jakobit.)
Och nu när jag har levat så länge utan anseende,
utom i ett bokskåp med mässingsbeslag,
där jag såg Wakefieldherdens vitnande hår,
måste jag lägga ned mina välberesta benknotor
i någon Samlares kista,
måste jag slitas härifrån
och kastas tillsammans med frontispis och kolofon,
med lösa E:n och P:n och O:n
bytet från plundrade folios,
med fragment och struntsaker,
som för mig bara är köksavfall.
Nej, hellre, min vän, gör mig den tjänsten
att riva itu mig med ens. Klistra inte om mig.

Har inte sett någonting av Gullberg här. Är det bara jag som har honom som favorit?

Två ungerska dikter.

Ack hur dåraktig människan är av Sándor Petöfi (1823-1849)

Ack hur dåraktig människan är!
På jakt efter lyckan
rusa vi planlöst än fram, än tillbaka,
envar är så säker på sitt spår.
Förgäves är allt. Lyckan finns
framför eller bakom oss ej.
Hon ligger stilla i djupet och mörkret
nere i graven.


Människorna av Mihály Vörösmarty (1800-1855)

Varen tysta! Låt ej sången ljuda,
ty världen talar nu.
Se, hur med heta vingar frysa
regnskur och nattlig vind.
En skur av tårar född av sorg,
vind som är mänskohjärtats suck.
Allt är förgäves - ande, synd och dygd.
Ej finnes hopp!

I hörden sagan om den stammen,
som följde fädrens bud.
När fädren sjönko djupt i synden,
så föllo de också:
Men några levde, krävde lag,
och lagens lie skördade.
Det goda föll och ondskan segrade!
Ej finnes hopp!

De ärorika kommo. Lagen
av makt förtrampades.
Arbete fanns. Järn allt förödde.
Då yvdes människan.
De ärorikas tid blev kort,
i sorg slet pöbeln sig till döds.
Är ryktbarhet en blixt i nödens natt?
Ej finnes hopp!

Så följer fredens tid, och människan
omåttligt fruktsam är.
Hon skyndar att åt digerdöden
tillreda gästabud.
Hon längtar upp till himmelen,
ty jorden tillhör henne ej,
nej, icke ens en grav den henne ger.
Ej finnes hopp!

Vår jord är bördig. Mänskans händer
göra den än rikare,
och ändå härjar allestädes
nöd, uselt slaveri.
O måste detta ske? Om ej,
vad bär upp detta tyranni?
Vad brister det uti, i kraft, i dygd?
Ej finnes hopp!

Förnuftet slöt med ondskans makter
en ogudaktig pakt
att underblåsa vettlös vrede,
uppvigla folkets hop.
Om djävul, djur, förnuftet vann,
förlorade dock människan.
För galnas stoft, som gudamasken bär,
ej finnes hopp!

En plåga mänskan är för jorden.
Trots krigens, fredens år
ses broderhatets märke glöda
på hennes panna rött.
Tro ej att hon av skadan lär,
hon ruvar på än större synd.
En outrotlig draksådd mänskan är.
Ej finnes hopp! Ej finnes hopp!

Humoristisk:

Okänd författare.Skriven på väggen på en toalett:

"Here I sit all broken hearted, almost came but then I farted"


Allvarlig:

Från Raoul Wallenbergs minnesmonument i Budapest:

"När solen skiner har du vänner, när molnen hopar sig står du ensam"

Gillar denna av Goethe:


Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur! Balde
Ruhest du auch.



Min svenska favorit är Boyes, rörelse. Tror den heter så

En dikt om orten där jag växte upp.

Ode till Skanör av Alfred Fjelner (1877-1936)

Skanör, du gamla, kära, innerligt rara!
Nu är du en tyst idyll, men underbara
och stora sagor susa från Sundet och havet
om allt det forna, som ligger där dött och begravet,
om allt det forna, som skall städse bestå,
så länge sanden är vit och vågen blå,
så länge höstens ljung lyser rik och röd
och solen går ned bakom Kjöge i rosig glöd.
Där viskar så mången sägn i det gröna gräset
om gröda och stormaktstid på det gamla näset,
om fiskelycka i glittrande lyckoväder
om tusen vita segel från stolta städer
om klingande guld och köpstarka hanseater,
om borgens glans och glädje och dådstora dater.
Din sagostorhet har ramlat ner i ruiner,
men lika kärligt som fordom solen skiner.
Som förr ligger fäladen fager i blomningens tid:
just nu lyser klockljungen skär, och snart tager höstklockan vid,
och ännu har vipornas gälla ödemarksskri
sin trolskt och sällsamt klingande melodi.
Här vandra kossorna hemvant till båset om kvällen,
och själv har jag funnit okända martornsställen.
Det trevliga fylet av gäss och gässlingar traskar
från maderna hem under gatornas lummiga askar.
Envar av dem sin redliga boning vet,
där han eller hon skall äta sig god och fet.
De höra med till samhällets goda befolkning,
i deras lugna rytm får nejden sitt kynnes tolkning,
Skanör, till dig, till martorn, till gäss och tång
jag vill nynna en vänskapens varma sång.
Jag kommer väl ner en dag och hälsar på
för att glädjas åt sanden den vita och vågen den blå.

Två dikter av Arthur Symons (1865-1945):

Haschisch

Behind the door, beyond the light,
Who is it waits there in the night?
When he has entered he will stand,
Imposing with his silent hand
Some silent thing upon the night.

Behold the image of my fear.
O rise not, move not, come not near!
That moment, when you turned your face,
A demon seemed to leap through space;
His gesture strangled me with fear.

