2004-10-14, 21:42
  #157
Awaiting Email Confirmation
ZEUSENs avatar
Percy Bysshe Shelley - The Mask of Anarchy
Written on the occasion of the massacre carried out by the British Government
at Peterloo, Manchester 1819 (förkortad med ett par verser)

"As if their own indignant Earth
Which gave the sons of England birth
Had felt their blood upon her brow,
And shuddering with a mother's throe

Had turned every drop of blood
By which her face had been bedewed
To an accent unwithstood, -
As if her heart had cried aloud:

'Men of England, heirs of Glory,
Heroes of unwritten story,
Nurslings of one mighty Mother,
Hopes of her, and one another;

'Rise like Lions after slumber
In unvanquishable number,
Shake your chains to earth like dew
Which in sleep had fallen on you -
Ye are many - they are few.

'What is Freedom? - ye can tell
That which slavery is, too well -
For its very name has grown
To an echo of your own.

'Tis to work and have such pay
As just keeps life from day to day
In your limbs, as in a cell
For the tyrants' use to dwell,

'So that ye for them are made
Loom, and plough, and sword, and spade,
With or without your own will bent
To their defence and nourishment.

'Tis to see your children weak
With their mothers pine and peak,
When the winter winds are bleak, -
They are dying whilst I speak.

'Tis to hunger for such diet
As the rich man in his riot
Casts to the fat dogs that lie
Surfeiting beneath his eye;

'Tis to let the Ghost of Gold
Take from Toil a thousandfold
More that e'er its substance could
In the tyrannies of old.

'Paper coin - that forgery
Of the title-deeds, which ye
Hold to something of the worth
Of the inheritance of Earth.

'Tis to be a slave in soul
And to hold no strong control
Over your own wills, but be
All that others make of ye.

'And at length when ye complain
With a murmur weak and vain
'Tis to see the Tyrant's crew
Ride over your wives and you -
Blood is on the grass like dew.

'Then it is to feel revenge
Fiercely thirsting to exchange
Blood for blood - and wrong for wrong -
Do not thus when ye are strong.

'Birds find rest, in narrow nest
When weary of their wingèd quest
Beasts find fare, in woody lair
When storm and snow are in the air.

'Asses, swine, have litter spread
And with fitting food are fed;
All things have a home but one -
Thou, Oh, Englishman, hast none!

'This is slavery - savage men
Or wild beasts within a den
Would endure not as ye do -
But such ills they never knew.

'What art thou Freedom? O! could slaves
Answer from their living graves
This demand - tyrants would flee
Like a dream's dim imagery:

'Thou art not, as impostors say,
A shadow soon to pass away,
A superstition, and a name
Echoing from the cave of Fame.

'For the labourer thou art bread,
And a comely table spread
From his daily labour come
In a neat and happy home.

'Thou art clothes, and fire, and food
For the trampled multitude -
No - in countries that are free
Such starvation cannot be
As in England now we see.

'To the rich thou art a check,
When his foot is on the neck
Of his victim, thou dost make
That he treads upon a snake.

'Thou art Justice - ne'er for gold
May thy righteous laws be sold
As laws are in England - thou
Shield'st alike the high and low.

'Thou art Wisdom - Freemen never
Dream that God will damn for ever
All who think those things untrue
Of which Priests make such ado.

'Thou art Peace - never by thee
Would blood and treasure wasted be
As tyrants wasted them, when all
Leagued to quench thy flame in Gaul.

'What if English toil and blood
Was poured forth, even as a flood?
It availed, Oh, Liberty,
To dim, but not extinguish thee.

'Thou art Love - the rich have kissed
Thy feet, and like him following Christ,
Give their substance to the free
And through the rough world follow thee,

'Or turn their wealth to arms, and make
War for thy belovèd sake
On wealth, and war, and fraud - whence they
Drew the power which is their prey.

