Citat:
Bara så att jag är med i resonemanget...
Du menar alltså att scenariot: att omedelbart kunna gå från fordonsmarsch (på bergsvägar och/eller i kolonn) till eldöppnande horisonten runt (återigen i bergsterräng) är ett så tongivande scenario att norrmännen nu prompt vill ha en tornbaserad artilleripjäs?
Du menar alltså att scenariot: att omedelbart kunna gå från fordonsmarsch (på bergsvägar och/eller i kolonn) till eldöppnande horisonten runt (återigen i bergsterräng) är ett så tongivande scenario att norrmännen nu prompt vill ha en tornbaserad artilleripjäs?
1. Det är exakt vad som är problemet, tillsammans med de följdproblem som jag beskrev. Med archerpjäsen uppstår alltså i sådan terräng problemet att enheterna inte kan komma eldläge på säg 5minuter till 5h beroende på problemets svårighetsgrad och därför inte kan leverera som förväntat, emedan tex. PzH2000 kan leverera så fort den stannat och dessutom har 60granater i förrådet och en ammunitionsersättningslösning som har ett extremt litet fotavtryck ytmässigt och dessutom är flexibelt. Jag gissar att M109 har något liknande, emedan K9 vidimerat är dåligt i den faktorn i den faktorn liksom Caesarpjäsen som är sämre än archern.
1.1. det finns en enkel praktisk lösning på problemet, ut med L/52 och in med den gamla L/62:an, då kan tex. vid en tre gruppsindelning alltid någon grupp komma i skott eller ammunitionsersättningsläge samtidigt som den ökade räckvidden kompenserar för den geografiska spridningen av enheterna.
Citat:
1. Du får nog studera sådant där, men kan det vara som så att du missförstått vad jag skrev?, givetvis kan en archer-enhet ge eldunderstöd till godtyckliga enheter, det innebär inte att du som simpel infanteristgruppchef någonsin kommer att ha kontroll eller bestämma över den indirekta elden - det är något som sköts på lägst bataljonsnivå.