And yet I am the lord of all,
And this brave world magnifical,
Veiled in so variable a mist
It may be rose or amethyst,
Demands me for the lord of all!

Who said the world is but a mood
In the eternal thought of God?
I know it, real though it seem,
The phantom of a haschisch dream
In that insomnia which is God.


The Loom of Dreams

I BROIDER the world upon a loom,
I broider with dreams my tapestry;
Here in a little lonely room
I am master of earth and sea,
And the planets come to me.

I broider my life into the frame,
I broider my love, thread upon thread;
The world goes by with its glory and shame,
Crowns are bartered and blood is shed;
I sit and broider my dreams instead.

And the only world is the world of my dreams,
And my weaving the only happiness;
For what is the world but what it seems?
And who knows but that God, beyond our guess,
Sits weaving worlds out of loneliness?

Livets högsta salighet av Ferenc Kazinczy (1759-1831)

Livet flyktar. Snart kanhända
svunnen är min ungdomstid.
Vår i vinter skall sig vända,
nordan följer västan blid.
Vin, du är den lömska snaran
för min ungdoms snabba flykt.
Har jag vin, jag ler åt faran
och åt ödet skrattar tryggt.

Gudi lov så kan jag ännu
muntert tömma min pokal.
Gudi lov så kan jag ännu
föra kärleks ljuva tal.
Ingen tvingar mig att gömma
Lollis hemligt skrivna bikt.
Ord jag viskar lika ömma,
formar svaret till en dikt.

Flicka, doppa rosen röda
i min bägars glädjetår.
Fäst den med ett band att glöda,
dofta i mitt mörka hår.
Ingen såsom du, min sköna,
kärlekstörsten stilla vet.
I din famn, där skall jag röna
livets högsta salighet.

The Turne

It is not growing like a tree
In bulke, doth make man better bee ;
Or, standing long an Oake, three hundred yeare,
To fall a logge, at last, dry, bald, and seare :
A Lillie of a Day
Is fairer farre, in May,
Although it fall, and die that night ;
It was the Plant, and flowre of light.
In small proportions, we just beauties see :
And in short measures, life may perfect bee.

Benjamin Jonson 1572

The Library av John Greenleaf Whittier (1807-92)

"Let There be Light!" God spake of old,
And over chaos dark and cold,
And through the dead and formless frame
Of nature, life and order came.

Faint was the light at first that shone
On giant fern and mastadon,
On half-formed plant and beast of prey
And man as rude and wild as they.

Age after age, like wave, o'erran
The earth, uplifting brute and man;
And mind, at length, in symbols dark
It's meaning traced on stone and bark.

On leaf of palm, on sedge-wrought roll,
On plastic clay and leathern scroll,
Man wrote his thoughts; the ages passed,
And lo! The Press was found at last!

Then dead souls woke; the thoughts of men
Whose bones were dust revived again;
The cloister's silence found a tongue,
Old prophets spake, old poets sung.

And here, to-day, the dead look down
The kings of mind again we crown;
We hear the voices lost so long,
The sage's word, the sibyl's song.

Here Greek and Roman find themselves
Alive along these crowded shelves;
And Shakespeare treads again his stage,
And Chaucer paints anew his age.

As if some Pantheon's marbles broke
Their story trance, and lived and spoke
Life thrills along the alcoved hall.
The lords of thought await our call!



Thoughts in a Library av Anne C. Lynch (1820-91)

Speak low -- tread softly through these halls;
Here genius lives enshrined, --
Here reign, in silent majesty,
The monarchs of the mind.

A mighty spirit-host they come,
From every age and clime;
Above the buried wrecks of years,
They breast the tide of Time.

And in their presence-chamber here,
They hold their regal state,
And round them throng a noble train,
The gifted and the great.

Oh, child of Earth! when round thy path
The storms of life arise,
And when thy brothers pass thee by,
With stern, unloving eyes, --

Here shall the Poets chant for thee
Their sweetest, loftiest lays;
And Prophets wait to guide thy steps
In wisdom's pleasant ways.

Come, with these God-anointed kings,
Be thou companion here;
And in thy mighty realm of mind,
Thou shalt go forth a peer!

Den här då...

Go to Tibet.
Ride a camel.
Read the bible.
Dye your shoes blue.
Grow a beard.
Circle the world a in paper canoe.
Subscribe to The Saturday Evening Post.
Chew on the left side of your mouth only.
Marry a woman with one leg and shave with a strait razor.
And carve your name in her arm.

Brush your teeth with gasoline.
Sleep all day and climb trees at night.
Be a monk and drink buckshot and beer.
Hold your head under water and play the violin.
Do belly dance before pink candles.
Kill your dog.
Run for Mayor.
Live in a barrel.
Break your head with a hatchet.
Plant tulips in the rain.

But don't write poetry.

Oss själva
Olle Adolphson

Jag tror att det är livet som är elden
där vi alla satts att brinna
det fängelse där vi är fångar, i oss själva.
Vi kommer aldrig ut ifrån oss själva
men lockas ständigt att befria oss
att ständigt pröva på att komma ut
och tro att vi till sist ändå har funnit
vägen som leder ut ifrån oss själva.
Och så bli upphunna, fångade och slagna
- vi hinner alltid sist ikapp oss själva -
och så bli förda åter till vårt fängelse
till värre pina och till nytt bevis
på oförmågan och vår maktlöshet,
åter och alltid besegras, av oss själva.

Jag tror, när döden kommer slocknar elden.
Jag tror att vi får dö, hur än vi dör.
Jag tror, när döden kommer blir vi fria.
Då äntligt har vi nått ifrån oss själva.
Så äntligt har vi gått till paradis.