'Science, Poetry, and Thought
Are thy lamps; they make the lot
Of the dwellers in a cot
So serene, they curse it not.

'Spirit, Patience, Gentleness,
All that can adorn and bless
Art thou - let deeds, not words, express
Thine exceeding loveliness.

'Let a great Assembly be
Of the fearless and the free
On some spot of English ground
Where the plains stretch wide around.

'Let the blue sky overhead,
The green earth on which ye tread,
All that must eternal be
Witness the solemnity.

'From the corners uttermost
Of the bounds of English coast;
From every hut, village, and town
Where those who live and suffer moan,

'From the workhouse and the prison
Where pale as corpses newly risen,
Women, children, young and old
Groan for pain, and weep for cold -

'From the haunts of daily life
Where is waged the daily strife
With common wants and common cares
Which sows the human heart with tares -

'Lastly from the palaces
Where the murmur of distress
Echoes, like the distant sound
Of a wind alive around

'Those prison halls of wealth and fashion,
Where some few feel such compassion
For those who groan, and toil, and wail
As must make their brethren pale -

'Ye who suffer woes untold,
Or to feel, or to behold
Your lost country bought and sold
With a price of blood and gold -

'Let a vast assembly be,
And with great solemnity
Declare with measured words that ye
Are, as God has made ye, free -

'Be your strong and simple words
Keen to wound as sharpened swords,
And wide as targes let them be,
With their shade to cover ye.

'Let the tyrants pour around
With a quick and startling sound,
Like the loosening of a sea,
Troops of armed emblazonry.

Let the charged artillery drive
Till the dead air seems alive
With the clash of clanging wheels,
And the tramp of horses' heels.

'Let the fixèd bayonet
Gleam with sharp desire to wet
Its bright point in English blood
Looking keen as one for food.

'Let the horsemen's scimitars
Wheel and flash, like sphereless stars
Thirsting to eclipse their burning
In a sea of death and mourning.

'Stand ye calm and resolute,
Like a forest close and mute,
With folded arms and looks which are
Weapons of unvanquished war,

'And let Panic, who outspeeds
The career of armèd steeds
Pass, a disregarded shade
Through your phalanx undismayed.

'Let the laws of your own land,
Good or ill, between ye stand
Hand to hand, and foot to foot,
Arbiters of the dispute,

'The old laws of England - they
Whose reverend heads with age are gray,
Children of a wiser day;
And whose solemn voice must be
Thine own echo - Liberty!

'On those who first should violate
Such sacred heralds in their state
Rest the blood that must ensue,
And it will not rest on you.

'And if then the tyrants dare
Let them ride among you there,
Slash, and stab, and maim, and hew, -
What they like, that let them do.

'With folded arms and steady eyes,
And little fear, and less surprise,
Look upon them as they slay
Till their rage has died away.

'Then they will return with shame
To the place from which they came,
And the blood thus shed will speak
In hot blushes on their cheek.

'Every woman in the land
Will point at them as they stand -
They will hardly dare to greet
Their acquaintance in the street.

'And the bold, true warriors
Who have hugged Danger in wars
Will turn to those who would be free,
Ashamed of such base company.

'And that slaughter to the Nation
Shall steam up like inspiration,
Eloquent, oracular;
A volcano heard afar.

'And these words shall then become
Like Oppression's thundered doom
Ringing through each heart and brain,
Heard again - again - again -

'Rise like Lions after slumber
In unvanquishable number -
Shake your chains to earth like dew
Which in sleep had fallen on you -
Ye are many - they are few.'
Citera
2004-10-14, 21:52
  #158
Awaiting Email Confirmation
ZEUSENs avatar
Milarepa (1052-1135)

"Just as fog is dispelled by the strength of the sun
and is dispelled no other way,
preconception is cleared by the strength of realization.
There's no other way of clearing preconceptions.
Experience them as baseless dreams.
Experience them as ephemeral bubbles.
Experience them as insubstantial rainbows.
Experience them as indivisible space."
Citera
2004-10-16, 19:03
  #159
Medlem
Eremitens avatar
Grodek av Georg Trakl (1887-1914)

