Daddys, Slutstriden har börjat....

Jag tror inget - jag vet en massa saker medan ni bland annat talat om ADHD som en neurologisk sjukdom utan att kunna se skillnaden mellan en sådan och en neuropsykiatrisk diagnos. Ni talar om skador utan

[/spoiler]
Du har då banne mej inte sett mej omnämna ADHD som något annat än ett neuropsykiatriskt funktionshinder någonstans någon gång.

Däremot svamlar du en massa strunt om att saker som inte går att se på röntgen och inte går att fastställa orsak till är slaskdiagnoser, vilket innebär att dom flesta neuropsykiatriska funktionshinder och psykiatriska diagnoser, för att inte tala om ett antal somatiska, skulle falla under den kategorin.
Vilket visar att du svamlar i nattmössan totalt.

Tack Knoxy för de orden. För min del är jag övertygad om att ADHD´n ligger bakom mycket rörande vårdnadstvisten och andra problem som Daddy har gentemot sin omvärld. Jag har inga djupare kunskaper kring ADHD men liksom andra sjukdomar brukar de flesta inte söka hjälp förrän symtomen blivit påtagliga vilket de tydligen blev någon gång runt 2007. Vad som avgjorde att Daddy sökte hjälp framgår inte (jag hittar iallafall inte uppgiften), någon måste ha påtalat problemen om det inte är så att Daddy själv insett att han inte fungerar riktigt som andra. Enligt hans egen mamma är läkemedelsbehandlingen av ADHD´n framgångsrik vilket stöder att det funnits problem tidigare. Som jag fattar det är läkemedelsbehandling en del i behandlingen av sjukdomen, andra delar torde vara att få stöd med att strukturera det dagliga livet. Sannolikt uppfattar också en person med obehandlad ADHD att omvärlden är emot dem och att de är missförstådda, vilket de naturligtvis också är som odiagnosticerade och obehandlade. En diagnos är säkert för många en lättnad, en förklaring till att allt blivit som det blivit. Men det innebär också en skyldighet, att med hjälp av andra ta ansvar för sin sjukdom och att lära sig att leva med den och på den punkten anser jag att Daddy brister.

Nej då det var din kompis HenrikJ som "asgarvade" när jag talade om för honom att ADHD inte var en skada...du hade inget att invända mot det han sade, utan fortsatte bara att hetsa så jag utgick ifrån att vad ni än påstår inom er lilla klick, så backar ni upp varandra. Och ja...visst finns det en rad psykiatriska diagnoser som i efterhand visar sig felställda - har för mig att någon i tråden var inne på att bla ADHD kan förväxlas med depression. Sedan har du "trotssyndrom" som har många likheter med ADHD. I USA fanns det under en lång tid i princip bara två psykiatriska sjukdomsstillstånd, schizofreni och paranoja. Psykiatri är alltså ingen särskilt exakt vetenskap - t.ex. har människor med överfunktion/underunktion av sköldkörteln beteenden som kan liknas vid manodepressivitet o.s.v. o.s.v.

Jag sitter inte och diagnosticerar folk över nätet, jag sitter inte och drar långtgående slutsatser om vad det ena och det andra beteendet har med att göra, men det är precis vad ni gör och är det något jag avskyr så är det självutnämnda amatörpsykologer som läst tio rader ur någon psykologibok för högstadiet och därefter känner sig som fullärda!

Och i hur många diagnosticerade fall har man mätt hjärnaktiviteten? Nej, det är en diagnos som kan betyda lite av varje och i de fall diagnosen leder till hjälp i form av olika stödåtgärder så är det utmärkt, när den enbart leder till stjälp i form av stigmatisering eller att t.ex. barn med diagnosen förnekas hjälp hos BUP därför att de är alltför "resusrskrävande" (Vilket sker!) så finns det all anledning att ifrågasätta den!

