Citat:
Ursprungligen postat av angelinthesky
Det är detta tänk som FR och domstolar har och jag har förståelse för det.
Men när en förälder inte klarar av att se till barnens känslor och framtid i första hand och ett barn som R blir livrädd för sin pappa så är det något som är väldigt fel.
Betänk här att pappan inte har träffat barnet på ett kontinuerligt basis och då i kontaktpersons sällskap.
Däremot lever flickan med sin mamma och det är mamman som kan påverka flickan i det dagliga livet.
Jag kan ta ett par exempel.
Jag har ordentlig tandläkarskräck, så svår rädsla att jag får svårt att andas.
Mina barn är inte rädda för tandläkaren trots att jag har varit med dom varenda gång.
Tror du att det beror på att jag har tvingat mig att vara positiv inför, under och efter tandläkarbesöket?
Tror du att det beror på att jag har berättat hur rädd jag är för tandläkarbesöket och hur jag känner?
Min syster har en ormfobi som leder till att hon har mycket svårt att vistas i skogen, hon är mycket rädd och går i terapi för det.
Hon kan inte hålla sig och hennes 3 barn har fått se och känna av hennes skräck för ormar och för att gå i skogen.
Tror ni att barnen är avslappnade i skogen eller spända och rädda för att de skall se en orm?
Ja, det är livrädda och det är riktigt jobbigt för barnen att vistas i skogen.
Det är mycket svårt för dessa barnen att kunna vara i skogen, en av barnen mår rent av illa och kräks, får panikattacker.
Om min syster hade klarat av att vara avslappnad och inte lägga över hennes rädsla för ormar hade barnen inte behövt att bära denna rädsla som påverkar deras liv väldigt mycket.
Jag har en kompis som är livrädd för hundar.
Jag hade en schäfer innan, världens snällaste, underbaraste, mildaste, vänligaste hund ni kan tänka er.
En själsfrende.
Min kompis vet att hunden är precis som jag beskriver henne.
Hon gör allt hon kan för att inte visa att hon är rädd, men blir annorlunda i sitt kroppspråk, andning osv.
Barnen ser det, känner det och de blir spända de också.
Men det var när deras mamma inte var med utan deras pappa som inte är ett endaste dugg hundrädd var barnen helt avslappnade tillsammans med hunden.
Det här är något som helt och hållet går att föra över på barn där föräldrarna inte kan klara av att separera sin egna känslor från barnens och visa vägen på ett bra sätt.
R behöver befrias från detta, det är min övertygelse.
Att hennes mamma och pappa skall komma att samarbeta kring flickans mående och rättighet är nog helt uteslutet.
Då får det sluta handla om föräldrarna (vilket jag anser det har gjorts i detta fallet) och handla om flickan.
Men när en förälder inte klarar av att se till barnens känslor och framtid i första hand och ett barn som R blir livrädd för sin pappa så är det något som är väldigt fel.
Betänk här att pappan inte har träffat barnet på ett kontinuerligt basis och då i kontaktpersons sällskap.
Däremot lever flickan med sin mamma och det är mamman som kan påverka flickan i det dagliga livet.
Jag kan ta ett par exempel.
Jag har ordentlig tandläkarskräck, så svår rädsla att jag får svårt att andas.
Mina barn är inte rädda för tandläkaren trots att jag har varit med dom varenda gång.
Tror du att det beror på att jag har tvingat mig att vara positiv inför, under och efter tandläkarbesöket?
Tror du att det beror på att jag har berättat hur rädd jag är för tandläkarbesöket och hur jag känner?
Min syster har en ormfobi som leder till att hon har mycket svårt att vistas i skogen, hon är mycket rädd och går i terapi för det.
Hon kan inte hålla sig och hennes 3 barn har fått se och känna av hennes skräck för ormar och för att gå i skogen.
Tror ni att barnen är avslappnade i skogen eller spända och rädda för att de skall se en orm?
Ja, det är livrädda och det är riktigt jobbigt för barnen att vistas i skogen.
Det är mycket svårt för dessa barnen att kunna vara i skogen, en av barnen mår rent av illa och kräks, får panikattacker.
Om min syster hade klarat av att vara avslappnad och inte lägga över hennes rädsla för ormar hade barnen inte behövt att bära denna rädsla som påverkar deras liv väldigt mycket.
Jag har en kompis som är livrädd för hundar.
Jag hade en schäfer innan, världens snällaste, underbaraste, mildaste, vänligaste hund ni kan tänka er.
En själsfrende.
Min kompis vet att hunden är precis som jag beskriver henne.
Hon gör allt hon kan för att inte visa att hon är rädd, men blir annorlunda i sitt kroppspråk, andning osv.
Barnen ser det, känner det och de blir spända de också.
Men det var när deras mamma inte var med utan deras pappa som inte är ett endaste dugg hundrädd var barnen helt avslappnade tillsammans med hunden.
Det här är något som helt och hållet går att föra över på barn där föräldrarna inte kan klara av att separera sin egna känslor från barnens och visa vägen på ett bra sätt.
R behöver befrias från detta, det är min övertygelse.
Att hennes mamma och pappa skall komma att samarbeta kring flickans mående och rättighet är nog helt uteslutet.
Då får det sluta handla om föräldrarna (vilket jag anser det har gjorts i detta fallet) och handla om flickan.
Jag förmodar att du då anser att det bästa hade varit att separera din systers och kompis barn från deras mödrar och deras negativa infytande på sina barn.
Men, man kastar inte ner en ormfobiker i ett terrarium som chockterapi utan man brukar börja med att träna genom att se bilder eller filmer med ormar för att sedan närma sig dem och till slut känna sig bekväm med situationen och tillochmed låta ormen slingra sig om halsen.
