Lena Sundström flyttade till Danmark för att uppleva främlingsfientlighet

Journalisten Lena Sundström har tagit på sig uppgiften att utforska Danmark. I ett femtiotal kapitel dokumenterar hon sin vistelse: det blir mycket öl och pølser och vandringar i invandrarspåret med den svenska safarihatten väl placerad på huvudet. Vi får följa författaren på språkkurs, när hon försöker bli medlem i Dansk folkeparti och när hon sitter på en bänk och filosoferar med dansken i gemen. Hon tecknar tydligt och målmedvetet upp bilden av ett land bortom all anständighet och värdighet.
Sundström använder sig av ett slags grävande journalistik light för att stärka sin tes om att Danmark är indoktrinerat och att Sverige nu är på väg i samma utförsbacke under ledning av Folkpartiet. Genom käcka kvasifilosofiska broderier om rasism, muslimer och islam försöker hon få ihop en egen utgångspunkt.
Jag hade hoppats på en uppriktig vilja att analysera fenomen som Dansk folkeparti och den omvandling som otvetydigt har skett i Danmark. För något har onekligen hänt med världens lyckligaste folk.
Ett av västvärldens tidigare mest liberala länder har infört särlagstiftning, och flera attitydundersökningar som Sundström redovisar bekräftar bilden.
Dock slarvar hon bort det radikala muslimska partitet Hizb-ut-Tharirs roll i antipatin mot muslimer i Danmark, som är det enda land den islamistiska rörelsen fått fäste i. Samma politiska rörelse är förbjuden i samtliga länder i Mellanöstern, men i Danmark tillåts den verka i liberalismens namn. Hot mot judar och muslimer som inte anses rättrogna nog är en del av gruppens metoder. De vill avskaffa parlamentariska val, yttrandefrihet, förbjuda homosexuella och stena otrogna kvinnor.
Sveriges utveckling hänger på vår förmåga att skilja mellan islam och muslimer och hålla rent bland totalitära krafter, oavsett om de kommer från vit makt eller islamistiska rörelser. Det finns en del att lära av det danska exemplet.

Jag tror att Sundström litar för mycket på att en pakt med införstådda svenska läsare uppnås redan i förordet. Då och då gnistrar det fram en skarp iakttagelse, men vad som har hänt i Danmark och varför landet är så rasistiskt som hon gör gällande får jag egentligen aldrig veta.