Citat:
Ursprungligen postat av
Noicer
Läkarna heter Teet Härm och Thomas Allgén.
De fälldes inte, de friades och betraktas som fullständigt oskyldiga och polisiärt ointressanta samt förstås som offer för det i särklass mest gränsöverskridande och medialt genomträngade justitiemordet i modern svensk historia.
TH och TA är polisiär avförda för länge sen, och inte ens Rajs tror på deras skuld längre, och t.o.m. Expressen har gjort offentlig avbön, efter att man bedrivit en sannskyldig förtalskampanj.
Men vid varje känt fall hittar man en eller annan foliehatt, efter många år ... sånt är livet. Det är klart att da Costa-fallet har ett par vidhängande foliehattar också.
Det lustiga med da Costa-fallet är att den vidhängande cirkusen, myterna och lögnerna bildar ett system,
som är långt mer komplext än vad själva fallet är - da Costa skulle tappa hakan om hon visste vilka superflummiga trendryttare och ordbajsare som ägnat sig åt hennes sorgliga öde ...
Detta mord bör knappast vara helt unikt, och da Costa var absolut inte fascinerande som brottsoffer - den sanslöst brokiga väv av missuppfattningar som hänger ihop med da Costa-fallet är totalt onödig ... sällan har väl ett så rått och deprimerande brott engagerat så många klåpare och vildhjärnor ... och vad jag vill säga är ... alltså, detta är väl intressant - det är ju en mordgåta, men detta är inte hur intressant som helst ... och att man har baserat både pjästexter och poesi (!) på detta fall är ganska hisnande faktiskt ...
Och hade da Costas baneman hittats och förhörts 1984 hade man garanterat glömt fallet på en gång - för det är ju inte da Costa man har fascinerats av; man har fascinerats av myten om henne, och hade den grå, socialrealistiska sanningen uppdagats tidigt hade det inte blivit någon pjäs, någon het debatt eller någon poesi av Frostenson ...
Vem skriver skönlitteratur och kulturartiklar om pårökta trashankar som knivar ihjäl varandra för småpengar, vem skriver om förtidspensionärer som blir livsfarliga av fludder, vem skriver om en arbetslös, deprimerad rörmokare som inte tål sprit och har grav ADHD och kastar ut polaren från balkongen, vem skriver om en gammal hjärnskadad målare som drar en hammare i skallen på frugan och dödar henne för att kaffet är kallt ...
Vem skriver poesi om Gonerka, som skulle ta en java med sin tjej, men blev skogstokig utan förvarning och råkade styckmörda henne istället, bara sådär ...
Ingen, vill jag påstå ... sånt här tycker vi inte är spännande och intellektuellt kittlande ...
Hade da Costas baneman hittats och förhörts 1984 hade inte heller den personen intresserat oss så länge ... han eller hon hade inte tillfredsställt vår sensationshunger.
Och tyvärr var nog den en väldigt stark drivkraft, när det begav sig.
Vi människor är ju så väldigt primitiva ibland.