Citat:
Ursprungligen postat av Skrik & Panik
Du har så rätt. I regel är det mamman som förhindrar umgänget, hon drar med barnen och belönas med vårdnaden, dels för att hon har knutit starka band med dem under tiden, dels för att pappans "kontinuitet" med barnen är som bortblåst.
"Kontinuitetsspöket" är ett större problem vid tvister än vad många tror.
Man kan undra varför det är så där. Jag hade mina starkaste band med min pappa och han var fiskare, borta två veckor i stöten och jag var ändå "pappas flicka" men min mor kunde helt enkelt inte tåla det så hon gjorde allt för att vi inte skulle få ha kvar de där banden som vi hade initialt och hon lyckades också så vi blev faktiskt främlingar för varandra. Jag kunde som tonåring aldrig fråga honom direkt om det var något jag behövde utan morsan fick framföra det till honom. Jag tror att det har att göra med att precis som vissa män hävdar att vissa domäner är deras och inga kvinnor göre sig besvär så är kvinnans uppfattning (många kvinnors) att barnet är deras i första hand och jag tror också att de verkligen tror att de är bäst för barnen i alla lägen.
Jag tror också att kvinnor gärna identifierar sig med sina barn så starkt, att de om de själva känner sig ha blivit illa behandlade av mannen (jag talar inte om konkret misshandel för då är det försvarbart anser jag att oroa sig för att barnen ska bli utsatta för detsamma) så ska mannen behandla barnen illa också.
Jag tror också att många män identifierar sig med barnen genom mamman och att en del faktiskt använder sig av sin papparätt för att ha kvar kontrollen över kvinnan, men som sagt - bara som jag tror. Vet i alla fall ett fall där mannen upprepade gånger tog barnet, stack till sina föräldrar i Tyskland (Som faktiskt fick honom att åka tillbaka til Sverige) och den dagen kvinnan lade barnet i vagnen med kläder, nappflaskor och blöjor och åkte till mannens arbetsplats och sa "varsågåod - hon är din - så var han inte intresserad längre.
Ett extremfall naturligtvis, men alla varianter finns och det är därför jag tycker så illa om att gå in på enskilda ärenden.
Kontinuiteten tror jag i alla fall inte så mycket på utifrån min egen barndom - min far var borta fjorton dagar i stöten och ändå lyckades vi knyta stark kontakt redan från början - det handlar ju inte bara om kvantitet utan också om kvalitet.