Daddys, Slutstriden har börjat....

Nu råkade jag via din citering se vad Logga-ut skrivit. Tre påpekanden:

Du har rätt i att
1. Det är vad TR beslutat i avvaktan på ny (nu klar) utredning.
2. Modern skall följa det beslutet i väntan på ny förhandling.
Du har fel i att
3. "Modern följer domen" - Nej, hon har hittat allsköns anledningar till att vägra umgänget vid tillfällen (olika hastigt uppdykande sjukdomstillstånd etc) och därtill krävt att närvara de gånger det skett, fram tills kontaktpersonen tids nog förmådde henne att lämna rummet.

Ska man tillåta sig att vara ironisk så kan man ju fråga sig vad modern fruktat då hon vägrat dottern få träffa Daddy i fred. Att Daddy plötsligt skall falla i sömn och dottern därvid börja leka med en grön majskolv? Och detta i kontaktpersonens närvaro i Socialbyråns lokaler..?

Jag tror att vi båda vet svaret på den sista punkten och att det inte handlar om något krav eller rädsla hos modern alls. Samt att det inte har gått till riktigt på det sättet. Djupare än så tänker jag inte dryfta den biten.

Det är väldigt intressanta uppgifter att Daddy har 4 timmars bevakat umgänge varannan vecka och ändå gnäller han på bloggen att han inte sett sin dotter på 432 dagar. Det är något som inte går ihop här

Och du lägger ansvaret på FR och tar ifrån mamman möjligheten att påverka, men om mamman inte hade agerat som hon gjort hade inte ens FR behövt dras in.

Någon måste ju klaga för att myndigheterna ska uppmärksammas på bristerna. I sonens fall så säger ju mamman att hon inte tycker det finns något att klaga på i vården av honom, ska då myndigheterna strunta i det hon säger?

I dotterns fall säger mamman att det finns anledning till oro, ska myndigheterna strunta i henne?

Återigen det finns gott om fall där ena barnet får god omvårdnad och andra barnet inte, därför att föräldern inte räcker till för båda, alternativt har en favorit osv osv.

Dessutom är det skillnad på att räcka till åt ett barn jämfört med två, att han har förmåga för sonen betyder inte att han har förmåga för båda. Att han hade förmåga för sonen innebar inte att han hade förmåga för ett spädbarn osv osv.

Skillnaden är att om föräldrarna kan samarbeta så kan dom få gehör. Ett exempel; pojkens mamma tyckte inte om att Daddy varje fredag vid umgänge lämnade bort sonen för att han själv skulle kunna basta och dricka öl, detta hade hon sagt till Daddy (står i domen).
Om dom nu kan samarbeta är chansen att Daddy faktiskt lyssnar och tänker till och därefter förändrar sitt beteende mycket större än om dom inte kan samarbeta, då är risken större att han struntar i vad hon säger eller till och med förvärrar beteendet för att visa att han gör som han vill på sin tid.

Att kunna samarbeta är viktigt för barnens välbefinnande, eftersom då kan man kommunicera hur barnet mår och tillsammans finna lösningar på ett sätt som inte går om kommunikationen inte finns.

Å om pappan varit villigare att trä på kondomen så hade aldrig situationen uppstått överhuvudtaget

Vad är det mamman inte skulle ha gjort menar du?

Nu handlar det ju inte om en favorit, inte heller att det är två barn samtidigt (då hade det gått att lösa)...
Vad jag menar är, vad är skillnaden mellan daddys förmåga att ta hand om sonen och dottern?
Åldern kan man förstå till viss del, men hon är väl 5 år nu?
Om daddy diskvaliseras att ta hand om dottern, vad är skillnaden med sonen och borde inte det föranleda en granskning av hur han tar hand om honom om man anser att hans oförmåga är så allvarlig när det gäller dottern, trots pojkens mamma inte klagar?

Det är FRs ansvar när det handlar om en tvist, mammans oro ska inte besämma eller avgöra om daddy ska ha umgänge eller inte, men oron ska tas med i beräkningen.

Fast varför skall hon ta en "räfs" om det uppenbarligen fungerar ? Visst kan man tycka att hon inte skulle behöva bidra med matpengar till JR när han har sonen, men det är samtidigt en sak mellan dom.
Jag gissar på att hon gör det enbart för sonens skull och inte bryr sig om de kronorna så mycket.

Är det något annat som ligger bakom som jag missat ?

Visst skall oron inte nonchaleras, men för att mamman skall få möjlighet att må bra i sig själv måste hon tillåta sig att inse att hon behöver hjälp för att komma vidare.
Om hon inte får och tar emot hjälp kommer denna oro skapa en reaktion vilken kommer att göra det svårt för henne och den som får ta den värsta smällen är flickan.
Nu ser det ut som om denna oro styr hela umgängesituationen och det är inte bra för flickan.
Någonstans måste detta brytas och det är inte så lätt som det låter.
Jag talar av egen erfarenhet, det är inte lätt att sätta egna känslor åt sidan till förmån för sina barn.
Men det måste ske i varje fall oavsett om det är svårt eller inte.

I detta fall försvåras det av att mamman verkar vara styrd av sin mamma, vilket i dessa svårare vårdnadstvister inte är ovanligt, snarare går det att visa att barnens mormor ofta är den mest drivande kraften bakom dessa tvister.

Då menar du också att flickans mamma är mer trovärdig än pojkens mamma.