2010-01-16, 13:49
  #349
Medlem
BandieraRossas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DonFabrizio
Det måste vara Gustaf Frödings En kärleksvisa, ur Gralstänk från 1898:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Tack!
Citera
2010-02-03, 22:55
  #350
Bannlyst
Enligt mig vår nu levande främste poet.

Tomas Tranströmer

Almanackan fullskriven. Framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.



Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.


Fåglarna sjöng inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Citera
2010-02-03, 23:01
  #351
Bannlyst
Ytterligare några gulkorn.

Kinesiskt ordspråk
Om du vill vara lycklig en timme ta en tupplur. Om du vill vara lycklig en dag åk och fiska. Om du vill vara lycklig ett år, ärv en förmögenhet. Om du vill vara lycklig en livstid, hjälp någon annan.

Pär Lagerkvist

En främling är min vän, en som jag inte känner.
En främling långt långt borta.
För hans skull är mitt hjärta fullt av nöd.
För att han inte finns hos mig.
För att han kanske inte alls finns?
Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro?
Djupt som saknad
Vad är djupt som saknad.
Vad fyller våra hjärtan så som tomhet.
Vad uppfyller själen så som längtan efter något som inte finns,
som den vet inte finns.
Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet.

Obesvarad kärlek
Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.
Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,
något utöver oss själva,
så som kärleken gör.
Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,
vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.
Att vi är älskade av ingen.


Spjutet är kastat och vänder aldrig mer tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge.

Utslungat är det för alltid
Med sin lågande spets
Och ännu inte födda människohjärtan väntar att genomborras av det.

Utslungat är spjutet för alltid.

Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?

Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren.

Det är jag, den genomborrade, som frågar.

Vänd dig om och försök att upptäcka honom.
Vänd dig om, du som inte träffades framifrån av hans spjut,
du som genomborrades av det under flykten,
flykten undan honom.

Varför talar du om en spjutkastare?
Du trodde ju inte ens på spjutet förrän det träffade dig,
Du såg aldrig dess heliga båge i mörkret.
Du trodde inte på det som du flydde ifrån
och spjutspetsen överraskade ditt hjärta som en ljungeld.

Spjutkastaren känner ingen.
Men hans eld känner ingen.
Men hans eld känner du.
Varför är det inte nog för dig?
Varför ser du långt bort
när hans spjutspets brinner i ditt hjärta?
Citera
2010-03-04, 21:28
  #352
Medlem
MrJackssons avatar
The Hollow Men


T. S. Eliot


Mistah Kurtz—he dead.

A penny for the Old Guy


I

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

II

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

III

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

IV

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

V

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.


Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom


Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
Life is very long


Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
For Thine is the Kingdom


For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.
Citera
2010-04-26, 21:46
  #353
Medlem
Ian Ss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BF_Sweden
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Något av det vackraste som skrivit på svenska

http://www.youtube.com/watch?v=76hghSikK5E&feature=related
Citera
2010-04-27, 03:57
  #354
Medlem
Spectacoloss avatar
Ein Lied in der Wüste av Paul Celan kanske, hittar den absolut inte nu bara. Återkommer.
Citera
2010-04-27, 06:18
  #355
Medlem
Rainer Maria Rilke

Tidig Apollon

Som ofta mellan ännu nakna grenar
en morgon blickar, redan vårligt ren,
finns intet i hans huvud som förmenar
det att med nästan outhärdligt sken

Stråla all dikt emot oss. Ty här drager
det ännu inga skuggor för hans syn:
för sval är ännu tinningen för lager.
Först senare från pannans ögonbryn

med höga stammar rosengården välver
sig: ett för ett, förlösta ur sitt tvång
skall bladen blåsas av en mun som skälver

- nu ännu tyst, obrukad - och vars klara
och ljusa leende tycks öppnas bara
som drucke ur ett flöde den sin sång.

