Världens bästa dikt?

Det är en favorit för mig också. Den sägs vara grunden till panteismen. Från högt till lågt. Tänkte bara bistå med en (av många) svensk översättning:

Vandrarens nattsång (Wanderers Nachtlied)

Dag på bergens kammar
Nu dör.
Bland skogens stammar
Ej du hör
Fåglarnas röst.
I kronan kvällsvinden domnar -
Snart du ock somnar
Stilla, var tröst!

Svensk översättning: Axel Gauffin

Trevlig tråd med mycket bra och en hel del nytt, vi får väl sammanställa en antologi sen. Man har så många favoriter. Det här är inte den bästa kanske men en av de dikter som tillsammans med "Till förruttnelsen" av Stagnelius verkligen gjorde mig intreserad av lyrik. Även om det kanske är lite pubertalt att posta just den här dikten så var jag så impad när jag läste den i min ungdom. Får man verkligen skriva så här när man är en av 1900-talets största.

sonatform
denaturerad prosa

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
vi börjar om
krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han fal-
ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det
vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

av Gunnar Ekeklöf.

Jag har läst igenom hela tråden tror inte att den inte är postad tidigare. Jag försöker inte ens formatera eländet.

När jag jordat mina döda
och de stilla årens vida
lugna ödslighet mig hunnit,

när min lefnads sista röda
trånads oro har försvunnit
och de klara dagar glida,
skimrande som hvita skyar
öfver djupa silfvervatten –
undergifvet vill jag då förbida
natten.

Tusenden af drömmens bleka
ljusgestalter tankfullt skrida
fram ur sömnens svala boning,

leende, bland dem, du sörjda
evigt älskade mig räcker
dödens svalka och försoning.

(opublicerad dikt av den idag nästan bortglömde Emil Kléen, skriven på hans dödsbädd 1898)

Jag är ju nästan manad att ta med en dikt till av Kléen, om än inte bra. Det är den av litteraturvetare (i skräckblandad förtjusning) berömda syfilissonetten från 1888. Vi har ju annars inte mycket av kontinental dekadens i fnöskesveriges sekelskifte.

Från skökans bädd, där äcklad nyss jag låg,
en vidrig doft af iodoform mig följer
i natten ut, novembernatt som sköljer
hän öfver allt ur dimmans våta våg.

Och plötsligt är mig som jag danas såg
af allt hvad formlöst natten i sig döljer
en kvinnokropp, en naken en som höljer
i kring sig trasor, fästa hop med tåg.

Att dölja bakom dem ett nesligt sår
ett chancresår, där varet ymnigt står
och gulhvitt öfver kantens svartnad glider,

och medan ifrån hennes långa hår
en frän och stark odeur af olja går
hon kysser mig så det i läppen svider.

"Som lyftbron" - Hjalmar Gullberg, ur "Terziner i okonstens tid"

Som lyftbron, medan klockor ger signalen

till rast för motorfordon bakom fällda

bommar, går upp i vinkel mot kanalen


och alla fartrekord är avbeställda

i den trafik som för en stund har stannat:

på glänt har öppnats dörrar som blev smällda


igen och för de flesta finns ej annat

att göra än betrakta Bornholmsbåten

som glider fram så långsamt, så förbannat


långsamt i en till synes självbelåten

grandezza mellan stränder i förstening -

så sätter jag stopp för den tomma ståten


av rim som har fått löpa utan mening,

när du tyst nalkas mig för att begära

ett ögonblick av andrum och försening...


Så sjunker lyftbron. Levernet är nära.

When I am old, I will wear purple.

Gunnar Ekelöf

Att lida är svårt
Att lida utan att älska är svårt
Att älska utan att lida är inte möjligt
Att älska är svårt

EEVA KILPI

Säg till om jag stör
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

PÄR LAGERKVIST

Kärleken är livet.
Ångesten är allt,
ångesten över att leva.
Gör du mitt liv ödsligt och kallt!
Efter solen vill jag ej treva.

Luta dig inte så varm
mot min kind,
Jag vill frysa!
Jag vill svälta!
Glädjen, glädjen är ingenting
för den som känt
sorgens sälta.

Nykär eller olyckligt kär? Eller har du bara insett att du är cyniker/obotlig romantiker i största allmänhet?

Efter att ha suttit instängd i en tvåa i Aspudden med endast ferlin och Fröding som sällskap i ett par veckor så drabbas man lätt av ett visst mått av cynisism, samt en näst intill klinisk avsky för kolmilor. Men du har rätt, det bor säkert en läskig liten romantiker någonstans i min själ!

Hvem är den största man? av Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781)

Låt pastor Smiler få förklara:
hvem är den största man? -
Med gudligt högmod skall han svara:
"den, som sig sjelf förnedra kan."

Låt oss poeten Rimfors fråga:
hvem är den största man? -
Han svärja skall vid snillets låga:
"störst är den man, som rimma kan."

Vill ni en hofmans tanke höra:
hvem är den största man? -
"Den, som den bästa konungs öra
med lögn och smicker dåra kan."

Begär af baron Anhjelm lära:
hvem är den största man? -
"Den, som sitt namns försvunna ära
längst tid försvunnen räkna kan."

Spörj Börsdryg och hans gödda drängar:
hvem är den största man? -
"Den, som med mat och prakt och pengar
sig pöbelns aktning köpa kan."

Säg, filosof med rynkta pannan!
hvem är den största man? -
Du svarar: "den och ingen annan,
som mina gåtor tyda kan."

Despoter uppå jordens troner!
hvem är den största man? -
"Den, som sitt folk, till millioner,
på slagtningsfälten offra kan."

"Nej - hörs en stolt kannstöparfrater -
den största man är han,
som i sin stöpslef gamla stater,
likt gamla stop, omstöpa kan."

Så den här är bara föra att plåga dig (trött på milor):

Är du ensam vid din mila ikväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammelmansben -
vi ha vaknat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.

Could it be more ödesmättad?

Karin Boye -Straffängeln talar.

Räck mig det döda stycket av ditt liv.
Jag ska nog väcka det.
Nätterna väntar på vårt tidsfördriv.
Vi ska nog knäcka det.
Fast din dag var så blodlöst tom,
kan jag nog tvinga den att blöda,
tvinga den, till skam och dom,
att uppstå från de döda.

Så, när det dagas och du åter tar fatt,
ser du din vinning,
ser du märket av en levande natt
bränt i din tinning --
vittnesbörd om att av nåd du har fått
tillbaka den tid du ville svika
och ändå fått den fylld till sitt rågade mått --
om glädje eller plåga, kvittar lika.