MS är en neurologisk sjukdom som går att "mäta" bland annat p.g.a. den ökade förekomsten av vita blodkroppar - det är något helt annat! Återigen - ADHD är en neuropsykiatrisk diagnos på en symptombild, inte på en iakttagbar sjukdom!

Och ska vi gå on topic så är det väl ganska tydligt hur Daddys ADHD används emot honom - vad har han för glädje av den diagnosen? Självklart är det underbart för föräldrar som vill slippa skuldkänslor att man kan stämpla barnet, men...det är barnet som ska leva med diagnsoen och bli bespottad för den! Att se friska barn som inte utmärker sig på något avvikande vis alls, tvingas ta concerta därför att "de är så jobbiga hemma"...det är vidrigt! Kan en unge bete sig på skola och på fritids utan att hamna i bråk, utan att ha svårt att lyssna och ta till sig information, men ändå på grund av föräldrarnas krav medicineras - då är något jävligt fel!

.

Edit;
Nu är alltså också psykiatriska diagnoser slaskdiagnoser. Dom feldiagnostiserar cancer ibland också. Slaskdiagnos?

Märkligt fenomen ändå - jag får till mig att det jag skriver om ADHD är ot, tjatigt etc och när jag alltså inte skriver mer om det så fortsätter ADHD-snacket i en massa inlägg till. Komiskt. I alla fall On topic: Nu har Daddy gått ut med att han har ADHD - då är det lätt att läsa ut symptomen, men om ni inte vetat det...vad hade domen blivit då? Hade någon här sagt att "Aha...han visar tecken på ADHD" eller hade man kallat honom "psykopat", "emotionell idiot" eller vadå? Ni uttalar er med facit i hand, men ingen av er hade troligtvis ens snuddat vid ADHD i Daddys fall om ni inte känt till att han hade den diagnosen...skittrött på alla spekulationer så jag överlåter dem åt er som gillar att gotta er!

Hur används daddys ADHD emot honom?
Vad han har för glädje av sin diagnos? Samma glädje som en cancer patient har av sin diagnos skulle jag tro. Med rätt behandling så förbättras hans livskvalitet. Tyvärr finns det ju alltid personer som dig, som gör saken värre för dom som kämpar med denna sjukdom. Ser du ner på alla som lider av en sjukdom som man inte kan se på röntgen bilder eller är det bara dom med ADHD som får den äran? Mina barn har aldrig blivit bespottade pga. sin diagnos, men vi har väl haft tur eftersom ingen av dom som arbetar med mina barn delar dina åsikter om ADHD. Jag har heller aldrig lidit av några skuldkänslor, varken före eller efter läkaren gav dom deras diagnos.

Jag sitter inte och diagnosticerar folk över nätet, jag sitter inte och drar långtgående slutsatser om vad det ena och det andra beteendet har med att göra, men det är precis vad ni gör och är det något jag avskyr så är det självutnämnda amatörpsykologer som läst tio rader ur någon psykologibok för högstadiet och därefter känner sig som fullärda!

Nix, har jag inte sagt, men att det finns många närliggande sjukdomstillstånd som ibland gör att en person under viss tid kan få ett antal olika diagnoser. När det handlar om ADHD så talar jag enbart om att det är en relatvit ny "sjukdom", man diagnosticerar mängder av framför allt barn ,och ofta då de är i en ålder där man fäster alldeles för stor vikt vid vad föräldrar anser och tycker, än vid barnets egna ord.

Man tar ingen ordentlig anamnes, man undersöker inte hemförhållanden utan man tar för givet att föräldern är kapabel att bedöma sitt barn (samtidigt som man talar om en ärftlighetsfaktor) och det är detta jag ifrågasätter.

Och det där med att du aldrig lidit av några skuldkänslor? Vad säger det? Är det något att vara stolt över? Att du aldrig en enda gång refelkterat över om du själv kan ha bidragit till att dina barn fått de problem de har...som sagt...diagnoser kan vara väldigt praktiska. Men inte alltid för barnen!