Daddys, Slutstriden har börjat....

Nämen vad ehh betryggande att hon går vårdlinjen.. det känns ju ....ehh tryggt.

Problemet är ju att Joakim är en sån oerhörd aggressor. Han har ju jagat kvinnan på internet och ev. irl också med ständiga anklagelser och ständiga kränkningar och visat sig kränande och hotande mot andra så det blir ju så svårt att få till något samarbete. Karln verkar ju inte ens i huvet begripa med att förstör för sig själv ens.

Det är ju det det har talats om, är han ens intresserad av att ta hand om flickan, ens träffa henne? Man undrar ju eftersom allt han gör går i rakt motsatt riktning.

Ja en del finner kankske det som en bra lösning. I den miljön som barnet är mest rädd i visar den inte sina känslor så bra i och då blir det ju liksom lugnt och så. Hur de hittar sitt JAG där i det att de inte törs visa känslor för de är hos den de är rädd för vet jag dock inte. Vi får höra med barnpedagogoen när hon kommer tillbaka.

Skall iväg och har inte tid.
Men nej, det är inte nya rön att ett 5 årigt barn har ett eget jag, vad dillar ni om?
Går jag på vårdlinjen, det var något nytt.
Jag går inte på vårdlinje, jag utbildar mig över huvudtaget inte alls.
SKÄRPNING, jag är trött på lögnerna i den här tråden.

Du säger att femåringar bör skiljas från sina föräldrar för att hitta sitt eget JAG, vad menar du?

Nej jag säger inte att 5 åringar behöver skiljas från sina föräldrar för att hitta sitt eget JAG.
De flesta föräldrar låter sina barn finna sitt eget jag, oftast går det helt autamatiskt.

Det jag säger är att den här 5-åringen framför allt behöver skiljas från sin mamma under en period för att finna sitt eget JAG, tex på ett utredningshem.

SLUTA att göra om det jag skriver!!!

Jag måste säga att jag har aldrig hört talas om att det skulle vara en bra ide att slita en femåring ifrån sin mamma för att barnet har separations ångest från mamman.

En helt ny ide?

Jag undrar om det är något att introducera vid landets alla dagis. Då slapp föräldrarna ta ledigt för inskolning i framtiden. Ungar med ångest får helt enkelt passa på att finna sina JAG under separationen.

Ingår det i din plan att kasta ungen i famnen hos personen den inte vill vara hos också? Lite chockterapi så där?

Varför väljer du att göra dig dum?
Du väljer också att använda ord som att slita ifrån barnet ifrån sin mamma.
Du och gänget har inte ens tänkt i dessa banorna och det visar mig i varje fall (efter hur ni fungerar här på tråden i varje fall) att det inte ens är lönt att försöka förklara.

Ja jag tror på att flickan behöver en paus från sin mamma och mammans projicerande.
Jag tror det skulle vara bra inför framtiden och hennes sociala arv.

Det har jiddrats en del här om sociala baser. För mig är en persons sociala bas hans/hennes hemmiljö. Jag anser absolut att samhällt och sociala myndigheter ska ingripa om ett barn far illa i sin hemmiljö på grund av misshandel, vanvård eller andra övergrepp.

Däremot verkar det vanskligt att ta bort ett barn ur dess invanda miljö endast på grund att det "behöver en paus" från sin mamma och hennes "projicerande". Det är alltid traumatiskt för en liten unge att bryta upp och det tycks onödigt drastiskt att utsätta den här tjejen för det om hon inte verkligen far verkligt illa. Tack och lov är det inte flashbackdebattörernas sak att ta ställning till om detta vore befogat här, det är sånt vi har sociala myndigheter till. Jag för min del vet ingenting om mamman och hur dottern och hon har det tillsammans i vardagen och därför kan jag omöjligt bedöma detta. Det är en sak för de direkt involverade.

Det är detta tänk som FR och domstolar har och jag har förståelse för det.
Men när en förälder inte klarar av att se till barnens känslor och framtid i första hand och ett barn som R blir livrädd för sin pappa så är det något som är väldigt fel.
Betänk här att pappan inte har träffat barnet på ett kontinuerligt basis och då i kontaktpersons sällskap.

Däremot lever flickan med sin mamma och det är mamman som kan påverka flickan i det dagliga livet.

Jag kan ta ett par exempel.

Jag har ordentlig tandläkarskräck, så svår rädsla att jag får svårt att andas.
Mina barn är inte rädda för tandläkaren trots att jag har varit med dom varenda gång.
Tror du att det beror på att jag har tvingat mig att vara positiv inför, under och efter tandläkarbesöket?
Tror du att det beror på att jag har berättat hur rädd jag är för tandläkarbesöket och hur jag känner?

