Världens bästa dikt?

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

- Pär Lagerkvist

Här är en som är lika kort och säkert lika nedstämd.

And the days are not full enough
And the nights are not full enough
And life slips by like a field mouse
Not shaking the grass.

- Ezra Pound

Den sista raden ska vara högerjusterad men det går visst inte här. Se här: http://torch.cs.dal.ca/~johnston/poetry/daysnotfull.html

I HAVE a rendezvous with Death
At some disputed barricade,
When Spring comes back with rustling shade
And apple-blossoms fill the air—
I have a rendezvous with Death
When Spring brings back blue days and fair.

It may be he shall take my hand
And lead me into his dark land
And close my eyes and quench my breath—
It may be I shall pass him still.
I have a rendezvous with Death
On some scarred slope of battered hill,
When Spring comes round again this year
And the first meadow-flowers appear.

God knows 'twere better to be deep
Pillowed in silk and scented down,
Where love throbs out in blissful sleep,
Pulse nigh to pulse, and breath to breath,
Where hushed awakenings are dear...
But I've a rendezvous with Death
At midnight in some flaming town,
When Spring trips north again this year,
And I to my pledged word am true,
I shall not fail that rendezvous.

skriven av Alan Seeger som dog vid fronten i 1:a världskriget. Tung dikt, hörde den i Gears of War 2s trailer

Till min syster
Text och musik: Dan Andersson.


Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

Nästan att man tappar tron på mänskligheten. Att ingen har tagit med Näcken av Stagnelius? Min absoluta favorit.

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källens vatten,
Ropar i den stilla natten:

"Arma Gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga -
Aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.

Bo Setterlind har ju en del fina.Den här t.ex:

"Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Jo. Den där är en av de bästa dikter jag känner till som är skriven på det svenska språket. Enormt vacker!

Nästan litet vemod inbakat, eftersom Näcken enligt folktron inte kunde komma in i Gudsriket.

men usch vad mycket skit...
bukowski är ju kungen

"As the spirit wanes the forms appears"

Den stora sorgen av Harry Martinson

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.

Det finns bland alla bör och borde
ett måste för alla.
Alla måste lära att sörja för världen.

När mänskan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla.

Detta kallas omsorg i tid.
Den verkliga sorgen
som i tid ser och inser.

A.S.J. Tessimond 1902-1962

Not Love Perhaps



This is not Love, perhaps,
Love that lays down its life,
that many waters cannot quench,
nor the floods drown,
But something written in lighter ink,
said in a lower tone, something, perhaps, especially our own.

A need, at times, to be together and talk,
And then the finding we can walk
More firmly through dark narrow places,
And meet more easily nightmare faces;
A need to reach out, sometimes, hand to hand,
And then find Earth less like an alien land;
A need for alliance to defeat
The whisperers at the corner of the street.

A need for inns on roads, islands in seas,
Halts for discoveries to be shared,
Maps checked, notes compared;
A need, at times, of each for each,
Direct as the need of throat and tongue for speech.

Av samma diktare:

Epitaph For Our Children

Blame us for these who were cradled and rocked in our chaos;
Watching our sidelong watching, fearing our fear;
Playing their blind-man's-bluff in our gutted mansions,
Their follow-my-leader on a stair that ended in air.

Yeats

The Sorrow Of Love

The quarrel of the sparrow in the eaves,
The full round moon and the star-laden sky,
And the loud song of the ever-singing leaves,
Had hid away earth's old and weary cry.
And then you came with those red mournful lips,
And with you came the whole of the world's tears,
And all the sorrows of her labouring ships,
And all the burden of her myriad years.
And now the sparrows warring in the eaves,
The curd-pale moon, the white stars in the sky,
And the loud chaunting of the unquiet leaves,
Are shaken with earth's old and weary cry.