Om aftonen dåna de höstliga skogarna
av dödliga vapen, de gyllene slätterna,
de blåa sjöarna, varöver solen
dystrare rullar; natten famnar
döende krigare, famnar den vilda
klagan som stiger från krossade läppar.
Men stilla samlas över betesmarken
röda moln, där den vredgade guden bor,
och utgjutet blod och månlik kyla.
Alla gator mynna ut i svart förruttnelse.
Under nattens och stjärnornas gyllene grenverk
fladdrar systerns skugga genom den tigande lunden
och hälsa hjältarnas andar och blodiga huvuden;
och sakta tona i vassen höstens mörka flöjter.
O, stoltare sorg, ni altaren av brons!
Andens heta flamma föder idag en väldig smärta:
ofödda släkten.


Efter slaget av Georg Heym (1887-1912)

I sädesbrodden ligga liken tätt,
på åkerrenar och på blomsterslätter.
Slagfältet är med vapenspillror klätt.
Hjul utan ekrar, vältrade lavetter.

Ur många pölar stiger blodig rök;
svartröda de den bruna vägen täcka.
Vitaktigt glänsa bukarna på ök,
som sina döda ben i vädret sträcka.

I vindens råa kyla gurglar än
döendes jämmer, då vid österns rand
blek dager skymtar fram, grön glänser den:
den flyktiga Auroras tunna band.
Citera
2004-10-17, 21:21
  #160
Medlem
Eremitens avatar
Den unge Hebbel av Gottfried Benn (1886-1956)

Ni snida, skulptera: den viga mejseln
i fin och veklig hand.
Jag mejslar ut med hjärnan
formen ur marmorblocket.
Mina händer skapa för uppehällets skull.
Jag är ännu mig själv mycket fjärran.
Men jag vill bli jag!
Djupt i mitt blod bär jag någon
som ropar efter sina självskapade
gudarymder och människoland.

Min mor är en så fattig kvinna,
att ni skulle le, om ni såge henne.
Vi bo bak en trång avplankning
i byns utkant.
Min ungdom är mig som skorv:
ett sår därunder,
där dagligen blod sipprar fram;
och därav är jag så vanställd.

Sömn behöver jag inte,
mat blott så mycket, att jag inte dör.
Obeveklig är kampen
och världen fylld av stirrande svärdsspetsar:
var och en hungrar efter mitt hjärta,
var och en måste jag, vapenlöse,
smälta i mitt blod.
Citera
2004-10-18, 18:26
  #161
Medlem
Eremitens avatar
Lisbeth, 23 år, in memoriam av Lars Norén

Vi skulle ha träffats och ätit tillsammans
eftersom hon var så febril och mager,
men hon dog som en tillfällig hårdhet,
en omedelbar ansiktsoperation.
På fredagen, efter arbetet,
tog hon som vanligt tillräckligt
med sömntabletter för att sova
till måndagen och undkomma ensamheten.
Den här gången låg hon tre dagar
tillfredsställd på golvet i vardagsrummet
med hörlurarna på, lyssnade
på Bach och svalde tungan.
Ljudet isolerades inte tillräckligt
vid öronen och fick henne att skaka.
Några dagar senare
begravdes hon snabbt och ständigt.
Alla hennes fiender var där.
Citera
2004-10-18, 19:05
  #162
Medlem
Måste tillstå att jag gillar dina dikter bättre och bättre på nåt sjukt konstigt vis.
Citera
2004-10-18, 19:14
  #163
Medlem
Ezzelinos avatar
Ezra Pounds första "Pisan Canto", nr LXXIV, inleds så här:

