Lena Sundström flyttade till Danmark för att uppleva främlingsfientlighet

Det lustiga är att ingen av dem finns med bland referenserna i Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk? Det är att låtsas att man i landet ifråga inte diskuterar sina problem. Men det gör man, över hela det politiska spektrat, från vänsterförfattaren Kåre Bluitgen, till företrädare för Trykkefrihedsselskabet som Lars Hedegaard och konservativa debattörer som Katrine Winkel Holm.



Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli "expert" på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

Varje gång hon intervjuar eller samtalar med en dansk hon tycker illa om väljer hon att vulgarisera svaren med att skriva "Jä" eller "Hvä" i stället för att översätta till svenska med ett enkelt "ja" eller "vad". Med den sortens lustigheter vill hon naturligtvis framställa dessa danskar som obildade och motbjudande, kanske som "bondska" – en av de klassiska anti-danska klichéerna, det är en del av ärendet. Det är billigt.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år, det vill säga den spridda förekomsten av aktiv, värvande islamism i moskéerna, etniska motsättningar som leder till fysiskt våld, segregation över hela linjen på arbetsplatser, i bostadsområden, i vården och skolorna – och ett parti med rötterna i nazismen som den store segraren i senaste EU-valet (jag syftar på BNP, ett parti som i sina stadgar endast tillåter vita medlemmar).

Alternativet är att göra som just danskarna gjort: diskutera problemen öppet, låta dem leda till politisk organisering som flyttar debatten till parlament och medier, i stället för att utvecklas till en nynazistisk pöbel i bostadsområdena. Den ekvationen har Sundström aldrig ens tänkt som möjlighet.



Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

http://www.kristianstadsbladet.se/article/20090910/KULTUR/49074968/1994/&/Misslyckad-dansk-utflykt