Shit. Tredje olyckan detta år för mig med tunnelbanan.
Efter en trevlig kväll på stan så hoppar man på första vagnen mot Farsta. Medborgarplatsen så hör man ett jävla till skrik och vagnen stannar. Någon som vet mer?
Vad vet du, eftersom du de facto satt på tåget? Såg du inget när du gick av? Sitter du kvar på tåget? Folksamling? Blöt fläck på väggen? Vakter, poliser?
Shit. Tredje olyckan detta år för mig med tunnelbanan.
Efter en trevlig kväll på stan så hoppar man på första vagnen mot Farsta. Medborgarplatsen så hör man ett jävla till skrik och vagnen stannar. Någon som vet mer?
Den som vet mest i detta ämne är nog du ge oss mer info.
Har uppgifter att den som var nere på rälsen när tåget passerade hade tappat sin mobil och var där nere och letade efter den. Vet inte exakta sanningshalten i påståendet dock.
Ah verkar som det stämmer. Inte första gången en sådan olycka händer nu när du nämner det, tror det bara var för ett par månader sedan som en man dog på grund av mobilen vid T-Centralen.
Shit. Tredje olyckan detta år för mig med tunnelbanan.
Efter en trevlig kväll på stan så hoppar man på första vagnen mot Farsta. Medborgarplatsen så hör man ett jävla till skrik och vagnen stannar. Någon som vet mer?
Ah verkar som det stämmer. Inte första gången en sådan olycka händer nu när du nämner det, tror det bara var för ett par månader sedan som en man dog på grund av mobilen vid T-Centralen.
Och sen så påstås det att det är ofarligt med mobiltelefon.
En person blev vid 20.40-tiden påkörd av ett Öresundståg i höjd med Gullvik. Mannen avled omedelbart. Brand och polispersonal sökte längs järnvägen och krispersonal från tågbolaget tog hand om tågbesättningen. All tågtrafik stoppades på båda spåren och först vid 23-tiden väntas trafiken släppas på.
Igår hände detta. Lite drama- och wall-of-text-varning men så här mår jag just nu och jag skriver för min skull mer än er tbh...
Efter en morgon med förberedelser inför en flytt tar jag bilen in till jobbet strax innan klockan 11. När jag är på Katarinavägen på väg västerut, ser jag en man som långsamt men målmedvetet klättrar upp på den lilla mur som skiljer Katarinavägen från stupet ner mot Saltsjöbanan och Stadsgårdsleden. Min första tanke är att han är påverkad, och det ser inte ut som om han ska ta sig upp på muren trots att den nog inte är mer än dryga metern hög. Han är ganska illa klädd, utan att vara smutsig, och har stort skägg och gråvitt tovigt hår. Åldern uppskattar jag till kanske 65, men om han bara haft ett hårt liv kan han lika gärna ha varit 50. Full uteliggare som är ute och viftar, är min tanke. Det är liksom det normala. Han rör sig klumpigt. Alkoholpåverkan, eller reumatism.
När jag är nästan i höjd med honom tar han sig upp så han ligger raklång på mage på muren. Katarinavägen är helt tom förutom jag och så ett yngre turistpar som står längre ner mot KF-huset. Jag tutar desperat med bilen för att få mannen att titta på mig, få honom att förstå att det där är farligt och kommer att sluta med att han trillar. Jag undrar om han försöker få tag i något som ligger på andra sidan muren, mot stupet till. Där finns en liten avsats där det säkert kan ligga något. En tomburk t.ex. Uteliggarfördomen igen. Men förbi avsatsen är det säkert 15 meter högt ner till järnvägen och att trilla där är inte bra.
Jag stannar bilen så fort jag vågar, vill bara komma bort från det enkelfiliga först, och ringer 112 medan jag bromsar. Sitter still i bilen en, kanske två, långa sekunder medan jag ser att samtalet kopplar fram. Sedan hoppar jag ut, för att få honom att förstå att han inte kan ligga där, det är farligt. I samma sekund som jag kommer ut ur bilen så rullar han av kanten och försvinner ner bakom muren, ner mot stupet.