Min syster har en ormfobi som leder till att hon har mycket svårt att vistas i skogen, hon är mycket rädd och går i terapi för det.
Hon kan inte hålla sig och hennes 3 barn har fått se och känna av hennes skräck för ormar och för att gå i skogen.
Tror ni att barnen är avslappnade i skogen eller spända och rädda för att de skall se en orm?
Ja, det är livrädda och det är riktigt jobbigt för barnen att vistas i skogen.
Det är mycket svårt för dessa barnen att kunna vara i skogen, en av barnen mår rent av illa och kräks, får panikattacker.
Om min syster hade klarat av att vara avslappnad och inte lägga över hennes rädsla för ormar hade barnen inte behövt att bära denna rädsla som påverkar deras liv väldigt mycket.

Jag har en kompis som är livrädd för hundar.
Jag hade en schäfer innan, världens snällaste, underbaraste, mildaste, vänligaste hund ni kan tänka er.
En själsfrende.
Min kompis vet att hunden är precis som jag beskriver henne.
Hon gör allt hon kan för att inte visa att hon är rädd, men blir annorlunda i sitt kroppspråk, andning osv.
Barnen ser det, känner det och de blir spända de också.
Men det var när deras mamma inte var med utan deras pappa som inte är ett endaste dugg hundrädd var barnen helt avslappnade tillsammans med hunden.

Det här är något som helt och hållet går att föra över på barn där föräldrarna inte kan klara av att separera sin egna känslor från barnens och visa vägen på ett bra sätt.

R behöver befrias från detta, det är min övertygelse.
Att hennes mamma och pappa skall komma att samarbeta kring flickans mående och rättighet är nog helt uteslutet.
Då får det sluta handla om föräldrarna (vilket jag anser det har gjorts i detta fallet) och handla om flickan.

Man kan bli mörkrädd för mindre av att läsa de terapeutiska idéer som framförs i tråden. Idéer som går ut på något slags avprogrammering av flickan som vore mamman och mormodern medlemmar iu någon slags sekt. Finna sitt eget jag? Är det inte så att alla vi människor är formade av våra föräldrar genom miljö, arvsanlag och det som kallas uppfostran? De flesta människor lyckas också i det som är föräldraskapets innebörd, att fostra sina barn till att bli trygga personer och med värderingar som gör att de fungerar i samhället. Ingen tror väl på fullaste allvar att ett barn föds med en inre kompass som vägleder dem genom livet, det är föräldrarna som genom sin fostran ska ge barnet den kompassen, en 5-åring har ingen möjlighet att finna sitt inre jag utan vägledning. I vissa fall har inte de biologiska förmågan och då finns det förhoppningsvis andra vuxna som kan gå in som ställföreträdare i rollen som förebilder.

Vad gäller mormodern - jag tycker mig ha läst att hon öppnade sitt hem för att Daddy skulle kunna ha umgänge med sin dotter, ett ganska generöst erbjudande för att slippa omvägen med kontaktperson, men att hon inte orkade med när Daddy ägnade en del av umgängestiden åt att förtala sin X-sambo. Såvitt jag förstått saken så har det övervakade umgänget kunnat genomföras tack vare att mamma och mormoder underlättat och uppmuntrat flickan att träffa sin pappa. När så de överlåter den biten åt andra så fungerar det inte alls, flickan blir panikslagen och vägrar. I den mån jag kan tolka det så har umgänge skett tack vare mamman inte trots mamman.

Då föreslår jag att du gör det!
Skaffa dig lite kunskaper som ligger lite högre än gymnasiets vårdlinje så dina åsikter får någon sorts grund.

Femåringar ska inte tas från sina hem för att hitta sitt JAG. Inte heller denna femåriing är hjälpt i sin identitetesutveckling genom en traumatisk separation från sin mamma och den trygghet hon har där.
Vad det sociala arvet innebär saknar du tydligen kunskap om.
Flickan räddas inte från någonting genom att separeras från sin mamma så länge hon inte far uppenbart illa. Det finns inget som tyder på att så är fallet. De som, i motsats till dig, har kompetensen och uppgiften att göra den bedömningen anser tydligen att hennes hemmiljö är tillräckligt bra. Eventuella brister åtgärdas på plats.

AITS. Sorry, jag uttrycker mig inte tydligt nog. Om sociala myndigheter och sjukvård (jag vet inte om Barnpsyk skulle kunna vara behjälpligt här, jag var betydligt äldre än 5 när jag var där) anser att ett sånt ingripande som du föreslår behövs så ska det göras en kompetent, noggrann och varsam utredning, självfallet av barnpsykolog m.fl. Det är inte vår sak att avgöra det.

Min personliga åsikt är att det vore traumatiserande för barnet att flyttas på detta vis. Förmodligen är mamman och hemmet det tryggaste hon har i en situation med mycket ovisshet och vånda, och det vore grymt att beröva henne det om hon inte verkligen far illa. Du talar om hennes själ, för mig som kristen är själen identisk med psyket. Med andra ord, låt utbildade fackpersoner med erfarenhet av små barns psykologi ta ställning till detta om de finner det befogat.