"The enormous tragedy of the dream in the peasant's bent
shoulders
Manes! Manes was tanned and stuffed,
Thus Ben and la Clara a Milano
by the heels at Milano
That maggots shd/eat the dead bullock
DIGONOS, Digonos, but the twice crucified
where in history will you find it?
yet say this to the Possum: a bang, not a whimper,
To build the city of Dioce whose terraces are the colour of stars.
The suave eyes, quiet, not scornful,
rain also is of the process.
What you depart from is not the way
and olive tree blown white in the wind
washed in the Kiang and Han
what whiteness will you add to this whiteness,
what candor?
"the great periplum brings in the stars to our shore."
You who have passed the pillars and outward from Herakles
when Lucifer fell in N.Carolina.
if the suave air give way to scirocco
OU TIS, OU TIS? Odysseus
the name of my family.
the wind also is of the process,
sorella la luna
Fear god and the stupidity of the populace,
but a precise definition
transmitted thus Sigismundo
thus Duccio, thus Zuan Bellin, or trastevere with La Sposa
Sponsa Cristi in mosaic till our time/ deification of emperors
but a snotty barbarian ignorant of T'ang history need not deceive
one
nor Charlie Sung's money on loan from anonimo
that is, we suppose Charlie had some
and in India the rate down to 18 per hundred
but the local loan lice provided from imported bankers
so the total interest sweated out of the Indian farmers
rose in Churchillian grandeur
as when, and plus when, he returned to the putrid gold standard
as was about 1925 Oh my England
that free speech without free radio speech is as zero
and but one point needed for Stalin
you need not, i.e. need not take over the means of production;"

Osv. i denna del av den väldiga diktsviten Cantos, som gärna läses med en bra kommentarvolym till hands, Carroll F. Terrells är den bästa jag stött på: ty den gode Ezra var aldrig rädd för kryptiska referenser och sublim, ymnig och ibland mycket privatanekdotisk namedropping.
Citera
2004-10-18, 20:08
  #164
Medlem
Ezzelinos avatar
Hölderlins icke fullbordade dikt Mnemosyne föredrar jag nog framför hans mer välklingande bravurnummer, den är liksom i denna "dritte Fassung" stadd i sönderfall, en djupsinnigt stämningsfull ruin:

"Reif sind, in Feuer getaucht, gekochet
Die Frücht und auf der Erde geprüfet und ein Gesetz ist,
Dass alles hineingeht, Schlangen gleich,
Prophetisch, träumend auf
Den Hügeln des Himmels. Und vieles
Wie auf den Schultern eine
Last von Scheitern ist
Zu behalten. Aber bös sind
Die Pfade. Nämlich unrecht.
Wie Rosse, gehn die gefangenen
Element und alten
Gesetze der Erd. Und immer
Ins Ungebundene gehet eine Sehnsucht. Vieles aber ist
Zu behalten. Und Not die Treue.
Vorwärts aber und Rückwärts wollen wir
Nicht sehn. Uns wiegen lassen, wie
Auf schwankem Kahne der See.

Wie aber Liebes? Sonnenschein
Am Boden sehen wir und trockenen Staub
Und heimatlich die Schatten der Wälder und es blühet
An Dächern der Rauch, bei alter Krone
Der Türme, friedsam: gut sind nämlich,
Hat gegenredend die Seele
Ein Himmlisches verwundet, die Tageszeichen.
Denn Schnee, wie maienblumen
Das Edelmütige, wo
Es seie, bedeutend, glänzet auf
Der grünen Wiese
Der Alpen, hälftig, da, vom Kreuze redend, das
Gesetzt ist unterwegs einmal
Gestorbenen, auf hoher Strass
Ein Wandersmann geht zornig
Fern ahnend mit
Dem andern, aber was ist dies?