Han var så otäckt målmedveten under hela förloppet. Att jag tutade och ropade reagerade han inte på. Ropandet antagligen för att jag fortfarande satt i bilen... Han reste aldrig på huvudet för att se efter om någon såg honom, att han mådde dåligt, ett sista rop på hjälp. Det var bara han och det här, han skulle till det som väntade på andra sidan muren och resten av världen spelade ingen roll.
Jag skyndar fram till platsen där han hoppade, för att se om han ligger på den smala kanten nedanför. Larmtjänst har svarat i ungefär samma sekund som jag såg honom försvinna, och de får vänta någon sekund innan jag vet vad jag ska rapportera. Ska de skicka en polispatrull för att ta hand om en uteliggare som är en fara för sig själv, eller en ambulans för att ta hand om en hoppare?
När jag sträcker huvudet över kanten så blir allting så surrealistiskt. Mannen som jag såg målmedvetet klättrandes för bara några sekunder sedan ligger på spåret 15 meter ner med kroppen böjd bakåt som i en båge, med skulderbladen över ena rälsen och ena smalbenet över andra. Det benet som inte ligger över rälsen ligger... fel.
Tydligen har jag sagt till larmtjänst att han hoppade för de frågar hur han mår. Jag svarar att han antagligen inte lever. Ambulans är på väg, säger de och jag påpekar att de inte ska köra dit jag är, för härifrån kommer man inte ner till mannen då den trappan är spärrad sedan många år.
Adrenalinet som pumpade upp när jag trodde att jag skulle behöva brotta ner honom från muren fortsätter pumpa men har ingenstans att ta vägen, och jag börjar bli lite darrig. Jag vill ner och hjälpa honom men vet att det inte går. Min största rädsla är att det ska komma ett tåg, och jag frågar nog larmtjänst om de står i kontakt med Saltsjöbanan.
Då börjar bommarna gå ner och jag känner en maktlöshet på panik-nivå. Jag känner i hela kroppen att jag MÅSTE få bort kroppen från spåret, och jag MÅSTE få stopp på tåget. Men jag KAN inte. Det finns inget sätt att komma ned. Det finns inte. De här känslorna kolliderar våldsamt och jag tittar med en känsla av att DET HÄR KAN INTE HÄNDA på tåget som hårt inbromsandes närmar sig den nyss så målmedvetne mannen med vitt skägg, något MÅSTE hända som stoppar det som håller på att ske.
Det gör det så klart inte, och jag tittar bort precis när tåget träffar mannen. Sakta glider tåget ytterligare cirka fem meter innan det slutligen stannar. Jag ser inte kroppen längre. Säger till larmtjänst vad som hände, och konstaterar att det är slut. Vårt samtal och mannen med vitt skäggs liv slutar här. Det är så otroligt definitivt.
Den här historien har ingen punchline eller knorr på slutet. Inga särskilt kloka ord jag vill sammanfatta händelsen med. Jag antar att historien kommer att mattas av gradvis under de kommande dagarna, men när jag nu sitter här på natten och skriver är jag igen lika darrig och illamående som jag var imorse och det enda konkreta jag känner i övrigt är ett stort behov av att skriva av mig.
Igår hände detta. Lite drama- och wall-of-text-varning men så här mår jag just nu och jag skriver för min skull mer än er tbh...
