Ang. det undermedvetna

det var inte jag utan en tjejkompis, vars pojvänn upptäckte ammandet och tyckte det var lite spooky.

de hade ju inga barn så det var ju ingen rutin eller så

Om hon inte gjorde det medvetet så var det väl en omedveten handling,
däremot kan fortfarande viljan att skaffa barn vara medveten.

Sen blir det lite lurigt om man tänker att människor vistar större delen av sin tid i sina tankar. Som ett exempel kan jag berätta om hur min gamla judolärare brukade be oss att träna kast och grepp i sinnet, för att han hade läst om en undersökning där dom hade testat två olika judogrupper som hade nått samma nivå fastän den ena gruppen enbart hade tränat i sinnet. Så när man talar om det omedvetna och det medvetna får man nog dra en gräns mellan handling och tanke. Till exempel, hur kan man säkert säga att någon inte gör något av rutin bara för att personen inte inte gjort det i "verkligheten". Personen kanske gjort det många gånger i sinnet.



Jag ser att många exempel på att något är undermedvetet har att göra med huruvida man minns varför man gjorde som man gjorde. Men det blir lite att gå in på induktionsproblemet då, eftersom man kan säga att allt beteende man inte kan rationellt förklara beror på det undermedvetna. Något av en tom kategori, en slasktratt liksom.

TS:s fråga är besvarad ovan, i en post som förklarar att Freud inte rörde sig med begreppet "det undermedvetna".

Några inlägg rör sig kring egna observationer av att man utfört handlingar utan att riktigt uppfatta att man gjort dem, eller minns delar av sammanhanget. Man hade då - man kan kalla det lite olika - sin uppmärksamhet på annat håll, eller den var för svag (halvsovande), eller flackade mellan olika uppmärksamhetsobjekt.Det är sånt man försöker testa när någon vaknar upp efter skalltrauma eller om man försöker kartlägga en mer latent bristande uppmärksamhetsförmåga.
Att man kan hålla fokus på något är uppenbart, särskilt när man obsereverar en person som inte kan det.

Freud berör flera liknande exempel i sin "Orientering i psykoanalysen", ävan publ som "Föreläsningar". Däri diskuterar han exempel på när någon gör en felprestation (säger fel sak än tänkt, eller begår en viss handling i stället för en annan avsedd).
Han demonstrerar hur det i några fall går att påvsa att det fanns flera för agenten samtidiga omedvetna tankar i omlopp, som påverkade händelserna. Han för in en avgörande fråga när han efter att ha demonstrerar fenomenet i sig, påpekar att ett av de avgörande elementen kan röra sig om en klandestin intention, en önskning som inte är fullt medveten. Alltsp om ett begär som inte är medvetet.

Fenomen i vardag, eller laboratoriexperiment, där folk sätter igång och producera undanflykter för att de gör saker som inte riktigt hänger ihop, har studerats inom det fält som berör begreppet "kognitiv dissonans"; att man skulle uppleva ett slags obehag när två tankar man hyser inte stämmer samman. KD-teorin är väl empiriskt undersökt och har gett prov på en framåtsträvande teoriutveckling.

Vad man i senaste rön funnit är att dessa kd-fenomen uppträder främst, om ens alls annars än, då den egna självuppfattningen finns med i ekvationen: Man plägar vantolka sina handlinga i en för sig själv positiv riktning - helt omedvetet.
Alltså, den egna självkänslan och det egna begäret finns med på en omedvete nivå och påverkar hur vi hanterar kognitiva upgifter på en medveten eller alldaglig nivå. När vi tvingar förklara oss för våra lite mer besynneliga hndlingar har vi ofta en rad argument till vårt försvar. Det är vad Freud kallar för "rationalisering". Den senaste socialpsykologiska forskningen har kastat ett nytt ljus över det freudska begreppet, och utan att avse det från början, prövat det freudska begreppet "rationalisering" och gett det ett gott stöd. Freuds egen argumentation, bl a i "Föreläsningar", är dock nödvändig att läsa för att begripa sig på vad Freud själv faktiskt mende med begreppen, inklusive "det omedvetna".

