Daddys, Slutstriden har börjat....

Det där tyckte jag var ett bra inlägg!

Nu råkar jag veta att Daddy och hans anhängare är jäkligt intresserade av vad som skrivs här. Om något skulle vara felaktigt från en person som påstår sig gå Daddys ärenden (fast på eget bevåg) som påstår sig vara insatt så kan du räkna med att det omedelbart skulle dementerats. Detta har inte skett i detta fallet. Daddy är ju faktiskt inte bakbunden och försedd med munkavle, det har vi ju sett förut.

Sen tror jag precis som du att det finns naturliga förklaringar till dotterns beteende i detta fallet men Daddy genom sina talesmän väljer att tolka det på det jävligaste sätt han kan till egen fördel för att han skulle vara ett offer mot den ondskefulla modern.

Ja, förhöret är en del som inte går att bortse ifrån, men det du sysslar med gör mej illamående...du har poänger, kärnor som är viktiga och väsentliga, men de försvinner lätt i ditt uppenbara ogillande av daddy i allmänhet, allt tolkas och dras till det extrema...man vill knappt hålla med dej i dina poänger pga detta.

Jag satt och funderade över PAS, och jag håller med om att sådant kan existera, åtminstånde att barn blir påverkade av sina föräldrars känslor och uttalande och att det ibland kan utnyttjas.

Tittar på flickans förhör igen, och det jag ser är två saker som skulle kunna vara föräldrarna som ligger bakom, medvetet eller omedvetet.
Kan du se något sådant?
Jag ser också annat som jag har svårt att tänka mej att föräldrar ligger bakom pga barnets ålder och hur det sägs.
Jag är intresserad om du ser samma som jag, och din tolkning.

Sen har jag en fundering till: Anser du att förhöret visar på en sexuell handling, ett sexuellt övergrepp?

Håller med, man får intrycket av att det är något maniskt som ligger bakom alla inlägg och hur man drar upp gamla saker om och om och om igen.

Jag hoppas verkligen inte att det är så, men jag måste dessvärre säga att din analys framstår som skrämmande riktig.

Absolut, det är något sjukligt bakom det maniska malandet om det som eventuellt har hänt.
Jag vet inte vilken som är värst men något allvarligt fel är det med de människorna som
maler på.


//Reimer

Sexuellt övergrepp? Det är svårt att veta. Man vet inte riktigt hur leken startade eller varför, varför får den fortgå osv.
Däremot att han i det skede som barnet berättar om är passiv och inte drivande är klart, men varför barnet börjar med leken är inte klart.
Övergrepp är ett luddigt begrepp. Är det skadligt för barnets utveckling att tillåtas leka sådana lekar med pappas kön, ja sannolikt framförallt är det inte acceptabelt, är det en brottslig handling, det beror ju på hur frekvent det sker, syftet, vilken aktivet som finns, osv osv, det är svårt att bevisa brott när pappan är passiv faktiskt även om barnet är litet.

Det vi däremot kan var överens om är att det ligger på föräldrarnas ansvar att vissa saker inte sker. Upptäcker man en sak vid ett tillfälle så ligger det i förälderns skyldighet att se till att något liknande inte upprepas, om vi talar om lek med den vuxnes kön. Klarar man inte det så behöver man inte vara pedofil på något vis, men man brister i kompetens när det gäller det barnets behov av tillsyn och ansvar, det innebär inte att man inte kan ha hand om ett syskon med mindre intresse för ens eget kön.

Edit
Kia, inlägget blev lite allmänt riktat och inte bara till dej, så du behöver inte svara på det. Jag ber om ursäkt för det, skyller på ett par öl.

Jag har tydligen missat de senaste turerna i dramat. Som jag fattat det är dottern ledsen när det senaste umgänget ska påbörja, hon gråter och vill inte följa med pappa. Stämmer dessa uppgifter?

Vi är i så fall många som borde säga upp vårt föräldraskap. Ett av mina barn grät under en perid tröstlöst vid varje dagislämning, ett annat grät istället vid hämtningen. Inget av detta föranledde några orosanmälningar till Soc eftersom det tillhör vardagsmat för förskolepersonalen. Som förälder får man "gilla läget" och stå fast, vara konsekvent occh vänta på att det går över. I de fall som det inte går över kanske föräldrar och barn behöver lite hjälp på traven.

Tillit tar tid att bygga upp och det måste få ta den tiden. Att i det läget välja att lägga ner sina försök till kontakt med sitt barn ger mig intrycket av att JR inte har det tålamod som krävs under en uppbyggnadsfas. Man har det förtroende som man förtjänar och det krävs att man visar att man står kvar och beter som den vuxne i sammanhanget. Inte helt lätt men den enda framkomliga vägen enligt mig.

1) Det är en vacker men väldigt naiv tanke.
Om vi bara håller oss till den grupp som verkligen försöker tala sanning, så måste vi ha i minnet att människor inte alls är särskilt bra på att komma ihåg saker på ett korrekt sätt. Tvärtom är folk faktiskt rätt usla, trots de bästa intentioner.

2) Människor är snara att dra förhastade slutsatser. Till råga på allt tenderar den överdrivet sanabba slutsatsen att påverka personens faktiska subjektiva minne av något. personen i fråga kan sålunda ha ett helt klart minne som känns alldeles levande - men som är en konstruktion, en följd av senare bearbetning.
Om det gäller en bevittnad händelse, som återberättas ur det episodiska minnet, så är störkänsligheten störst. Det kan räcka med ett ord från en okänd person som talar med någon tredje bakom en skärm för att vittnet börja avge tvärsäkra vittnesmål som är uppåt väggarna. Detta är mycket väletablerade kunskaper inom perceptions- och minnespsykologin.
Personen kan alltså uttrycka en utsaga med fullständig övertygelse om dess korrekthet, utan att den är det. Och personen i fråga är heller inte medveten om de förändringr so minnesbilden genomgått.

