Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

– Jag vill inte spekulera. Men det kan ju ha funnits fler kopplingar mellan de tre.
– Det fanns flera jävssituationer i och med att Obducenten var en del av rättsapparaten. Kriminalinspektör Göte Ohlsson, som utredde Obducentens hustrus märkliga död 1982 (som fick betydelse i rättegångarna) kände och hade samarbetat med Obducenten.
– Och den rättsläkare, Robert Grundin, som fick sista ordet i den senaste utredningen kring hustruns död hade varit kollega med Obducenten.
Catrines syster undrar över det förvunna bevismaterialet: Hon menar dels den blå frottéhandduk som hittades intill en av säckarna med kroppen, dels de hudfragment och åtta hårstrån som hittades på handduken. Att handduken var borta upptäcktes under utredningen 1999, men det har aldrig kunnat klargöras när den försvann. Sista gången som fragmenten omtalas i offentliga papper var 29 september 1999 då Statens kriminaltekniska laboratorium skickade ett brev till Bertil Sahlin på Västerortspolisen. Sahlin hade ställt några frågor ett par veckor tidigare och nu skrev SKL att det var fullt möjligt att göra en särskild slags DNA-analys som kanske skulle kunna berätta något nytt. Men Västerortspolisen återkom aldrig och när Borgnäs våren 2002 ringer upp SKL är samtliga prover försvunna.
– Och jag undrar, säger Catrines syster, om det är okej att bevismaterial försvinner så här? Varför utreder inte polisen detta vidare?

Snön gnistrar ute. Catrines syster häller upp mer kaffe. Samtalet faller av, kvar återstår många frågetecken. Om fem år preskriberas brottet.
Tror du att Catrine da Costas mördare kommer att hittas?
– Det skulle vara om de som var inblandade eller de som gjorde det erkände. Domstolen har funnit att Obducenten och Allmänläkaren har styckat Catrines kropp. Jag har svårt att tro att den eller de som mördade henne inte är samma personer som också styckade.

Du tror inte att det bara var en?
– Nej. Det kan till och med vara tre. Arkitekten kan ju också ha varit inblandad. Ingen har sett Catrine i Kungsträdgården efter det att Arkitekten påstått att han släppt av henne. Därefter gör han en som jag tycker underlig felkörning till lunchen i Uppland. Han kör över Täby Kyrkby där Obducenten bodde.
– Men jag vet inte. Ingen vet ju ännu vem som mördade Catrine. Men jag önskar att vi får veta. För Catrines skull.

Vad Marianne Seppälä beträffar har inte, som Socialstyrelsen ger sken av, det omdömet formulerats av mig, att dagboken utgjort ett "rent falsarium". Omdömet finns i en särskild promemoria upprättad 2000-04-04 av kriminalkommissarie Bertil Salin; promemorian utgör bilaga 24 till resningsansökan. Att jag i resningsansökan (s. 23 f och s. 52 f) uttalade mig helt kort om Marianne Seppälä berodde på, vilket Socialstyrelsen nu också konstaterar, att hennes berättelse till sist inte spelade någon roll enligt kammarrättens dom.
Lars Borgnäs försök att göra Marianne Seppäläs vittnesmål trovärdigt är dömt att misslyckas. Sedan hon i augusti 1984, då det ännu inte fanns någon misstänkt, fäst polisens uppmärksamhet på Catrines umgänge med en finländare (i resningsansökan s. 33 ff omtalad som TÅ), återkom hon 3_ år senare, nästan i skarven mellan de två rättegångarna i tingsrätten, med sin sensationella historia om Catrines samtidiga sexuella övningar med två läkare, då de dessutom skulle ha "varit på varandra", allt i närvaro av den enes lilla dotter. Marianne Seppäläs nya uppgifter var väl tillrättalagda för att passa in som en bakgrund till beskrivningarna i massmedia av hur de två läkarna i närvaro av barnet styckat Catrine da Costas kropp på rättsläkarstationen efter det att de enligt åtalet hade mördat henne.
Vid en helhetsbedömning av allt som numera är känt, är det tydligt att Marianne Seppälä begått mened i både tingsrätten och kammarrätten, och att hon borde ha åtalats. Chefsåklagare Bjarne Rosén tycks ha fattat sitt avskrivningsbeslut i frågan om mened utan att ha haft full överblick över bevisläget.


På tal om såväl Anita Schröder som Marianne Seppälä * för att nu inte tala om jägmästaren * kan det för övrigt läggas till att man inte kan ge trovärdighet åt otillförlitliga vittnesberättelser genom att, som Borgnäs berättar att han gjort, tala med vittnet och lita på vederbörandes egna försäkringar om att berättelserna varit tillförlitliga.
I Borgnäs bok bär kapitel fyra (s. 152-220) rubriken "Arkitekten som försvann". Borgnäs hypotes är att en äldre arkitekt varit den siste som sett Catrine da Costa i livet och att han därför också är sannolik som mördare. (Arkitekten är numera avliden.) Förutom på en förmodad karaktärsteckning av arkitekten bygger Borgnäs spekulationer på att det skulle finnas en koppling mellan arkitekten och obducenten. Obducenten och hans fästmö hade nämligen på våren 1984 flyttat till Täby kyrkby och där blivit granne med en polisinspektör. Denne var bekant med arkitekten.


Arkitekten berättade för polisen (bl.a. enligt polisförhör 1984-09-10, min anmärkning) att Catrine, liksom vid flera tidigare tillfällen, kommit till honom för att få sova på efternatten mot pingstdagen, och att han vid tiotiden på förmiddagen hade kört henne i bil till Hamngatan vid Kungsträdgården. Därefter hade arkitekten fortsatt ut från Stockholm för att delta i en lunch på en gård norr om Uppsala. Han berättade själv att han av misstag tog Norrtäljevägen norrut, vilket innebar en omväg, eftersom han så småningom måste ta av västerut mot Uppsalavägen. Borgnäs konstaterar med hänvisning till en kartskiss (boken s. 158) att arkitekten under sin färd kom att passera Täby kyrkby där Härm bodde. Kanske "fördes hon över från arkitekten till ´obducenten´ under dagen, kvällen eller natten eller dagen därpå.kanske dog Catrine hos arkitekten dagen innan och styckades på rättsläkarstationen på annandagen" (boken s. 182).


Borgnäs "arkitektspår" med anknytning till pingstdagen är för fantasifullt för att kunna tas på allvar. Bland annat finns det inte några belägg för att "arkitekten och obducenten" skulle ha varit bekanta, men Borgnäs spekulerar ändå i den riktningen (s. 183).
Med hänsyn till att man numera måste utgå från att Catrine da Costa levde efter pingsthelgen blir arkitektspåret inte bara alldeles osannolikt, det framstår som uteslutet. Borgnäs förledande framställningskonst * för han skriver bra * är enögd, insinuerande och illvillig. Tar man hänsyn även till hans metoder för att misstänkliggöra Teet Härm genom "seriemördarteorin" i bokens andra del "Döda kvinnor", kan framställningen till och med betecknas som ondskefull. (Se om hans teori, som inte är processmaterial i resningsärendet, vidare i bilaga 2.) Sanningen är verkligen en sällsynt gäst i Lars Borgnäs bok, dock på annat sätt än författaren avsett med bokens titel.