Citat:
Ursprungligen postat av morrhugg
(1) Man ska nog utgå ifrån att alla talar sanning, men deras berättelser måste ju styrkas på något sätt. (2) Om det räcker att någon säger något på ett trovärdigt sätt för att få en annan dömd vore ju katastrof. Små barn är ju visserligen lite annorlunda (ofta, iaf) i och med det att de kanske inte ens vet vad ljuga är.
Men ändå, när ord står mot ord.. har man inte bevis så har man inte bevis. Det är ju så hela rättsystemet är uppbyggt idag, hellre fria än fälla.
1) Det är en vacker men väldigt naiv tanke.
Om vi bara håller oss till den grupp som verkligen
försöker tala sanning, så måste vi ha i minnet att människor inte alls är särskilt bra på att komma ihåg saker på ett korrekt sätt. Tvärtom är folk faktiskt rätt usla, trots de bästa intentioner.
2) Människor är snara att dra förhastade slutsatser. Till råga på allt tenderar den överdrivet sanabba slutsatsen att påverka personens faktiska subjektiva minne av något. personen i fråga kan sålunda ha ett helt klart minne som känns alldeles levande - men som är en konstruktion, en följd av senare bearbetning.
Om det gäller en bevittnad händelse, som återberättas ur det episodiska minnet, så är störkänsligheten störst. Det kan räcka med ett ord från en okänd person som talar med någon tredje bakom en skärm för att vittnet börja avge tvärsäkra vittnesmål som är uppåt väggarna. Detta är mycket väletablerade kunskaper inom perceptions- och minnespsykologin.
Personen kan alltså uttrycka en utsaga med fullständig övertygelse om dess korrekthet, utan att den är det. Och personen i fråga är heller inte medveten om de förändringr so minnesbilden genomgått.
När det gäller hur "trovärdigt" en person eller vittne framstår, så borde man ju kunna undersöka systematiskt hur talarens "trovärdighet" korrelerar med sanningshalten i det han eller hon säger.
Dessbättre har det utförts sådana undersökningar. Ganska många också.
Det nedslående resultatet är att korrelationen är noll.
Man kan alltså, i forskningen, inte finna minsta belägg för hypotesen att ett vittne eller en målsägande som framstår som "trovärdig" talar mer sant än någon som framstår som mindre trovärdig.
Man har också undersökt, ganska utförligt, i vilken mån vittnets egen upplevelse av säkerhet på sina uppgifter korrelerar med sanningshalten i det han eller hon uppger.
Det nedslående resultatet är att korrelationen är låg. Det solida fynd man finner är att vittnen tenderar att överskatta säkerheten. Ganska grovt dessutom.
Så om man frågar vittnet/den man förhör hur säker vederbörnde är på att han eller hon minns rätt och svaret är "helt säker" eller "99 av 100" e dy, så har man inte ett mått på hur sannolikt det är att uppgiften är korrekt utan ett ganska tillförlitligt mått på hur den förhörde överskattar sig själv.
Detta innebär att man inte kan analysera den förhörde (dess "trovärdighet") för att bedöma säkerheten i uppgiften, utan man måste istället analysera själva uppgiftens tillförlitlighet. Och därvis ingår att noga analysera utsagans uppkomstbetingelser. Om den kommer från ett barn så måste man vara medveten om att barn är extremt känsliga för förströdda ord och för ledande frågor, också sådana som yttrats långt tidigare och i helt andra sammanhang.
Om man sålunda bara har tillgång till Maria Brages förhör - och bara det - så kan man inte uttala sig över huvud taget om uppgifterna. Som bevis betraktat så måste de lämnas helt utan avseende. Och det vad gäller alla frågor som man vill ha svar på. Förhöret kan inte fungera som källa på något sätt alls, det kan inte ens vara grunden för långsökta hypoteser eller gissningar.