Skulle man inte kunna starta en dikttråd om gudar (ex Förklädd gud), änglar (ex Dödens ängel), fallna änglar (ex Milton), troll (ex Ett gammalt bergtroll) älvor, feer och övernaturliga varelser i allmänhet?
Citera
2010-04-27, 07:37
  #356
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
Giacomo Leopardi är enligt min mening en av de största tankediktare Europa frambringat, jag väljer hans Canto notturno di un pastore errante dell' Asia som ett vackert, klart och stramt genomfört exempel på de melankoliska världsbetraktelser som alstrades i denne olycksfödde:

http://www.valsesiascuole.it/crosior/1_intertestualita/leopardi_notturno1.htm

Här en engelsk tolkning av dikten: http://www.abraxaspress.co.uk/TZ_it_leo.htm

Och en essä om mannens levnad och skrivande: http://www.quilldrivers.com/leo.html

1800-talets störste diktare, i min mening:

Nattlig sång av en kringströvande herde i Asien

Vad gör du, måne, säg mig vad du gör
på himlen, tysta måne?
Du stiger upp om kvällen, vandrar tankfull
högt över öknen, och går så till vila.
Skall du då aldrig tröttna
att åter färdas ständigt samma vägar?
Har du ej ledsnat än, lyster dig ännu
att skåda dessa trakter?
Ditt liv vill jag förlikna
med herdens sätt att leva.
I tidig morgongryning
stiger han upp, för ut sin hjord på fälten,
ser gräs och får och källor,
går sedan trött till vila emot kvällen,
och väntar inget annat.
O måne, säg, vad mening
har livet för en herde
eller ert liv för er? Säg mig, var slutar
den korta led jag irrar,
din bana som är evig?

En klen och grånad gubbe,
barfota och i trasor, som dignar under tyngden av en börda
ses andfådd stappla framåt
längs dalar, över höjder
blad vassa stenar, genom sand och törnsnår,
i blåst och storm, i middagstimmans hetta
eller när frosten biter,
han vadar genom kärr eller över forsar
och faller, reser sig, påskyndar stegen,
blödande, sönderriven
och utan rast och vila; tills han kommer
äntligen dit där vägen
och all hans ofattbara möda slutar:
en djup, skrämmande avgrund
vari han störtar ned, och glömmer allting.
Så, oskuldsfulla måne,
är livet för en dödlig.

Med svårighet föds mänskan,
redan vid födseln hotar henne döden.
Det första som hon erfar,
är sorg och lidande; och allt från vaggan
får modern eller fadern
begynna trösta henne att hon föddes.
Och sedan, när hon växer,
måste de ständigt stödja henne, sträva
i så väl ord som handling
att göra henne tapper
och hjälpa henne utstå mänskans öde.
Det finns ej mera tacksam
tjänst som föräldrar kan sitt barn bevisa.
Men varför ge åt solen
och väcka upp till livet
den som häröver sedan måste tröstas?
Hur kan vi härda ut med
ett liv som ej ger lycka?
Men så, orörda måne,
är dödlighetens villkor.
Du är dock inte dödlig
och bryr dig kanske föga om allt detta.

Ändå, du vandrerska som ensam skrider
i evighet, så tankfull, har du kanske
förstått vad jordelivet,
vårt lidande, allt jämmer här betyder,
vad döden är, och anletsdragens sista
definitiva blekhet,
och vad det är att plånas ut från jorden
och ryckas bort från dem som höll oss kära.
Och du vet säkert allting
om tingens orsak, och varthän oss leder
var kväll och varje morgon
och tidens tysta gång som aldrig upphör.
Du vet helt säkert vem den ljuva våren
skall le mot i sin kärlek,
vem sommarhettan gagnar, till vad nytta
är vinterns snö och isar.
Du känner tusen ting, upptäcker tusen
som är fördolda för en enkel herde.
Ofta när jag dig skådar
stå där så stum över den öde slätten
som möter himlen med sin rand lång borta
eller när med min fårhjord
jag går, och på din färd du gör mig sällskap,
och när jag ser hur himlens stjärnor brinner,
då tänker jag inom mig:
Vartill så många facklor
och ändlös eter, och den djupa rymden
förutan slut? Och vad betyder denna
gränslösa ensamhet? Och jag, vem är jag?
Så grubblar jag ibland. I detta världsallt,
storslaget och omätligt,
med dess familj som igen mäktar räkna,
där varje ting i rymden och på jorden,
kretsande oupphörligt, återvänder
efter så många mödor
och rörelser dithän, varur det utgick,
förmår jag icke gissa
meningen eller målet. Men du, jungfru,
ung och odödlig, du vet säkert svaret.
Blott ett vet jag och känner:
i evighetens kretslopp,
och i mitt liv, så bräckligt,
skall andra kanske finna
en glädje, något gott; jag fann det inte.