Efter en morgon med förberedelser inför en flytt tar jag bilen in till jobbet strax innan klockan 11. När jag är på Katarinavägen på väg västerut, ser jag en man som långsamt men målmedvetet klättrar upp på den lilla mur som skiljer Katarinavägen från stupet ner mot Saltsjöbanan och Stadsgårdsleden. Min första tanke är att han är påverkad, och det ser inte ut som om han ska ta sig upp på muren trots att den nog inte är mer än dryga metern hög. Han är ganska illa klädd, utan att vara smutsig, och har stort skägg och gråvitt tovigt hår. Åldern uppskattar jag till kanske 65, men om han bara haft ett hårt liv kan han lika gärna ha varit 50. Full uteliggare som är ute och viftar, är min tanke. Det är liksom det normala. Han rör sig klumpigt. Alkoholpåverkan, eller reumatism.
När jag är nästan i höjd med honom tar han sig upp så han ligger raklång på mage på muren. Katarinavägen är helt tom förutom jag och så ett yngre turistpar som står längre ner mot KF-huset. Jag tutar desperat med bilen för att få mannen att titta på mig, få honom att förstå att det där är farligt och kommer att sluta med att han trillar. Jag undrar om han försöker få tag i något som ligger på andra sidan muren, mot stupet till. Där finns en liten avsats där det säkert kan ligga något. En tomburk t.ex. Uteliggarfördomen igen. Men förbi avsatsen är det säkert 15 meter högt ner till järnvägen och att trilla där är inte bra.
Jag stannar bilen så fort jag vågar, vill bara komma bort från det enkelfiliga först, och ringer 112 medan jag bromsar. Sitter still i bilen en, kanske två, långa sekunder medan jag ser att samtalet kopplar fram. Sedan hoppar jag ut, för att få honom att förstå att han inte kan ligga där, det är farligt. I samma sekund som jag kommer ut ur bilen så rullar han av kanten och försvinner ner bakom muren, ner mot stupet.
Han var så otäckt målmedveten under hela förloppet. Att jag tutade och ropade reagerade han inte på. Ropandet antagligen för att jag fortfarande satt i bilen... Han reste aldrig på huvudet för att se efter om någon såg honom, att han mådde dåligt, ett sista rop på hjälp. Det var bara han och det här, han skulle till det som väntade på andra sidan muren och resten av världen spelade ingen roll.
Jag skyndar fram till platsen där han hoppade, för att se om han ligger på den smala kanten nedanför. Larmtjänst har svarat i ungefär samma sekund som jag såg honom försvinna, och de får vänta någon sekund innan jag vet vad jag ska rapportera. Ska de skicka en polispatrull för att ta hand om en uteliggare som är en fara för sig själv, eller en ambulans för att ta hand om en hoppare?
När jag sträcker huvudet över kanten så blir allting så surrealistiskt. Mannen som jag såg målmedvetet klättrandes för bara några sekunder sedan ligger på spåret 15 meter ner med kroppen böjd bakåt som i en båge, med skulderbladen över ena rälsen och ena smalbenet över andra. Det benet som inte ligger över rälsen ligger... fel.
Tydligen har jag sagt till larmtjänst att han hoppade för de frågar hur han mår. Jag svarar att han antagligen inte lever. Ambulans är på väg, säger de och jag påpekar att de inte ska köra dit jag är, för härifrån kommer man inte ner till mannen då den trappan är spärrad sedan många år.
Adrenalinet som pumpade upp när jag trodde att jag skulle behöva brotta ner honom från muren fortsätter pumpa men har ingenstans att ta vägen, och jag börjar bli lite darrig. Jag vill ner och hjälpa honom men vet att det inte går. Min största rädsla är att det ska komma ett tåg, och jag frågar nog larmtjänst om de står i kontakt med Saltsjöbanan.
Då börjar bommarna gå ner och jag känner en maktlöshet på panik-nivå. Jag känner i hela kroppen att jag MÅSTE få bort kroppen från spåret, och jag MÅSTE få stopp på tåget. Men jag KAN inte. Det finns inget sätt att komma ned. Det finns inte. De här känslorna kolliderar våldsamt och jag tittar med en känsla av att DET HÄR KAN INTE HÄNDA på tåget som hårt inbromsandes närmar sig den nyss så målmedvetne mannen med vitt skägg, något MÅSTE hända som stoppar det som håller på att ske.
