Daddys, Slutstriden har börjat....

Vad anonyma källor i bloggkommentarer påstår är ointressant då det kan vara vemsomhelst som skrivit dem. En sådan som HenrikJ kan ju t ex fabricera en sådan kommentar hur enkelt som helst.

Dags för lite juridiska fakta.

"Hot" på internet är inte hot i juridisk mening, utan rubriceras möjligen som "ofredande". Polisen skiter fullständigt i det, ni kan anmäla, men förundersökningen kommer att läggas ned per omgående med någon motivering som går ut på att en sådan knappast skulle leda till att gärningsmannen grips, alternativt att det inte har något allmänpreventivt syfte att åtala. Inser ni hur många sådana här fall det finns och att vi rör oss på en internationell arena?

För att polis ens ska få spåra ip krävs att straffskalan ska ligga över 2 års fängelse - straff för ofredande ligger under 2 år. D.v.s. om brottet sker i Sverige - många bloggar och hemsidor är utomeuropeiska och lyder alltså inte under svensk lag.

Anmälningsvägen kommer man alltså inte någonstans, det kan jag lova er - jag kan allt om det där nu, så är det något ni vill veta så fråga på. Praxis är inte riktigt samma som det man kan läsa sig till i lagen.

Lägger in följande artikel som jag tidigare försökt informera om, eftersom den så tydligt förklarar hur rättsläget faktiskt är:

http://www.dn.se/debatt/vi-star-maktlosa-infor-krankningar-pa-internet-1.821163

Tråden handlar om uthängningar. Det är som sagt inte ämnet för tråden.//Mod

Nåja, man ska nog inte tolka allt bokstavligt. Logga-uts påstående kan tolkas som att allt HenrikJ skrivit här i denna tråd om Daddy och hans vårdnadstvist och allt runtomkring den, inkluderat allt om Daddys vänner och familj, är sant--men riktigt så enkelt är det inte.

"På samma sätt har han skrivit saker i min tråd, som han genast ålade sig över till efter bjästatråden stängdes, som tyder på att han antingen har insyn i sekretessbelagda akter, eller söker upp människor som stått mig nära. Det är framförallt det som gör denna manupilativa störda person så obehaglig. Blandningen av en gnutta sanning och en stor portion lögner som gör det svårt för människor att till slut skilja svart från vitt".[min fetning]
Källa: Daddys blogg, inlägget "Vad är detta för sjuk människa?", postat 2010-06-07 @ 05:40:27

The Lucky får en tillsägelse för att ha kommenterat modereringen. Se regel 0.06. Alla sådana synpunkter tas i PM. Tack. Ämnet är fortfarande Daddys vårdnadstvist, vårdnadstvister rent allmänt och i någon mån sådant på Daddys blogg som i övrigt handlar om feminism och jämställdhet, //Mod

Självklart kan jag fabricera vad som helst.
Jag kan även vara skapare till bloggen Sanningen om Daddy, grundare av google och hövding av hottentottfolket.
En sådan som mig kan vara vad som helst.
Vad är en sådan som dig?
Nä, om lite allvar ska komma fram i allt svammel, jag står för vad jag skrivit och jag tror inte Daddy har några framgångar i sin vårdnadstvist gällande hur han historiskt agerat.
Jag hoppas dock att han sansar sig och så småningom närmar sig det förhandlingsbord som han skriver om att han vill komma till. Än så länge verkar det ljusår bort, men man ska aldrig säga aldrig.

Det du har fetat är den röda tråden i de svåra vårdnadstvister.
När sanning och lögn går in i varandra blir det tillslut omöjligt att veta vad som är sanning och vad som är lögn.
Det svåraste är känslorna dvs min upplevelse är min sanning, den är svårare att komma åt när andra parter blir drabbade.
Men rena lögner är inte nödvändiga för att bättra på eller för att smutskasta.
Det kommer alltid att slå tillbaka.
Men i dessa fallen där barn är huvudpersonerna och föräldrarna drar in sina barn i deras oförmåga slutar det enbart med att barnen är de som får betala med sitt liv.

Kloka ord av flera skribenter här. Jag drog mig en bit bort från den här diskussionen när det började bli riktigt obehagligt med uthängningar och outningar, nu ska jag lämna den helt och varken skriva eller läsa här. För 30-35 år sen sa man att det personliga är politiskt, minns inte vem som sa det men är ganska säker på att det var en feminist. Ung och naiv och brinnande idealistisk som jag var tyckte jag att det lät väldigt fint.

Men det personliga är inte alltid politiskt, och det privata är det nästan aldrig. När jag tittar tillbaka på diskussionerna som har förts här kan jag inte se att de har lett fram till nån konsensus. Det har framförts bra tankar om vårdnadstvister generellt och hur behandlingen av dessa skulle kunna göra bättre än idag men de har kommit bort i den allmänna förbittringen*. Det ser bara ut som om mängder av animositet har släppts ut i världen och som om motsättningarna mellan olika åsiktsriktningar har ökat. Detta är på det stora planet.