Lyckliga hjord, o du som fredligt vilar
och, tror jag, ej vet av ditt hårda öde
- hur avundsvärd du tycks mig!
Ej blott för att du nästan
helt går utan bekymmer,
ty var strapats, var skada,
vad dödlig rädsla har du strax förgätit;
men mest för att all leda är dig okänd.
När du i skuggan lägger dig i gräset
är du förnöjd och stilla;
lång blir dig aldrig tiden
fast årets flesta dagar är sig lika.
Jag slår mig också ned i gräs och skugga;
och på mitt sinne tynger
ett obehag, det är som om en sporre
mig hetsade, och mera utom räckhåll
än någonsin känns friden i mitt hjärta.
Ändå begär jag intet
och ännu gavs mig inga skäl till tårar.
Jag vet ej hur du njuter,
åt vad du gläds; men lyckligt lottad är du.
Om mig beskärdes föga
är det ej blott för detta som jag sörjer.
Kunde du tala, skulle jag dig fråga:
säg mig, varför är djuren,
som lättjefullt har lagt sig
till ro, helt tillfredsställda,
och mig, när jag vill vila, griper ledan?
Kanske, om jag fått vingar
att flyga över molnen
och räkna en och en av himlens stjärnor
eller som åskan irra mellan bergen
vore jag lyckligare, milda hjord,
vore jag lyckligare, kyska måne.
Men kanske att min tanke
går vill när den betraktar andras öde.
Den dag vi först ser ljuset
i håla eller vagga, i var skepnad,
är kanske olycksdiger för oss alla.

Ingvar Björkesons översättning, ur Alastor Press' I skuggan av cypresser. Från noterna: Idén till dikten fick Leopardi genom en recension av den ryske baronen Meyerdorffs "Voyeage d'Orembourge á Boukhara, fait en 1820", varur han själv citerar: "Många av dessa nomader tillbringar natten sittande på en sten, medan de betraktar månen och improviserar melankoliska ord på melodier som inte är mindre sorgsna."
Citera
2010-05-02, 23:03
  #357
Medlem
Eremitens avatar
August Strindberg

Ur Landsflykt
Citat:

V.

Östersolen lyser på vita berg
och jag hörde en röst från söder som talade och sade:
Förbannelse!
Förbannelse över dig, England,
så kritvitlimmad utanpå
som en vitmenad grav
men inuti så svart,
så sotigt svart
som en stenkolspråm,
ankrad mellan Nordsjön och Atlanten.
Förbannelse över dig, grosshandlarö,
och din minuthandlarpolitik!
Förbannelse över lord Beaconsfield,
som i den mänskliga kärlekens namn
skötte sitt medlarekall
mellan Asien och Europa
som en veritabel provisionsresande!
Förbannelse över din heliga kyrka
och dina sanna kvinnor,
dina sanna strumpstickande
tevattens-kvinnor!
Förbannelse över dina Tauchnitz-editions-romaner
dina missionshus och frälsningsarméer!
Men jag svarade från norr och sade:
Du soliga vita Albion!
Om än dina synder vore blodröda
som dina rostbiffar,
om ditt hjärta vore svart som din stenkol,
jag, den mäktige och landsflyktige,
jag tar ditt marina kritlager
och stryker ett streck
över ditt stora debet
på din stora svarta tavla;
icke därför att jag är duperad
av ditt förträffliga Pale Ale
och dina goda rakknivar;
jag förlåter dig
dina ostindiska synder,
dina afrikanska brott
och dina irländska nidingsdåd;
jag förlåter dig, England,
icke för din skull,
men för er,
Dickens, Darwin, Spencer och Mill!

Citera
2010-05-16, 19:09
  #358
Medlem
Eremitens avatar
Pedro Salinas (1891-1951)

Citat:

DÖDAR


Först glömde jag dig i din röst.
Om du var här och talade nu,
strax intill mig,
skulle jag fråga: "Vem är det?"