Det gör det så klart inte, och jag tittar bort precis när tåget träffar mannen. Sakta glider tåget ytterligare cirka fem meter innan det slutligen stannar. Jag ser inte kroppen längre. Säger till larmtjänst vad som hände, och konstaterar att det är slut. Vårt samtal och mannen med vitt skäggs liv slutar här. Det är så otroligt definitivt.
Den här historien har ingen punchline eller knorr på slutet. Inga särskilt kloka ord jag vill sammanfatta händelsen med. Jag antar att historien kommer att mattas av gradvis under de kommande dagarna, men när jag nu sitter här på natten och skriver är jag igen lika darrig och illamående som jag var imorse och det enda konkreta jag känner i övrigt är ett stort behov av att skriva av mig.
Förstår så väl att du behöver ha ur dej detta! Du behöver säkert prata om det många gånger till. Ett sätt som ofta krävas, därav krisgrupper. Jag tycker du ska kontakt med någon. Vet inte så mycket vilka vägar du har att gå där du bor. Men närmaste psykklinik kan säkert ordna någon att prata med, kanske behöver du ha något avslappnande också? Jourhavande präst finns också - ring 112 och kopplas vidare.
Men prata om det, berätta, berätta..om igen. Är vad som rekommenderas vid tragedier.
När jag läst din berättelse så tänker jag även på tågförarna. De lever med att detta kan hända deras tåg varje dag.
Inlägget före ditt handlar om en tågdödad i Malmö. Jag bor så nära den linjen att jag hör deras larmtutande som händer då och då - när vinden är ostlig. Bodde för många år sedan så jag såg offer på den järnvägen.
Försök att se det så att han verkligen bestämt sej för att avsluta livet. För han var ju döv för dina försök att hjälpa. Det är ingen tröst så sett för dej, men förklaringen att han INTE VILLE ha den hjälpen att leva vidare.
De som gör så här tänker inte på mer än sej själva, beror nog på hur deras situation och psykiska tillstånd är. Och att det oftast är ett sätt som lyckas.
De tänker inte på att dom skadar andra människor psykiskt. Sina anhöriga tänker dom inte alls på som ska leva vidare med tankarna på vad som händer vid en tågolycka. Väldigt egoistiskt på sitt sätt. Men vi vet ju inte vad som ligger bakom. Ibland är det helt klart droger.
Gör nu vad du kan för din egen sinnesfrid. Skaffa den hjälp du kan ha nytta av och försök lägga bort tankarna. Det tar tid men du kommer så småningom att ha det på avstånd.
Bra att du började här. Du får gärna skicka PM till mej - jag kommer dock inte att kunna läsa förrän senare på dagen, em.
Måste vara det vanligaste stället att dö på i Malmö där vid Persborgs station. Skönt att den snart ska läggas ner.
Ja, där har hänt massor genom åren.
Om du läser Ninjakossans berättelse, inlägger mellan våra, så berättar jag just att jag kan höra när det händer på den linjen ibland (vid ostlig vind) och bott alldeles för nära tidigare.
Nu är det dubbelspår och dagtid tåg var 5:te min ca.
Även barn som lekt på rälsen har blivit offer.
Visste inte att Persborg station ska läggas ner - men spåren lär väl vara kvar. Dom är ju i princip nya.
Skillnaden blir att tågen sedan har högre hastighet där.
Mvh
Visste inte att Persborg station ska läggas ner - men spåren lär väl vara kvar. Dom är ju i princip nya.
Skillnaden blir att tågen sedan har högre hastighet där.
Mvh
Stationen läggs ner för Öresundståg den 12 december i år. Pågatågen mot Ystad stannar där ett halvår till.
Sedan byggs en ny station på Rosengård som ska vara klar för Ilmars tågringlinje runt Malmö, som ska köras med några gamla pågatåg år 2012.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