Freud var dessutom en stilist och bjuder inget läsmotstånd, ehuru ett rejält tankemotstånd ty han avkräver sin läsare en noggrann, koncentrerad läsning. Det kan sålunda inte bli annat än en trevlig läs- och fortbildningsstund.

Den berättigade kritiken att många (numera i ett helt system) får för sig att hänföra vilka påståenden som helst till en annans omedvetna, är bara dålig argumentation. Typ, ditt påstående om att min argumentation inte håller, den kan vi bortse ifrån ty den härör ur något onämnbart i ditt omedvetna. Sånt hör inte hemma i ett civiliserat, upplyst samhälle, och återfinns heller inte hos Freud.

Du som verkar insatt,
här kommer två snabba frågor som vi kanske kan utveckla på:
1) Menade Freud att det omedvetna är ett annat sorts medvetande än det medvetna,
kanske rentav att man "tänker" med det omedvetna också/samtidigt?
2) Var Poppers kritik av Freuds metodologi missriktad?

Är inte t.ex självkänsla,självförtroende undermedvetet? I vilken interaktion du än har påverkas du av dessa och folk märker hur "höga/låga nivåer" du har. Ditt medvetna är i interaktionen men det undermedvetna ligger ändå där i bakgrunden och spökar.

Omedveten är man väl när man inte har en aning om vad som händer. T.ex du är omedveten om att ett träd faller långt inne i skogen, när du inte är där för att se.

Det var intressant. Jag ser här en parallell till den konfabulering som neurofysiologer har iakktagit, och som tycks ha ett samband med vänster hjärnhalva och dess hantering av språk.

Från ett annat inlägg jag skrev om detta:
https://www.flashback.org/showpost....7&postcount=71

En annan närliggande sak - förutom denna tendens att konfabulera som vissa delar av hjärnan har och andra delar INTE har - är den kritiska förmågan, som verkar vara i hög grad kopplad till frontalloben. Denna kritik är delvis avaktiverad vid sömn, med följden att vi då accepterar lite vad som helst. Det finns en tendens till blockering av sömn så att vi vaknar när kritiken aktiveras ( vilket man kan försöka träna bort genom lucid dreaming!).

Det beror på vad du menar med självkänsla och självförtroende.
En känsla av själv, ett självmedvetande, är basen för ens hela varande. Sen att man är blyg och tafatt eller stursk och tar för sig, kan vara en del av ens självbild och en del av hur andra ser en. En social process. Som när man säger att någon har karisma. Karisma är egentligen inget man 'har' på det sättet, det är snarare något som folk tillskriver en. Att säga att någon har karisma är att tillskriva dom en speciell social status. Samma sak med självförtroende, om folk behandlar en som en person med lågt självförtroende så får man stämpeln 'lågt självförtroende' tillskrivet sig.

Jag skulle nog kalla påverkan från sociala strukturer som omedvetna snarare än undermedvetna.
Kanske till och med kollektivt omedvetna, för att göra ett litet hopp till Jung

Alltså du har alltid en undermedveten bild av dig själv och tankar om dig själv, som du inte är medveten av när du t.ex pratar med en ny människa på en fest. Dessa är inte mindre undermedvetna bara för att sociala strukturer kan påverka dem.
En peron med lågt självförtroende får i de flesta fall den stämpeln på grund av sina negativa tankar och känslor, sen att "andra" kan påverka dessa är en annas sak.