När det gäller hur "trovärdigt" en person eller vittne framstår, så borde man ju kunna undersöka systematiskt hur talarens "trovärdighet" korrelerar med sanningshalten i det han eller hon säger.
Dessbättre har det utförts sådana undersökningar. Ganska många också.
Det nedslående resultatet är att korrelationen är noll.
Man kan alltså, i forskningen, inte finna minsta belägg för hypotesen att ett vittne eller en målsägande som framstår som "trovärdig" talar mer sant än någon som framstår som mindre trovärdig.

Man har också undersökt, ganska utförligt, i vilken mån vittnets egen upplevelse av säkerhet på sina uppgifter korrelerar med sanningshalten i det han eller hon uppger.
Det nedslående resultatet är att korrelationen är låg. Det solida fynd man finner är att vittnen tenderar att överskatta säkerheten. Ganska grovt dessutom.
Så om man frågar vittnet/den man förhör hur säker vederbörnde är på att han eller hon minns rätt och svaret är "helt säker" eller "99 av 100" e dy, så har man inte ett mått på hur sannolikt det är att uppgiften är korrekt utan ett ganska tillförlitligt mått på hur den förhörde överskattar sig själv.

Detta innebär att man inte kan analysera den förhörde (dess "trovärdighet") för att bedöma säkerheten i uppgiften, utan man måste istället analysera själva uppgiftens tillförlitlighet. Och därvis ingår att noga analysera utsagans uppkomstbetingelser. Om den kommer från ett barn så måste man vara medveten om att barn är extremt känsliga för förströdda ord och för ledande frågor, också sådana som yttrats långt tidigare och i helt andra sammanhang.

Om man sålunda bara har tillgång till Maria Brages förhör - och bara det - så kan man inte uttala sig över huvud taget om uppgifterna. Som bevis betraktat så måste de lämnas helt utan avseende. Och det vad gäller alla frågor som man vill ha svar på. Förhöret kan inte fungera som källa på något sätt alls, det kan inte ens vara grunden för långsökta hypoteser eller gissningar.

(mina fetningar)

Se understrykningen i samband med de andra slutsatserna som är fetmarkerade.

Vågar jag svara dig om jag orsakar dig illamående?
Att jag kan dra ut saker till sin spets kan jag hålla med om, det är ett sätt för mig i mitt uttryck att illustrera det jag vill säga, beklagar att det upprör dig.
Själv tycker jag att dra ut saker till sin spets kan vara nödvändigt och ge perspektiv men jag förstår att du och jag tänker olika. Saker kan faktiskt bli rätt äckliga om man som jag gjorde med ex. vis att jämföra att barnet undersöker sin pappas könsorgan mot att barnet undersöker sin mammas könsorgan. Men då måste man väga in sina egna fördomar i det hela. Varför skulle det vara ok att undersöka en pappas snopp och inte en mammas snippa?
Jag uppskattar dock ditt sätt att tänka och bemöta, där är du bättre än mig måste jag medge, du är mjukare.
Men ändå analytiskt vass.
Nåväl till dina frågor:
När det gäller PAS, eller föräldrafjärmande så vill jag påstå att det normalt existerar i de allra flesta separationer där gemensamma barn finns. Där vill jag påstå att det är normalt i den kris som båda föräldrarna befinner sig i. Detta är övergående i paritet med att föräldrarnas nya roller etableras.

Sen kan PAS cementeras i fall där konflikterna cementeras och där någon eller båda parter inte klarar att gå vidare. Då dras barnen djupt in i konflikterna i de vuxnas oförmåga att hantera sitt vuxna förhållande till varandra. Där tycker jag att det handlar om barnmisshandel och det är tragiskt att detta inte uppmärksammas mer. Daddys blogg där han hänger ut både barn och moder är ett typiskt exempel på en sådan situation, ändå vill han påstå att det är modern som utövar PAS då det är han själv som gör det.

Menar du förhöret som barnet hade med Maria Brage, det om "Snoppleken".
Jag läser bara det barnet säger i den bandupptagningen och har inga vidare uppfattningar om det än det som kommer fram. Jag tror på det flickan berättar.
Men jag är väldigt intresserad av det du ser i de "två saker" som du tror att föräldrarna skulle ligga bakom.

Wow. Trots att detta uträtts OCH NERLAGT så tar du upp det igen och ställer frågor som får det att verka som att den fortgått under en längre tid trots att det inte bevisats. Vi vet inte exakt hur det gick till.

Jag vill framhålla att en brottslig handling beror inte på hur frekvent det sker, utan på handlingen i sig, syftet är sekundärt i bästa fall. Prova att döda någon av misstag en gång så får vi se hur stort inflytande syfte har.


Men om det bara är ren nyfikenhet, dvs att samla in information och barn väver ofta om inte alltid in den händelsen i lekar för det är ju deras stora sätt att faktiskt lära sig saker. Om det nu sker av ren nyfikenhet tycker jag att det är viktigt att inte bara få panik och få barnet att känna skam. Det är ju något helt naturligt och man bör svara på frågor på det sätt som barnet förstår. Att få det till något skamfyllt och annat gör ju ingen glad, speciellt inte barnet.