Citat:
Ursprungligen postat av micro113
Att mammans främsta ansvar är gentemot sitt barn - inte gentemot myndighetsbeslutet.
Om man som förälder uppriktigt tror att någon händer ens barn - då skiter man i besluten, då är många föräldrar beredda att döda för att skydda barnen från att utsättas för kränkning eller fara.
Vi vet inte vad som finns mer i dokumentationen, vi vet inte hur starka skäl mamman har för sitt agerande.
Vi vet vad domstolen anser att man rättsligt har kunnat visa -- men det är helt skilt från en förälders känslomässiga instinktiva drift att skydda sitt barn.
Man är inte juridisk, man är förälder.
Anledningen till att socialtjänsten inte agerat kraftigare KAN ju vara att det i dokumentationen finns saker som gör att de har förståelse för mammans agerande - att de anser att det finns ett behov av att skydda flickan.
Detta vet vi inte förrän vi har fått se hela dokumentationen.
Varför visar han inte den?
Exakt vilken dokumentation är det som saknas? Jag har knappt läst någon av den på Daddys blogg och jag har ingen vana att bedöma vad som skall finnas med. Vilka myndighetspapper saknas?
För det är egentligen inte Daddys elller mammans agerande som är intressant här.
Det intressanta är om myndigheterna har skött sig som de skall, med tanke på att en far har förlorat kontakten med sin dotter helt och en dotter med sin far. Var det verkligen nödvändigt? Är Daddy så pass olämplig som förälder att han skall fråntas inte bara all vårdnad utan även all kontakt över huvud taget?
Jag skulle vilja säga att du vänder på bevisbördan. Om något sådant skall ske måste det väl kunna vara väldigt enkelt att få granska myndighetens agerande för en utomstående? Det borde väl egentligen finnas en tillgänglig, lättförståelig och transparent sammanfattning där det motiveras varför de beslut som fattats har fattats.
----------------------------------------------------
Mammans oro är en sak, för det finns ingen möjlighet för oss att veta om den är befogad. Men om hon inte har något stöd eller bevis för sina beskyllningar, så måste väl myndigheterna se till att hon lämnar över flickan för umgänge, oavsett vad den egentliga sanningen är?
Som sagt så slåss man av likheten med mammans agerande i Gamla stanfallet. Även där hade mamman misstankar hon inte kunde bevisa - om de nu var rätta eller felaktiga - och vägrade därför att låta pappan få det umgänge han skulle ha.
Det är klart man kan ha förståelse för hennes agerande, om hon verkligen, verkligen trodde att det förekommit oegentligheter med barnen. Men det kan väl ändå inte myndighetera ta hänsyn till? Det gjorde de inte heller, men i det fallet verkar skillnaden ha varit att pappan gjort ett gott intryck på myndigheterna.
Tyvärr ledde då mammans misstankar till att en man och en gravid kvinna blev skjutna, vems felet nu var för det dådet. En bekant till mamman tog rätten i egna händer.
Sensmoralen bör vara att det inte är så käckt att låta människor utöva sin egen rättvisa, inte ens om de är mammor som på goda grunder är övertygade om övergrepp mot sina barn. Det skall krävas mycket goda skäl till att frånta den nekande fadern umgänge i sådana fall. Eller?