1. Freud postulerar två olika system. Omedvetet respektive Medvetet.
Det allra mesta av mentala aktiviteter sker omedvetet. På det medvetnas plan ägnar vi en hel del energi åt att hitta på rationella förklaringar till varför vi gjorde som vi gjorde. Det omedvetna är inte på något sätt Medvetet, men det kan bli det - när vi råkar försäga oss.
2. Njae. Det som framhålls som Popers starka kritik har i sin tur sin starkaste kritiker i ingen mindre än Popper. Han modererade sig något senare, efter att ha tagit sig för att läsa lite Freud.
Freud själv framhåller f.ö. att han är den förste att överge vilket som helst av sina teoretiska begrepp närhelst man finner bättre formuleringar som fångar (begreppsliggör och sätter i en teoretisk ram) de fenomen han berör. Fast ännu tror jag ingen nnan gör bättre reda för det som är Freuds stora upptäckt: det omedvetna och dess verkningar.

Låter vettigt,
även om jag inte är helt med på vad som menas med mentala aktiviteter...

Försägning är ett intressant fenomen fenomenologiskt sett. När man talar så interagerar man med talet i sig, man både talar och hör sitt eget tal samtidigt. Så det blir som att när man talar med en annan person, så hör båda ens tal som om det vore ett tredje objekt i interaktionen. Genom konstant reflektion och empati förändrar man talet samtidigt som man talar, fast alltid efter handlingen är gjord förstås. Man talar till talet så att säga. Objektifieringsprocessen skapar en efterhandskonstruktion som ger mening åt dom abstrakta tankarna som subjekten i en interaktion upplever, även om det innebär en självuppfyllande profetia. Till exempel "...och då stod hon där utan kläder, haha. *åh nej, vad säger jag, nu tror hon att jag är pervers* Jag menar, hon stod där som ett yrväder..."

På ett plan måste man vara medveten om sig själv när man talar med andra, annars skulle det inte finnas någon som talar med andra. Om man inte vet vem man själv är, i relation till andra, så får man existentiell ångest.

När man tänker på sig själv så objektifierar man sig själv, man sätter sig själv i ett andra eller tredje personsperspektiv. Den reflektionen kan användas för att rationalisera sitt beteende i en situation, men då sker det i efterhand. Till exempel, "vad feg jag var som inte gjorde så" eller "vad dåligt av mig att jag gjorde så". Det är samma sak som när man talar om att någon är irrationell eller ond.

Det krävs ett ego/ett själv för att tänka,
så vem är det som tänker dessa tankar åt en medan man pratar på en fest?

Hmm, kanske om du kan ge ett mer specifikt exempel...

Det är denna radikala klyving (Spaltung) som Freud sätter fingret på. Den som talar och den som hör sig tala är inte samma sak.

Fabulationerna visar oss främst att hjärnan håller på och arbetar mest hela tiden. Den processar på bäst den kan. Detta kan också förstärkas genom att man anstränger sig, dvs ett viljestyrt försök att tänka. (Ganska trivialt påstående). Andra former av motsvarande konfabuleringer är olika elaboreringar av former osv, ehuru dessa organiseras enligt språkliga principer (fast på just den punkten är BaalZeBub redo att säga emot), eller akustiska fenomen.

När tankar tränger fram till en medveten nivå har vi att foga dem samma till något för oss själva koherent och sammanhängande. Det finns en slags syntetiserande drift, skulle man kanske kunna kalla det. Detta är en för Freud central funktion hos den psykiska instans han benämner Jaget.
Samma Jag har en slags självbevarelsedrift; den gör att Jaget i sin tolkning av intrycken från underliggande tankeverksamhet, tenderar att göra en för personen själv insmickrnde sammanfogning av data: man tolkar till sin egen fördel.
Att det är svårt att övertyga med rationella argument, är väl ingen nyhet?! I den stund det är riktigt svårt kan det (om argumentet är rimligt) vara så att den oövertygade hyser en ovilja att ändra sin uppfattning eftersom det skulle utmana självbilden i allt för hög utsträckning. Man kan säga att den förfäktade idén har en hög narcissistisk laddning (egenkärlek bunden till några fantasier - möjligen också till stor del omedvetna).