Am Feigenbaum ist mein
Achilles mir gestorben,
Und Ajax liegt
An den Grotten der See,
An Bächen, benachbart dem Skamandros.
An Schläfen Sausen einst, nach
Der unbewegten Salamis steter
Gewohnheit, in der Fremd, ist gross
Ajax gestorben,
Patroklos aber in des Königs Harnisch. Und es starben
Noch andere viel. Am Kithäron aber lag
Eleutherä, der Mnemosyne Stadt. Der auch, als
Ablegte den Mantel Gott, das Abendliche nachher löste
Die Locken. Himmlische nämlich sind
Unwillig, wenn einer nicht die Seele schonend sich
Zusammengenommen, aber er muss doch; dem
Gleich fehlet die Trauer."
Citera
2004-10-19, 21:27
  #165
Medlem
Eremitens avatar
Sömn är en djup och mångröstad flod av Robert Duncan (1919-1988)
(Jag har den tyvärr inte på engelska.)


Den lilla död som vi var dag
ju återvänder ur, den tycks i natt
som själva livets flod
där vi på ytan slungas, två simmare
som ivrigt söker vilan och varandra lika,
ej villiga att underkasta oss.
Vi kämpar, vi tröttas, vi avsvär
det lugna djup vi känner som storm.
Vi kastar oss ut ur dess tystnad där
som i en snäckas tomma svängda kamrar
vårt drunknade och ständigt levande
förflutnas väsnas. Mot varandra vänder vi oss.
Vi klamrar oss fast. Vi håller hand, mun, huvud
ovan vattnet och suckar
fångna i sömnens underström. Nu
betraktar jag din älskade gestalt där den ligger
prisgiven åt livets dödsblod, sovande - själv
slungas jag ensam. Du har mött andra älskare där.
Bortom dina sovande ögon ser jag
dödens blick stiga ur djupet. Du jagar
bland de skuggor ur ditt liv som hemsöker
sömnens död och hör i varje röst
en påminnelse ur det längesen förflutna,
den olycksbådande ton som sökte fånga ditt öra
redan när jag talade till dig om kärlek.
Citera
2004-10-20, 19:20
  #166
Medlem
Eremitens avatar
Gemenhetens genesis av Erich Kästner (1899-1974)


Ett kan man märka, dagligen, stundligen:
Barn ha en själ, som är öppen och god.
Vuxna äro odrägliga. Grundligen
knäcker detta ibland vårt mod.

Vedervärdiga äldre personer
hade som små nästan ingen brist.
Trevliga barn av i dag bli miljoner
fullvuxet, småsint folk till sist.

Hur vill man lämpligen utreda detta?
Kanske är barnanaturen rå?
Barn plåga flugor, det vet man berätta...
Visa de kanske sitt innersta då?

En gång blevo oss två ting givna:
tycke av ängel och tycke av skarn.
- Ondskan, det är det överblivna.
Godheten, däremot, dör som barn.
Citera
2004-10-21, 18:55
  #167
Medlem
Eremitens avatar
Nej, det är inte du... av Michail Lermontov (1814-1841)


Nej, det är inte du som har min kärlek väckt.
Din skönhets glans är inte till för mig.
En gammal, lycklig smärta älskar jag i dig,
Allt det som brunnit och som åren släckt.

Din ljusa blick mig bränner och hugsvalar.
När girigt jag beskådar dina anletsdrag
I hemlighetsfullt samtal drömmer jag.
Men det är ej med dig mitt hjärta talar.

Jag talar med min älskade från unga år.
I dina drag jag söker det förflutna,
I dina läppars liv, läppar i döden slutna,
I dina ögons eld en fjärran, älskad vår.
Citera
2004-10-21, 22:00
  #168
Medlem
Ezzelinos avatar
Två dikter av Stagnelius som svenska språket kan yvas över är Vän, i förödelsens stund... och Till förruttnelsen, de står sig väl gentemot de större europeiska språkens bästa och mörkaste romantiska tankedikter:

"Vän, i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet med skräck dig känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"-
och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."


"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro."
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in