Och på det lilla planet, det som rör detta specifika fall, kan jag bara se att en väldig massa elände har blivit följden av att en enskild tvist har använts för att belysa förmodade samhälleliga systemfel. Jag är mer övertygad än nånsin att det inte existerar nån feministisk konspiration som verkar i det fördolda på samhällsapparatens alla nivåer för att motarbeta mäns / pappors rättigheter och öka ojämlikheter mellan könen.

Ingen kan förneka att rester av det gamla synsättet att mammor är bäst lämpade att ta hand om barn hänger kvar och att det ibland märks i sociala myndigheters handläggning av såna här ärenden. Jag ser det ändå som ett stort steg i rätt riktning att Äktenskapsbalken här har fått en genusneutral skrivning. Det måste ju vara lättare för myndigheter och domstolar att göra rätt och skipa rättvisa om lagen är lika för alla. Jag hoppas och tror att det går åt rätt håll och jag hoppas också att det här fallet som diskuteras i denna tråd ska få en så bra lösning för alla parter som det bara är möjligt.

/ Berengar

* Det finns ju bara ett enda sätt att totalt eliminera alla vårdnadstvister, och det är Stephen Baskervilles och hans likatänkares (och i detta förenas katoliker, evangelikala högerkristna, scientologer och många högerextrema ideologer: man får bara skaffa barn inom ramen för det heterosexuella äktenskapet, och skilsmässor är förbjudna. Ett sånt samhälle skulle jag inte vilja leva i.

Tack för de kloka orden, Berengar. Möjligen är det ett samhälle likt Stephen Baskervilles som Daddy och andra inom papparättsrörelsen stävar efter:

http://daddys.blogg.se/2010/may/det-handlar-inte-om-foraldarledighet-och-ford.html#comment

Angående tråden så lär den inte tas bort oavsett vad trådstartaren eller andra önskar. Det kan å andra sidan ses som ett exempel på Daddys skeva sätt att acceptera givna regler. Vad Daddy yrkar på i många sammanhang är en positiv särbehandling eftersom förståelsen för både skrivna och oskrivna regler inte anses gälla honom. Det är högst osannolikt att allt går emot en person, att det som drabbar Daddy är utom hans ansvar. De flesta som hamnar i en situation som Daddy skulle försöka bena upp vad som är ens eget ansvar och vad man själv kan göra åt sin situation. Dessutom är jag ganska övertygad om att Daddy ändå har fått en viss positiv särbehandling, personer av hans typ brukar åtnjuta det eftersom ingen i längden orkar att ta striden med dem. Det gäller både myndigheter och privatpersoner. Så, visst, tyvärr tror jag att det på kort sikt har lönat sig att agera på det rättshaveristiska sätt som gjorts. I längden finns det dock bara förlorare och den som aldrig tvingas rannsaka sig och ta eget ansvar är den största förloraren, ingen människa har respekt för sådana personer.

Tack själv, BogieBaby! Och tack alla som har försökt hålla den här diskussionen någorlunda sansad. Jag skrev det för länge sen här att i ett krig finns bara förlorare. Man kan inte eliminera en orättvisa genom att vända den uppochner, resultatet blir ändå en orättvisa.
Allt gott önskar Berengar!

Nej jag skulle inte heller vilja leva i ett sådant samhälle Berengar.
Ett alternativ för Baskervillesanhängarna skulle ju kunna vara att konverera till Islam och flytta till Iran. Där har ju männen full kontroll över sin familj. Fast det är klart, där får man inte dricka alkohol och det kan få förödande konsekvenser att bryta mot reglerna som gäller alla, näpp det skulle inte funka för Daddy.

En separation är alltid en kris och när det finns gemensamma barn med i bilden så tvingas föräldrarna fortsätta konfronteras med nederlagen på ett sätt som barnlösa slipper.
Normalt brukar denna separationsprocessen ta ca 2-3 år innan de nya rollerna är satta och alla navelsträngar till olika kontrollbehov av sin expartner är klippta. Men det är i normala fall där båda parter socialt förmår och är villiga till ett samarbete. Där fungerar inte hot och inspelningar av samtal som hängs ut på internet, det skräms visserligen, men det bygger inte upp tillit till ett bättre fungerande samarbete.

Jag tror att Daddys vårdnadskonflikt vid det här laget skulle ha minimerats till lite normalt småtjaffs kring läggtider, rutiner om godisdagar och medskickade kläder/utrustning på umgängelsehelgerna om det inte vore för att Daddy har så svårt att förstå både skrivna och oskrivna regler. Märkligt egentligen eftersom Daddy överförstår samma regler när det gäller andra men själv kräver han särbehandling?