Sedan glömde jag dig i dina steg.
Om en skugga väjer bort
i vinden, av kött,
vet jag inte längre om det är du.

Långsamt fällde du dina blad
inför en vinter: leendet,
blicken, färgen på din dräkt, numret
på dina skor.

Så fortsatte du att fälla dina blad:
ditt kött föll bort, din kropp.
Tills allt jag hade kvar av dig
var sju bokstäver, ditt namn.
Och där lever du nu,
i en förtvivlad dödskamp,
med själ och kropp.
Ditt skelett: deras konturer,
din röst, ditt skratt: sju bokstäver, sju.
Deras ljud så snart din enda kropp.

Så glömde jag ditt namn.
De sju bokstäverna går lösa,
känner inte varandra.
Annonser på spårvagnar susar förbi; bokstäver
blossar upp i färger om natten,
far omkring på kuvert och uttalar
andra namn.
Där någonstans ska du gå,
redan skingrad, upplöst och omöjlig:
ska du gå, ditt namn, som var du,
uppstiget
till några dumma himlar
i alfabetets abstrakta härlighet.
Citera
2010-06-10, 14:09
  #359
Medlem
BradDourifs avatar
Har alltid varit svag för Fröding, å "En konstteori" är en av mina absoluta favoriter:
Citat:
Så jag målar, donna Bianca,
ty det roar mig att måla så!
Om det frågas, donna Bianca,
säg: "Det roar honom måla så!"

En pedant från Salamanca
säger säkert: "Det är ingen pli,
ingen skola, donna Bianca,
ingen stil i Juans måleri.

Vankelmodig tycks han vanka
med sin pensel ibland allt, som är,
forntid, nutid, donna Bianca,
är den vilsne målarn lika kär.

Och det friska och det kranka,
skratt och sorgetårar, natt och dag,
klart och mulet, donna Bianca,
målar han med samma välbehag.

Realistisk är hans tanka
och romantisk är den likaså,
ingen enhet, donna Bianca,
är i denna målarkonst att få!"

Säg pedanten, donna Bianca,
att det roar mig att måla så,
arabesken är en ranka
som en stel pedant ej kan förstå.

Annars är (delar av) Eliots The Waste Land något av det vackraste jag någonsin läst.
Citat:
April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.
Summer surprised us, coming over the Starnbergersee
With a shower of rain; we stopped in the colonnade,
And went on in sunlight, into the Hofgarten,
And drank coffee, and talked for an hour.
Bin gar keine Russin, stamm' aus Litauen, echt deutsch.
And when we were children, staying at the arch-duke's,
My cousin's, he took me out on a sled,
And I was frightened. He said, Marie,
Marie, hold on tight. And down we went.
In the mountains, there you feel free.
I read, much of the night, and go south in the winter.

What are the roots that clutch, what branches grow
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.

[...]

Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many
I had not thought death had undone so many.
Sighs, short and infrequent, were exhaled,
And each man fixed his eyes before his feet.
Flowed up the hill and down King William Street,
To where Saint Mary Woolnoth kept the hours
With a dead sound on the final stroke of nine.
There I saw one i knew, and stopped him, crying: "Stetson
"You who were with me in the ships at Mylae!
"That corpse you planted last year in your garden,
"Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
"Or has the sudden frost disturbed its bed?
"O keep the dog far hence, that's friend to men,
"Or with his nails he'll dig it up again!
"You! hypocrite lecteur!-mon semblable,-mon frère!"
Oh how I loath alla dessa litteraturvetare som reducerat en av historiens vackraste textstycken till ett slags korsord ("Där är Dante! där Tristan och Isolde! där Bibeln! Ovidius!"). Man måste inte förstå för att förstå, så att säga.
Citera
2010-07-18, 16:59
  #360
Medlem
Ahruons avatar
Inte "världens bästa dikt", men väldigt bra och jag hade svårt att lägga den under någon annan kategori.

Wislawa Szymborska

Tre högst besynnerliga ord

Medan jag säger ordet Framtid
blir första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad
bryter jag den.

Medan jag säger ordet Ingenting
skapar jag nånting som inte ryms i något intet.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in